Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-11-02 09:01
Puffetikett
Dagens ETC

Ungsvenskarna rimmar på från Goebbels-nivå

Det finns så mycket kultur som SD föraktar, som partiet upplever vara främmande och indoktrinerande, tjänande dunkla syften och avsändare: kulturmarxister, feminister, globalister, oikofober, mångfaldsextremister.

Varje droppe menskonst är ett hån, varje färg i regnbågen en krigshandling, varje arabisk tonslinga på bussen ett steg närmare det fullbordade folkutbytets kalifat.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Så var den sista bruna katten ute ur lådan, när en medlem i Ungsvenskarna – alltså Sverigedemokraternas ungdomsförbund, det som blev kvar när partiet haft utrensning – ger sin lösning på hur gangstarap ska hanteras för att freda den unga generationen.

Texten publiceras i Bulletin.

Var annars. Trots allt skulle de flesta andra redaktioner ha invändningar mot en debattartikel som framhåller nazistisk praktik som ledstjärna.

Nej, det är ingen överdrift.

Skribenten, Saga Sievert. anser att artister som Yasin och Haval är skadliga, systemhotande, att de leder minderåriga i fördärvet, att de visar upp en tillvaro som glorifierar tung kriminalitet.

”Ortenmusik är så urspårad den bara kan bli”, tycker Saga Sievert.

Men det här är hennes förslag:

”Släck ner alla kanaler som spelar musiken, bötfäll media som skriver positivt om ortenrappare, låt cancelkulturen tysta ortenrap för alltid!”

Innan du ens hinner pröva den tämligen hisnande tanken att en statlig censor skulle sitta redo vid en knapp som genast stänger ner olydiga medier, har Saga Sievert börjat förklara varifrån hon hämtar inspiration:

”På 30-talet i Tyskland myntade nationalsocialisterna begreppet ’entartete Kunst’, urspårad konst. I det fallet användes begreppet för att kunna förbjuda viss konstströmning som nationalsocialisterna uppfattade som misshaglig. Hit räknades modernistisk och avantgardisk (sic) bildkonst, inom musiken stämplades jazz på liknande sätt. Man kan säga att det i princip var en politiskt kulturell censur.”

SD-person vill göra som Hitler.

Bokstavligen.

Eller, kampanjen mot degenererad konst var mer propagandaminister Joseph Goebbels egen lilla liebling.

Alldeles oavsett.

Det blir, för en gångs skull, ett jävla liv.

Saga Sievert tvingas uppdatera sin artikel med ett tillägg där hon menar att hon ”på inget sätt står bakom den nationalsocialistiska agendan” men vill ”kunna använda termer hämtade från historien utan att fållas in i åsiktsvärdegrunder”.

Ungsvenskarna tar avstånd.

Men deras talesperson Tobias Andersson har bara några dagar tidigare, i egenskap av att han är SD:s rättspolitiskt ansvarige, sagt till Göteborgs-Posten att han verkligen kan tänka sig att styra hur public service hanterar gangstarap:

”Politiken finansierar kultur och då måste den också få ha vissa åsikter om densamma.”

Saga Sievert kommer sannolikt att bli utesluten.

Tobias Andersson kommer däremot fortsatt vara påläggskalv med sin linje att politiken har all rätt att detaljstyra mediernas innehåll, med avstamp i public service.

Det finns så mycket kultur som SD föraktar, som partiet upplever vara främmande och indoktrinerande, tjänande dunkla syften och avsändare: kulturmarxister, feminister, globalister, oikofober, mångfaldsextremister.

Varje droppe menskonst är ett hån, varje färg i regnbågen en krigshandling, varje arabisk tonslinga på bussen ett steg närmare det fullbordade folkutbytets kalifat.

Och mellan politik och medborgare finns något annat som SD föraktar.

Medierna.

Inte minst är Jimmie Åkesson besatt av deras provocerande tendens att formulera självständiga tankar och analyser.

Förresten, rubriken är en lek med en vers från Petters mer än 20 år gamla ”Mikrofonkåt”. Jag tycker den är fyndig (nej, jag kom inte på den själv). Petter har absolut ingenting att göra med gangstarap, men det kan vara värt att påminna om hur den tidiga versionen av rasisternas församling reagerade när det begav sig.

Försökte han kanske vara svart, hade han drabbats av etniskt självhat? Importerade han inte olämplig ghettomentalitet?

Några år innan den skivan kom diskuterade man i partipamfletten SD-kuriren hotet från ”amerikanska negergrupper” och inhemska ”kultursabotörer”.

Det var utkastet till ett första kulturpolitiskt program.

Poängen är att kärnan är sig lik, SD-essensen.

Bara optiken har korrigerats.

Det är förvillande inte minst för sverigedemokratiska aktivister som Saga Sievert.

Och nu kan SD vara på väg mot en regering.

Vilket parti hotar att rasera medierna ”i sinom tid”?

Vilket parti bojkottar medier från sina valvakor?

Vilket parti vill samla ”pärlorna” till en svensk, samlande kulturkanon?

Vilket parti har politiker som önskar att journalister ska rekryteras till public service utifrån politiska sympatier?

Vilket parti slaktar folkbildningen?

Vilket parti har en ordförande som vill lägga ner P3 för kanalen ändå bara sänder ”vänsterliberal smörja”?

Vilket parti gör biblioteken till ideologiskt slagfält?

Vilket parti kallar journalister för ”denna nations fiender”?

Vilket parti drömmer om Ungern?

För att förstå vart omstörtande ambitioner i en auktoritär konspirationshjärna leder, kan det vara värt att läsa om den intervju som Aftonbladet gjorde med Mattias Karlsson redan 2011.

”68-rörelsen var väldigt duktiga på att nästla sig in i kulturverksamheter och media. Långsiktigt ser jag att vi arbetar på det sättet”, sa han, och förutspådde en ”marsch genom institutionerna”.

Vad drömmer Jimmie Åkesson om när han ligger vaken sena kvällar i Sölvesborg, med sin favorit Ultima Thule – denna pursvenska pärla! – på behaglig avslappningsvolym.

Vilket departement?

Vilket maktområde?

Kulturen och medierna.

Jag är övertygad.

Allt börjar där.

SD kan knappt vänta.

Tipsa om artikeln via e-post