Ledare. Göran Greider.

2021-09-08 03:00
  • Bild: Emanu Garnheim
  • Bild: Emanu Garnheim
Puffetikett
Dagens ETC

Stureplanscentern har inte ett evigt grepp om politiken

De lokala centerpartister jag kan möta på landsbygden har för det mesta noll intresse av dogmatisk nyliberalism. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Håller Centerpartiet på att vakna upp? Till höstens partistämma kommer, under över alla under, vissa inskränkningar i det svenska friskolesystemet tydligen att dryftas av ombuden. En motion föreslår att vinstuttagen ska begränsas och att kösystemet görs om. Det rör sig inte om några systemomvandlande förslag men ändå: Ett litet nytt tonfall hörs, även om det enligt vad Svenska Dagbladet rapporterar, verkar som om partiledningen inte gillar detta nya tonfall.

Har den massiva kritiken av skolmarknaden kanske till sist nått även Centerpartiet? ”Vi har varit naiva”, utbrister rentav en centerpartistisk skolpolitiker. Ja, så är det. Sverige är extremt naivt när det gäller marknadifieringen av just skolan, lika naivt som Sverige länge var när det gäller lagstiftning mot IS-resenärer (vilket nu får sina dystra konsekvenser).

Naiviteten gäller också den nya svenska paradgrenen lobbyism från näringslivet. Politiker som vandrar fritt mellan politiken och näringslivet har varit och är en lika oreglerad verksamhet som elsparkshelvetet, men med svåra konsekvenser för politiken. Marknad och politik har tenderat att smälta samman, inte minst efter alla socialdemokratiska strömhopp till näringslivet.    

Centerpartiet har i retoriken alltid varit starkt antisocialistiskt, men har ändå tidigare haft en fot i det praktiska livet och har därför genom historien kunnat samverka med Socialdemokraterna, på 30-talet, 50-talet och som bekant även senare. Men för rätt många år sedan nu kapades partiet – under Maud Olofssons ledning och därefter Annie Lööfs – av Timbro och nyliberalismen och förvandlades i ekonomiska frågor till en röst allra längst ut på högerkanten i svensk politik.

Centerns ungdomsförbund har gång på gång trätt fram som nyliberalismens avantgarde i svensk politik, med vidhängande förakt mot äldre arbetskraft (Britt-Marie) och presenter till partiledningen i form av en tavla med en brinnande LO-borg.

Man ska heller inte glömma bort att Centerpartiets flyktingvänliga linje faktiskt har sin grund i libertariansk ideologi – fri rörlighet för varor, tjänster och människor, kosta vad det kosta vill – långt mer än i humanitära värderingar.

Hur tacksam jag ändå är mot Annie Lööf för hennes kompromisslösa linje mot SD är det ett faktum att den kompromisslösheten har samma eländiga nyliberala rötter som partiets vägran att se några problem alls med skolmarknaden. Eller med exempelvis privatiseringen av Arbetsförmedlingen som nu lämnar arbetslösa i händerna på vinstdrivande företag. Martin Ådahl, partiets arbetsmarknadspolitiske talesman, har länge agerat mer som en politisk gren för starka lobbyintressen inom näringslivet, vare sig det är Almega eller Friskolornas riksförbund.

Partiets marknadsfundamentalism uppenbarar sig inte minst i synen på den svenska skogen: Ägarintressena går före varje idé om att betrakta skogen som ett allmänintresse som värnar biologisk mångfald. Skyddet av fjällnära skog – ett av Europas sista och största områden med urskog – väger noll gentemot skogsägarintressen.

I det numera havererade Januariavtalet är Centerpartiets avtryck direkt dogmatiska: Förbud för regeringen mot att lägga fram krav på reglering av vinster, markeringar av ägarintresset som överordnat allt annat.     

Men pågår det en omorientering i Centern? Det som talar för det är möjligen att partiet fortfarande är mycket av en folkrörelse. De lokala centerpartister jag kan möta på landsbygden har för det mesta noll intresse av någon dogmatisk nyliberalism.

”Jag är socialliberal”, sa en C-politiker till mig när jag frågade honom om han verkligen gillade den där högerinriktningen i Centerns ekonomiska politik. Jag tyckte nästan han rodnade litet när han sa det. Det känns verkligen som att den Stureplanscenter som tog ledningen och makten för rätt länge sedan nu är ett utpräglat storstads- eller snarare innerstadsfenomen. Och enligt gjorda opinionsmätningar har vanliga Centerväljare inget emot ens att samtala med Vänsterpartiet.

Ett annat skäl som borde tala för att Centerpartiet skulle kunna skifta hållning är det ofta bortglömda faktum att partiet är i det närmaste ekonomiskt oberoende. Centern är finansiellt närapå ett storföretag efter att ha kammat in någon miljard på tidningsförsäljning. Det är därför man ser så mycket dyra annonser i dagspressen från Centern.

Vad jag menar är att detta parti har en frihet att gå nya vägar eftersom man kan backa upp det med dyra kampanjer. Men allt detta förutsätter antagligen att partiet helt enkelt byter sina ledande personer mot andra.

Så finns det hopp om Centerpartiet? Kanske. En orsak till att partiet har så svårt att vakna är att socialdemokratin varit så snäll och direkt undfallande mot Annie Lööf. När har man hört Stefan Löfven eller Magdalena Andersson verkligen skälla ut Centern? Aldrig. Det är en av svensk politiks märkligaste situationer någonsin: S-ledningens nedlagda kritik mot en nyliberal motståndare.

Så det lär nog dröja ett antal år innan effekterna av ett segregerande skolsystem, privatiseringar av arbetsmarknaden och radikala skattesänkningar blir så överväldigande att de väcker liv i Centern.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.