Ledare. Maria-Pia Boëthius.

2013-12-07 08:30

Socialbidrag till rika äter upp välfärden

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

I ett attraktivt bostadsrätthus som jag brukar passera i en attraktiv, stockholmsk förstad, alltså inte ”förort”, flyttar människor ut och in i rekordfart. De flesta river ut inredningen och skapar nytt. I åtminstone två av lägenheterna har man på tre år bytt inredning två gånger, också det nybyggda har kasserats. Alla har monterat in inbyggd belysning i kökstaken. Små bilar som heter sådant som Mediafixarna, Stigbytarbröderna, ELias osv. står ständigt parkerade utanför huset bland kasserade, funktionsdugliga kylskåp, badkar och toalettstolar. Själva de stökiga utrivningarna sköts av grabbar med bilar från Polen och Lettland.

I det närbelägna, exklusiva villaområdet har man gått in i sin andra rotandning. Efter att ha sprängt bort bergknallar och installerat trädäck istället, huggit ner träden för att slippa kratta löv eller ta hand om frukt och belagt grusgångarna med plattor har man bytt fönster; modet tycks vara fönster som är spröjsade bara i överkanten i jugendimitation. Och nu håller många på att riva de gamla staketen. De ersätts med låga stenmurar, som muras upp av skickliga polacker. Enbilsgarage byggs om till tvåbilsgarage och några har byggt flotta tvåvåningsfriggebodar i ett hörn av tomten, som hyrs ut till höga hyror. Allt detta med bidrag från oss skattebetalare, rotavdrag, socialunderstödet till de redan rika.

Under tiden förfaller infrastrukturen och den offentliga sektorn i landet. Tåg spårar ur pga uselt underhåll, bebisar dör därför att personalen är överbelastad osv. i all oändlighet. Och man önskar att någon räknat ut hur många offentliga arbeten, enligt Keynes idéer, som de skattepengar som går till rotavdrag hade kunnat skapa. Vill vi verkligen inte hellre subventionerna sjukvård, järnvägar och äldreomsorg än – i mina ögon – dessa djupt dekadenta överflödets statushöjande, privata och värdestegrande tokombyggen? Att påstå att samhället Sverige just nu är sjukt är en underdrift; det handlar om rena rama galenskapen.

Jag såg en fransk dokumentärfilm, typ ”Grekland – hur kunde det hända?” Den var så hemsk att jag hade svårt att titta. Alla ministrar och centralbankschefer och EU-kommissionärer vittnade om att Grekland fick införa euron tack vare en intensiv lobbying och därför att inte en enda högt uppsatt, galet privilegierad ekonom eller politiker, alla försörjda av oss, ställde några frågor om grekiska politikers besynnerliga bokföring. De skyllde, faktiskt, på Platon och Sokrates. Man kunde inte utesluta demokratins vagga! Europas varumärke! Stackars Sokrates. Samma demokrati, som man nu, ”tyvärr” måste krossa, efter att ha snaskat i sig varumärket.

Den privata sektorns vakthundar, den växande skaran av privilegierade ekonomijournalister fattade som vanligt ingenting om Grekland, inte förrän efteråt. ”Att komma för sent, så tidigt som möjligt” som Stig Dagerman en gång beskrev journalistikens innersta väsen och kärna. En vakthund som skäller vilt när huset redan är rånat och förövarna flytt? Meningen är att de stora mediehusens inklusive public service och konglomeratens ekonomijournalister ska invagga oss i tron att de bevakar den ostyriga och allsmäktiga ekonomin åt oss. Trots att vi redan vet att de är odugliga, de fattade noll inför Wall Street-kraschen, de är till för att förgylla och statushöja ekonomismen och konsumismen. När rot- och bostadsbubblan spricker kommer de tvivelsutan att skriva urlånga artiklar på temat ”hur kunde det hända?” Bland annat på grund av er, skulle jag svara.

I mina ögon har det gamla samhällsfördraget mellan journalistik och samhälle redan kollapsat i Sverige och det är inte journalisternas fel, förutom att de flesta, om de jobbar i konglomeraten, inte vågar visselblåsa. Men med tanke på hur denna nya, sköna värld behandlar visselblåsare är det begripligt, om än fegt. Att inhämta vad som sker i världen med hjälp av svenska stormedier är numera helt uteslutet för min del och sociala medier kan inte ersätta en sanningssökande journalistik.

Vad jag ser, med egna ögon, när jag traskar eller cyklar runt i den poshiga förstaden beskrivs helt enkelt inte, varken av oppositionspartier eller stormedier: slöseriet, det subventionerade överflödet, de rikas socialbidrag som äter upp skatt som borde ha gått till allas välfärd, idiotin i att låta våra skattepengar berika de redan besuttna och lämna de andra därhän, dåreriet i att främja överkonsumtion när planeten kräver ett stopp på onödig konsumtion, tystnaden som omger denna politik. För att inte tala om hur alliansregeringen på alla sätt försöker strypa den fria kulturen, den som vågar tala klarspråk. Camus: ”Det absurda befriar oss inte, det binder upp oss.”

Tipsa om artikeln via e-post
Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius 

Har sedan första numret varit ledarskribent i rikstidningen ETC. Varje lördag skriver hon ledaren i helgtidningen ETC.