Ledare. Gustav Björklund Larsen.

2021-06-13 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Självförvaltning förtjänar att få en renässans

Det är som att Socialdemokraterna, i jakten på arbetarväljare, har glömt bort hur 1900-talets arbetarrörelse såg ut.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Under 80-talet fanns en maktkamp inom Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU: betongsossar mot självförvaltare. Betongsossarna var för den starka staten, med ett tydligt fokus på ekonomi. Självförvaltarna ville föra makten ner på gräsrotsnivå. De fokuserade mer på värderingar såsom demokrati, antirasism och feminism. Kottplockare kallades de.

De flesta skulle säga att självförvaltarna förlorade i Socialdemokraterna. Brottsligheten ska bekämpas med hårdare straff, invandringen ska minska. Den interna oppositionen är S-föreningen Reformisterna, som bara pratar ekonomi. Betong och batong, lyder den rådande parollen.

Men här är det något som skär sig. Det är som att Socialdemokraterna, i jakten på arbetarväljare, har glömt bort hur 1900-talets arbetarrörelse såg ut.

Kanske är det rent av dags för en självförvaltningens renässans.

Faktum är att en omfattande del av arbetarrörelsen bestod av krafter från civilsamhället. Det var Verdandi, som stöttade missbrukare, Unga örnar som fixade fritidsaktiviteter för barn, Folkets hus där fester hölls. Civilsamhället var en självklar del av det socialdemokratiska samhällsbygget. Om inte staten fixar det, ja då får vi väl fixa det själva.

Många av dessa organisationer har idag en tynande tillvaro, med ett fåtal starka fästen. Och så är det generellt i föreningslivet. Tydligast är det i sportvärlden: de ideella föreningarna, med årsmöten, stadgar och styrelser, är på reträtten. I stället finns det företag som mot en avgift erbjuder fotbollsträning för barn, utan att föräldrar behöver stå i korvkiosken på lördag. För vuxna ploppar gymmen upp som svampar ur marken.

När de ideellt engagerade retirerar är den generella lösningen från lokalpolitiker att kommunen ska ta över, alternativt bekosta, verksamheten. Kommunala verksamheter lyfts fram som professionella, ansvarstagande och mer stabila än ideella krafter.

Må så vara, men något går förlorat när vi klipper banden med de ideella krafterna. Att vara medborgare i en demokrati innebär inte bara att rösta i val och betala skatt. Det är att få delta i samhället, det vi bygger gemensamt. Det låter kanske flummigt, men om vi bara ser våra demokratiska institutioner till en tjänsteleverantör förändras vår syn på staten. Den demokratiska dimensionen – att vi gemensamt finansierar och bygger vårt samhälle, försvinner. Vi kommer betrakta kommunen som ett företag, och oss själva som konsumenter. Från den punkten är privatiseringar och marknadsstyrning bara ett steg bort.

Även om det traditionella föreningslivet upplever en tillbakagång kliver nya organisationsformer fram. Det kan vara Facebook-grupper för tabataträning, städdagar i naturområden eller stadsodlingar. De visar på en stark ideell kraft, som ligger och pyr i samhället. Ibland blossar de upp till en löpeld, som när boende i Järva hjälptes åt att handla under pandemins början, eller under flyktingkrisen 2015, när tågstationerna kryllade av reflexvästar från Refugees welcome.

Dessa borde vara en självklar del av vänsterns politiska strategi, i synnerhet på det lokala planet. Varför inte låta de som vill odla och greja sköta parkerna? Låta lokala grupper ordna dekorationer i våra centrum? Samverka med nattvandrare?

Såklart bör kärnverksamheten, såsom vägunderhåll och skola ligga i offentlig regi. Det går inte alltid att förlita sig på att människor kommer vilja arbeta gratis. Men när det finns frivilliga krafter bör vi fånga upp dem, inkludera dem, även om de inte fungerar som de gamla goda föreningarna och studieförbunden. Det skapar en levande demokrati och minskar avståndet mellan makthavare och medborgare. Dessutom är det kul för de som får göra sin grej, och kostnadseffektivt för kommunen.

Kommunerna är vår gemensamma organisation. Vi finansierar den gemensamt, vi bestämmer över den gemensamt. Då borde vi också kunna förvalta den gemensamt.