Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-11-09 03:00
Bild: Dagens ETC / Skärmdump från SVT
Puffetikett
Dagens ETC

Om politiker verkligen vill värva aktivister – förtjäna dem först

Är det så konstigt att klimataktivister inte litar på politiken? Är det så konstigt att de vägrar befatta sig med vad de anser vara en kliniskt död plats, utan grön puls och utan förändringsvilja?

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Så var det dags igen. Medan klimatkrisen rasar för fullt ska vi tydligen lägga kraft och tid på att utvärdera vad klimataktivisterna sysslar med. Vi har snart hört alla varianter. Klimataktivisterna vill ha diktatur, de är för vänster, de ger barn ångest, de är inte konkret lösningsorienterade, de uppvisar ”förakt för andra människors liv” och dras till ”våld” (citat från en aktuell debattartikel av moderaten Gunnar Hökmark), de måste prövas med ”terrorlagstiftningen” (citat från moderaten Edward Riedl).

Och nu det senaste.

Klimataktivisterna borde genast sluta strejka och ge sig in i politiken. Det är ju där förändring sker, menar SSU-ordföranden Lisa Nåbo.

”Det kommer aldrig att räcka att bara ställa krav och kritisera andra utan att själva komma med lösningarna. Där är därför politiken behövs”, sa hon i sitt tal på Socialdemokraternas kongress, och fortsatte:

”Greta, du har sagt att det viktigaste en ung kan göra är att bli aktivist. Jag håller inte med dig. Ingen lösning på klimatkrisen kommer att vara partipolitisk neutral. Det viktigast du som ung kan göra är att ge dig in i politiken och se till att det fattas rätt beslut.”

Greta Thunberg var inte i Göteborg.

Hon hade annat för sig. Hon gick med fler än 100 000 personer längs Glasgows gator, som en påminnelse till toppmötets delegater att de kommer att hållas ansvariga för sina beslut, eller icke-beslut.

Därmed gick Greta Thunberg miste om att se hur SSU:s eget förslag om mer kraftfull klimatpolitik åkte rakt ned i den parlamentariska flismaskinen.

Där på andra sidan väntade Anders Ygeman.

Nej, absolut inte tidigarelägga målet om nettonoll.

”Skälet till det är att klimatet inte förbättras av de som har de häftigaste målen och den fluffigaste politiken”, sa energiministern till TT.

Häftigaste, fluffigaste…

Kanske försöker han anpassa språket för tonåringar, men det Anders Ygeman – och många med honom – inte verkar förstå är att klimatengagerade tonåringar har en mycket känslig radar för banalitet och undanflykter.

Lisa Nåbo vill bjuda in. Det borde fler politiker sträva efter.

Men som läget är måste ett första steg vara självkritik.

Olof Palme sa följande till Svenska Dagbladet den 29 november 1974, som ett svar på frågan vilket krishot som oroade honom mest.

”Risken för klimatförändringar till följd av människans aktiviteter. Framstående forskare befarar att om vi går på i samma spår som hittills kan på sikt världshaven förstöras, de arktiska havsisarnas smälta och andra klimatrubbningar uppstå som drastiskt kan påverka våra livsvillkor. Den här frågan framstår för mig som utomordentligt allvarlig.”

Den insikten har sedan på inget sätt dominerat ageranden hos hans efterträdare Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt, Stefan Löfven. Den deprimerande kontinuiteten verkar fortsätta med Magdalena Andersson.

Vad sänder det för signal?

Hälften av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser har skett senaste 30 åren. Trots att politikerna visste. Nu befinner vi oss här, bland förlorade möjligheter, i en situation som bara kan beskrivas som en existentiell prövning.

Är det så konstigt att klimataktivister inte litar på politiken?

Är det så konstigt att de vägrar befatta sig med vad de anser vara en kliniskt död plats, utan grön puls och utan förändringsvilja?

Det behöver inte vara ett permanent tillstånd.

Förtroende kan byggas.

Förtroende kan förtjänas.

Men ändå detta ständiga gnäll på aktivisterna som offrar så mycket för att tillsammans göra allt de kan för att väcka opinionen, för att förskjuta gränserna. Det är oklädsamt. Det är oärligt.

Att på allvar sprida lögnen att det är upp aktivisterna och inte politikerna att korta avståndet mellan gata och parlament.

”När man säger att politik inte har någon mening, då är vi ute på en lite farlig kurs”, säger Norges klimatminister Espen Barth Eide till NRK.

Han borde koncentrera sig mindre på Greta Thunberg och mer på att nedrusta sitt lands enorma olje- och gasaffärer. Om han vill möta de unga, snarare än att positionera dem som demokratiföraktande extremister.

Nyligen visade en studie hur stressande klimatkrisen är för unga människor. Den påverkar dem på djupet. Men inte bara att i realtid se världen förändras till det sämre. Utan också vad de upplever som ett svek från vuxenvärlden. Att det här faktiskt tillåts ske. Att deras intressen – framtiden – ständigt prioriteras ned till förmån för fossil förstörelse.

De har rätt.

De är utsatta för ett svek.

Politiken är naturligtvis medveten om det där. Varför skulle det annars bli ett sådant rabiat motstånd när Miljöpartiet föreslår att 16-åringar ska få rösta. Det är skulden i att man inte gjort tillräckligt, att man konsekvent valt passivitet. Det är rädslan att ställas till svars av unga väljare som insett vad som står på spel och, till skillnad från politiken, inte låter sig grumlas av karriär, mandatperioder, avtal och kompromisser.

Klimataktivisterna är pionjärer.

Politiken, däremot, har precis allt kvar att bevisa.

Tipsa om artikeln via e-post