Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-08-19 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Nu vill jag också ha VIP-kort till en sketen butik i Täby

Det här är medelklassens ömma punkt. Senkapitalismen har förfinat metoder att bearbeta den.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Varje år upprepas en procedur som masserar mig på alla möjliga och omöjliga sätt. Jag handlar kläder från en näthandel. För ganska mycket pengar. Kanske för så mycket pengar att hälften vore nog.

Lagom till jul kommer sedan ett kuvert med ett par diskreta strumpor och med en handskrivet dokument där en av sajtens medarbetare tackar mig för året som gått.

I ögonblicket jag river upp detta kuvert, vars innehåll kostat avsändaren – den verkliga, som är ett riskkapitalbolag och inte den stackars lagerarbete som måste signera så fingrarna blöder – uppskattningsvis några kronor, förlorar jag genast min sans. Helt vanliga strumpor känns minst lika exklusiva och autentiska som den japanska väst med långsamt virkade älgar jag köpt därifrån nyligen. Men de är inte lika exklusiva, inte ens i närheten.

Jag känner mig ändå speciell – sedd – när jag lojaliseras som kund med en giveaway som motsvarar en tusendel av vad jag pumpat in i detta snabbväxande företag som verkligen kan sälja mode till de bredare lagren med en front som andas entusiasm och Borås snarare än skalbolag och Bahamas.

Öppna kuvert. Strumpor! Bekräftelse. Sedan kommer skamsköljningen. Är jag så här simpel?

Har inte Konsumentverket något skarpt förbud mot att leka med ängsliga 45-åringar? Vi kan ju uppenbarligen inte hantera storytellning som lindar tillvaron – och oss själva – i guldkant, bara vi betalar vad det kostar.

Som tur var kan jag lyfta detta till nästa nivå.

Jag är inte ensam.

Samhället har drabbats av ett slags hjärnparasit. Du kan relatera. Säg att du kan relatera. Säg att du också faller pladask för sirenernas sång, vars budskap är att du är lite viktigare än vad du egentligen är.

Mäklaren ringlar ett perfekt hjärta.

Med en perfekt pil.

I en perfekt upphälld cappuccino.

Hen smyger med vargens bredaste leende fram kontraktet där du snart ska underteckna din egen livegenskap – vinna! – för en alldeles för liten lägenhet – ståndsmässig! – på nästan rätt adress.

”You came out on top! Du är kingen! ” vrålar mäklaren till en bekant som precis, under stora våndor, vunnit en budgivning bara genom att i realtid tigga sina bank om utökat lånelöfte.

Kingen.

Som den där scenen i ”Jerry Maguire”. Vilken mardröm. Vilken förnedring för alla inblandade. Det är inte friskt. Men min bekant säger att han där och då faktiskt blev kungen över sin egen existens. Han njöt. Endorfinerna utplånade alla nollor som bildade en lång rad .

Så bekräftad, så sedd.

Sedan svepte han hjärtat.

Sedan kom mäklarens faktura.

Sedan kom första räntedragningen.

Nollorna materialiserade sig ur lyckoruset.

Han har parasiten, jag har parasiten.

Den gör oss mottagliga för psykologiska operationer som utplånar förhållandet mellan den som kränger något och den som konsumerar. Usch. Fult ord. Nej, du är klient. En medveten konnässör. En sympatisör. En invigd. En själsfrände. En vän. För att du belönas med ett par strumpor. En kär vän. God jul. Välkommen tillbaka, har du sett att vi säljer – erbjuder! – en limiterad utgåva skodon vars delikata skinn knådats varsamt av skotska gummor som aldrig vidrört något annat än kelp?

Det här är medelklassens ömma punkt.

Att vara generisk men vilja vara unik, en individ som vajar över fältet. Se mig, jag spenderar. Senkapitalismen har förfinat metoder att bearbeta den.

Släng in vad som helst i det där svarta hålet. Naturvin som smakar bark. Flugfiskespö tillverkat av sista palissanderkvisten. Grill som blir hetare än solen.

Vad som helst.

Ingenting kommer ut, allt äts upp av parasiten som blivit du.

Jag tror i alla fall att jag är medveten.

Jag märker när den börjar vibrera genom cellerna och kan parerera dess fjärrstyrning, oftast. Jag skrattar åtminstone inte åt tonåringarna som stöper sig efter miljardärerna i ”Kardashians”. Annan spegel, samma mekanism. Bijouterier från Kina, brogues från höglandet – ingen skillnad, samma suktande efter att ömsa skinn, kliva ut ur skuggorna, bli någon bättre.

Jag har bara fetare plånbok.

Uppåtrörelsen. Att den är tillgänglig för dig, oavsett vem du är eller var du kommer från. Att det finns genvägar. Att du kan köpa dig till dolda stegen på stegen.

Nu börjar det vibrera!

En sketen Ica-butik i Täby utanför Stockholm ger dig fördelar om du har med dig ett särskilt kort. Svart. Med stiliserat lejon. Med mumbojumbo på latin. Du får gå före i kassan. Du får loungehänga. Du får handla med personal shopper. ”Vad säger du, Fredrik, ska jag välja Royal Gala eller Ingrid Marie? Jag vill ha krisp.”

Hela internet kreverar.

Hahahahaha.

Satan så löjligt och så brackigt. Ja. Och lite… härligt?

Parasiten vet vad den tycker.

Egots vibrationer.

VIP-samhälle.

VIP-hjärna.

Det är det största bedrägeriet.