Ledare. Peo Hansen.

2021-09-03 14:15
Bild: Ali Lorestani/TT
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

När blev nyliberal ekonomi (v)änsterpolitik?

”Det ramvillkor som V ställer upp som nummer ett kan däremot inte kallas vänsterpolitik.”

Tipsa om artikeln via e-post

För några veckor sedan presenterade Vänsterpartiet fyra ramvillkor som måste uppfyllas för att partiet ska stödja regeringens höstbudget. Insatserna är höga och på DN Debatt (13/8) beskriver Nooshi Dadgostar och Ulla Andersson villkoren som en ”bottenplatta”. Detta betyder att även om regeringens budget uppfyller kraven så lämnar V inga garantier om stöd – partiet vill också bedöma budgeten i sin helhet.

I korthet handlar villkoren om förstärkningar av välfärden i regioner och kommuner, om åtgärder för att öka jämlikheten och satsningar på jobb och klimat. Inget konstigt här. Det är vad man kan förvänta sig av vänsterpolitik. Det ramvillkor som V ställer upp som nummer ett kan däremot inte kallas vänsterpolitik: ”Den urholkning av välfärdens finansiering som pågått en längre tid upphör. Alla skattesänkningar i budgeten ska motsvaras av minst lika stora skattehöjningar.”

Anledningen till detta är lika enkel som okänd. Enkel därför att hela tankesättet kommer från den neoklassiska, eller nyliberala, ekonomiska skolan. Och att låta nyliberalismen utgöra ett fundament för en vänsterpolitik borde vara otänkbart. Att det likväl är tänkbart beror på att man inte inser att föreställningen om att välfärdens finansiering skulle vara beroende av skatter faktiskt utgör en hörnsten i den neoklassiska teorin. Det är därför vänsterdebattörer dagligen argumenterar för att skatterna måste höjas ifall vi ska ha råd med välfärden. Utan skattehöjningar inga välfärdssatsningar. Sossarna och resten av högern kan sitta lugnt i båten. Det måste vara tryggt att veta att så länge det inte finns en riksdagsmajoritet för några väsentliga skatte­höjningar, ja då kommer V:s krav på utgiftsökningar att förbli beskedliga.

Dadgostar och Andersson skriver att ”politikerna som har sänkt skatten för kapitalägare och höginkomsttagare har finansierat det med pengar som skulle ha gått till våra försäkringar”. Nej, de ansvariga regeringarna hade egentligen inte behövt skära i välfärden för att sänka skatterna för höginkomsttagarna. ”Urholkning av välfärdens finansiering” har inte, som V tror, orsakats av skattesänkningar som i sin tur inskränkt budgetutrymmet för välfärden. Orsaken är alltså inte ekonomisk, att de saknats pengar. Orsaken är istället helt och hållet politisk. Regeringarna de senaste 30 åren har helt enkelt inte velat eller trott sig kunna satsa på välfärden.

Har vi inte lärt oss något alls av corona-politiken? I ett och ett halvt år har regeringen pumpat ut hundratals miljarder utan att en enda skatt har behövt höjas. Uppenbarligen fanns pengarna. Och som jag förklarat i tidigare artiklar är de ”lån” i svenska kronor som staten tagit upp inga riktiga lån; de är alltså väsenskilda från hushållens banklån. Det som bankerna ”lånar” ut till staten i utbyte mot statsobligationer är pengar som kallas bankreserver. Men bankreserverna kan bara skapas av staten, vilket innebär att staten först måste förse bankerna med reserverna innan bankerna kan ”låna ut” samma reserver till staten, i utbyte mot statsobligationer. Av detta följer alltså att staten först måste spendera innan den kan låna och ta in skatt; staten är därför inte inkomstberoende som ett företag eller hushåll.

Naturligtvis klarar vi oss inte utan skatter. Skatter är det avgjort mest kraftfulla instrumentet för att hålla inflationen nere; skatter skapar incitament och påverkar beteenden – tänk på straffbeskattning av smutsig industri och skattelättnader för förnybar energi; och skatter påverkar naturligtvis graden av ojämlikhet i ett samhälle väldigt mycket. Det finns därför en rad goda argument för att höja, men också för att sänka, olika skatter.

Men vi behöver INTE höja några skatter för att finansiera välfärden eller klimatomställningen. Och skatteargumentet är inte bara ett dåligt argument för att det är makroekonomiskt felaktigt. Det är dåligt också för att det göder den politiska och mentala handlingsförlamningen. ”Nähä, det blev inga skattehöjningar i år heller, och då har vi ju inte råd med några välfärds- eller klimatsatsningar heller.” Argumentet om att välfärden kräver skattehöjningar leder dessutom till uppfattningen att det är de rika och besuttna som finansierar välfärden. Inget kunde vara mer missvisande. Välfärden beror inte av höginkomsttagares finansiella resurser; den beror av de reella resurserna, av de människor som arbetar i välfärden.

Det krävdes inga nya skatter från höginkomsttagarna för att finansiera de otaliga statliga coronastöden. Allt som krävdes var att staten krediterade de olika stödmottagarnas konton; och det gör man med knapptryck på en dator. Det är inget svårt. Det verkligt svåra handlar istället om att bygga upp välfärdens konkreta verksamheter igen – att inte bara få många, många fler att vilja jobba i välfärden, utan också att få de som redan jobbar i den att vilja fortsätta.

De som vill investera i välfärden och klimatet måste sluta få det att låta som att dessa investeringar skulle stå och falla med höjda skatter. Som coronakrisen visat kan vi alltid få fram finansieringen; men som pandemin också visat är det långt mycket svårare att reparera välfärdens verksamheter. Det är på det sistnämnda allt fokus måste läggas.” 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Tipsa om artikeln via e-post