Ledare. Maria-Pia Boëthius.

2013-12-13 08:00

Mandela var ingen liberal jultomte

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Det är fascinerande att se statsöverhuvuden och finansgubbar och -gummor unisont sörja Nelson Mandela, alla dessa som har noll planer på att följa Mandelas idé om försoning, sanningskommissioner och avpolarisering. För att få lov att ösa lovord över Mandela försöker dagens maktfolk och mainstream-medier skriva om historien. Som president, alltså inte under frihetskampen i Sydafrika, sa Mandela till exempel:

”Sydafrika blir inte befriat förrän Palestina blir det.”

Om USA:s krig mot Irak: ”Allt Bush vill ha är irakisk olja. Det finns ingen tvekan om att USA uppför sig illa. Varför ser de inte till att konfiskera massförstörelsevapnen hos sina allierade i Israel? Det här är bara en ursäkt för att komma åt irakisk olja.”

Om Castros Kuba: ”En inspirationskälla för alla frihetsälskande folk.”

Nelson Mandela var ingen liberal jultomte och genomgick inte något helgonbad, och de eftergifter ANC tvingades till för att uppnå sitt främsta mål, avskaffandet av apartheidregimen, hemsöker Sydafrika vareviga dag: fattigdom, våld, korruption och ojämlikhet.

Mandelas arv har dessutom visat att det finns situationer där våld från de fördömdas sida lönar sig. Majoriteten i Sydafrika hade få möjligheter att under apartheidregimen manifestera sin längtan efter frihet, jämlikhet och syskonskap. Icke-våld fungerade inte, konstaterade på 1960-talet en av deras ledare, advokaten Mandela. För att inte störa högerns, liberalernas och finanshajarnas kanonisering av Mandela låtsas man inte om att han på upprorstiden var kommunist, man träter, han samarbetade i varje fall intimt med kommunisterna, att han behandlades som terrorist, att han blev chef för vapensmugglingen till ANC – befrielserörelsen – att han blev kallad terrorist av de svenska moderaterna. Och att amerikanska CIA enligt New York Times, Wall Street Journal o.s.v. hjälpte den sydafrikanska apartheidregimen att fånga in Nelson Mandela. Sedan sattes han under 27 år i olika fängelser – till slut Robben Island, som – vad säger det om USA? – var ett uthärdligare Guantanamo.

Att som Sverige kritikerlöst agera hjälpreda och uppdragstagare åt USA:s underrättelsetjänst genom FRA kan mycket väl betyda att vi ser till att framtidens Mandelor fångas in och interneras på obestämd tid – eller drönaravrättas. Kanske hade Nelson Mandela, om drönare funnits då, eliminerats och aldrig fått tillfälle att utföra sitt senare, underbara försoningsarbete? En osedd bomb i öknen? Som en amerikansk väntjänst åt apartheidregimen? Han kunde ha slutat som en ”rättfärdigt avrättad terrorist”, utan rannsakan eller dom. Enligt den amerikanska pressen greps Nelson Mandela, när han färdades i bil, utklädd till chaufför, tack vare ett tips från CIA. Just sådana bilfärder som idag, med hjälp av nyutvecklad teknik, inte sällan slutar i drönardöd.

Moderaterna i Sverige stödde vare sig befrielserörelsen i Sydafrika eller den folkliga, svenska bojkotten mot landets varor och idrott. Det gjorde däremot dåtidens statsminister, Olof Palme och alla de andra politiska partierna. Moderaterna tycker att de som en gång var kommunister – som de ansåg att Nelson Mandela var – men som beslutat sig för att demokrati är bästa vägen, som Nelson Mandela gjorde – ändå måste sota för sina tidigare övertygelser resten av livet, alla utom Mandela. Själva kräver moderaterna däremot att omedelbart bli förlåtna för sitt häpnadsväckande svek mot majoritetsbefolkningen i Sydafrika under apartheidtiden. De vill inte bli dömda för vad de gjorde då. En gest i Mandelas anda, en man som de nu säger sig hylla, vore att sluta upp att oavbrutet kasta första stenen och istället se grandet i sitt eget öga.

För att kunna hylla Mandela måste moderaterna hugga honom i två delar: En man som var vilseförd under kampen för frihet, som moderaterna kallade terror, liksom under den 27-åriga fängelsetiden, då Mandela vägrade ta avstånd från våld. Och ett nybildat helgon, när Mandela inte såg någon annan utväg för att få slut på det ohyggliga förtrycket och det växande våldet än att kompromissa.

I mina ögon är Nelson Mandela däremot hel. Allt har sin tid. Om han inte lett frihetskampen, blivit vapeninsmugglare och insett att en så fasansfull regim som apartheidstyret – stött av finanskapitalet och svenska moderater – inte gått att väcka utan hot om våld, därför att övervåld och våldsmonopol var deras enda språk och främsta vapen hade han aldrig blivit ”Nelson Mandela”. Om han från början varit det kompromissvilliga helgonet hade allt slutat i blodigt inbördeskrig a la Syrien. Det är ingen vacker lärdom, men det är en urgammal lärdom: våld föder våld. Förtryckare, som förlitar sig på våldsmonopol och inte på folkligt stöd är de som skapar motvåldet eftersom de saknar alla andra språk: Frankrike 1789, Ryssland 1917 och så vidare.

Det är ljuvligt att Nelson Mandela funnits på denna jord; en djupt egensinnig självtänkare som inte lyssnade till dogmer – men han hade inte kunnat uträtta något alls om inte folket begripit och offrat sig. Universum är inte uppbyggt av atomer, det är uppbyggt av berättelser och Nelson Mandela var en lysande berättare, en nutida Homeros, inte bara i ord utan också i handling.

Han fastnade inte, han insåg att varje nytt läge kräver en ny berättelse.

Tipsa om artikeln via e-post
Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius 

Har sedan första numret varit ledarskribent i rikstidningen ETC. Varje lördag skriver hon ledaren i helgtidningen ETC.