Ledare. Maria-Pia Boëthius.

2013-12-28 09:00

Läsaren blir medskapare av berättelsen

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Jag vaknade till medvetet liv av ett stilla, vackert mumlande. Jag var knappast mer än ett spädbarn; det var min finlandssvenska mamma som läste Världslitteraturens klassiker högt för mina äldre syskon. Vi sov i den tidens tripp-trapp-trull-säng och man hade kommit fram till att den minsta i varje fall inte kunde ta skada av att lyssna, även om hon inget fattade.

På så sätt föddes jag rakt in i litteraturen och det tog lång tid för mig att lära mig skilja på litteratur och verklighet, om jag nu någonsin gör det. Den där frasen ”varhelst jag placerar min hatt är hemma” gäller mig, fast hatt är utbytt till bok. När jag lagt den bok jag håller på att läsa på nattygsbordet i det främmande hotellrummet är jag genast hemma.

Jag röstade för EU av opolitiska orsaker; jag tyckte att Charles Dickens (Oliver) och Virginia Woolf (Mrs. Ramsay) Victor Hugo (Jean Valjean) Cervantes (Don Quixote) och Elsa Morante (Historien) och hundra till redan var mina anfäder; jag ville att vi skulle tillhöra samma kontinent.

Jag tänker inte gå i korståg för ”boken”; jag tror att den tar sig tillbaka av egen kraft, i pappersform och på läsplatta. Men jag kan inte låta bli att tycka synd om en tidsanda, som försöker putta ut boken som ett av de glädjeämnen som gör livet värt att leva; människor som satt sig ner och delgivit oss sin världsbild; på dem upphör jag aldrig att vara nyfiken – och vilka egensinniga uppfattningar om världen man ständigt får ta del av! Böcker är inte färdigskapade, som film, man måste hela tiden vara medskapande. Det är därför vissa blir arga av filmatiseringar; de har sina egna, omsorgsfullt utmejslade bilder av romanpersonerna och tycker att regissören inte begripit något alls.

Jag har i hela mitt liv läst både ”bra” och ”dåliga” böcker. När jag var tonåring varvade jag utan problem Dostojevskij med Enid Blytons Femböcker. Det fanns en parnass, som hånade ”det dåliga”, ett brödraskap som avfärdade vad de utnämnde till dåliga böcker. Därför är det ganska underbart med vår tid, när populärkulturen uppgraderats och man skriver doktorsavhandlingar om Stålmannen och Kulla-Gulla. Men lika sorgligt är det att böcker som inte är deckare eller chicklit klassas som ”svåra” eller något slags plikt, som det är en befrielse att avstå ifrån. Det påstår de bara därför att modiga författare är det mest omstörtande som finns; de kan skriva vid köksbordet på natten, de behöver inte underkasta sig sponsorer eller producenter från Hollywood, de behöver bara papper och penna eller en skärm, inte ett helt, dyrbart produktionsbolag som tvingar dem att tänka om för att sälja. Jag tror att man kommer att återupptäcka denna fenomenala frihet; och nu behövs inte ens förlagen, men de är en välsignelse om de är modiga.

En tid anlitades jag som recensent av BLM; Bonniers Litterära Magasin. Det var smickrande. En dag ombads jag skriva om en bok av en författare som jag verkligen gillade. Problemet var att jag tyckte att just denna bok var dötrist. Det hade jag ingen lust att skriva – på den tiden var man smakdomare, särskilt om man skrev i BLM. Jag tyckte inte att min ”smak” skulle få lov att såra en annars lovande författare. Så jag slutade skriva recensioner. Nu är det inga problem, nu kan jag skriva vad jag tänker, eftersom nätet finns som motpol. Det finns inga tunga smakdomare längre; och det är till det bättre.

Därför kan jag skriva, inför helgerna, när många läser böcker, att Richard Fords Kanada som länge legat etta på DN-boktoppen är dödligt långtråkig och förutsägbar och att jag absolut inte fattar hur den hamnat i denna topp. Eller att Donna Tartts Steglitsan, som anses vara romanen för året i USA är underbart välskriven men alldeles för lång och bitvis genererar utdragna gäsp, men den är absolut värd att läsa, också livet får ju oss att gäspa.

Man ska inte upprätta topplistor, böcker är lika individuella som människor; men den bok jag älskar mest av alla är Bröderna Karamazov av Dostojevskij. Jag läser den ungefär vart tredje år och jag avundas alla som ännu inte läst den. Jag, som tycker mig ha läst tiotusentals böcker anser att avsnittet om Storinkvisitorn i Bröderna Karamazov är – tja – det bästa jag läst, någonsin.

Fortfarande.

Tipsa om artikeln via e-post
Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius 

Har sedan första numret varit ledarskribent i rikstidningen ETC. Varje lördag skriver hon ledaren i helgtidningen ETC.