Ledare. Göran Greider.

2021-10-04 14:13
Puffetikett
Dagens ETC

Jag sörjer Lars Vilks – men hans provokationer var en återvändsgränd

Nej, jag gillade inte hans tilltag med den där teckningen. Jag tyckte att det var ett slags satir som slog nedåt istället för uppåt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

När konstnären Lars Vilks och två poliser omkommer i en bilolycka är det en tragedi som väcker liv i så många motstridiga tankar. Vilks konstnärliga verksamhet, i vilket hans eget liv var en central beståndsdel, är knuten till vår egen tid mer än någon annan samtida svensk konstnär jag kan komma på. När hans teckning av Muhammed som rondellhund först ställdes ut på en liten värmländsk bygdegård var det i spåren av karikatyrteckningarna i Jyllandsposten, som väckte våldsamma reaktioner världen över. Han hade knappast räknat med någon uppståndelse för sitt lilla bidrag till en lokal konstutställning.

Det var först när en dagstidning visade hans teckning som helvetet brakade löst och mordhoten från islamister kom och även de sura kommentarerna från vänstern och konstvärlden.

Nej, jag gillade inte hans tilltag med den där teckningen. Jag tyckte att det var ett slags satir som slog nedåt istället för uppåt. Teckningen exploderade i en oerhört febrig nyimperialistisk era, där utländska ockupationsmakter slog sönder länder i Mellanöstern och växande flyktingvågor utlöste en ny nivå av rasism och islamofobi i väst.

Många av hans mest fanatiska anhängare bryr sig noll om hans konst eller om yttrandefriheten, de ser i honom en företrädare för kampen mot islam mitt i det svenska kulturetablissemanget.

Men jag tror inte ens Vilks själv betraktade den där teckningen som politisk satir – det han var ute efter var alltid att testa, inte yttrandefrihetens gränser, utan konstvärldens gränser. Efter hand blev han för många en yttrandefrihetens apostel, men jag är inte särskilt säker på att det var så han själv ville se det: Vilks var, tror jag, helt enkelt innesluten i en väldig konstteoretisk bubbla. Politik och värderingar var för honom bara ”material” för konsten, inget annat. Och det är den synen på konst som jag personligen inte alls tror på eller kan ställa upp på.

Som person var han ju otroligt mild och lågmäld. Det är som om hans karaktäristiska röst alltid hörs genom landet: Känslan av att han aldrig svarar rakt på någon fråga och ständigt driver intervjuare till förtvivlans gräns genom att konsekvent undvika frågan om vilka politiska ställningstaganden han själv gör. På raka frågor svarar han på sätt och vis med komplexa konstverk.

Jag märker att jag skriver ”gör” och ”svarar” som om han fortfarande levde, vilket bara det säger något om hans närvaro i detta land.

Jag satt en gång i någon timmes tid på bokmässan i en monter, omgiven av vakter, och samtalade med honom. Det var inget evenemang. Han råkade bara gå förbi. Vi sjönk ner i några fåtöljer, som två tillfälliga cafébesökare. Det som var så slående var faktiskt hans humor och vänlighet, som var spontan, enkel och liksom utan beräkningar. Jag sa till honom att jag tyckte att den där rondellhunden slog uppifrån och ner men han polemiserade inte, han bara tog in det. Och hela tiden när vi samtalade fanns den där känslan: Nu ingår jag i hans processkonst, såsom alla reaktioner på hans verk välkomnandes av honom, oavsett om de var hatiska, berömmande eller något annat.

När han la fram sin avhandling ”Konst och konster” på 80-talet ansåg han, till akademikernas underbara förvirring, att avhandlingen också skulle betraktas som ett konstverk.

Och det där stör mig mer än jag kan säga. På många sätt menar jag att Vilks konstnärliga gärning ingår i den estetikens estetisering som rullade igång under det postmoderna 80-talet. Nu är jag medveten om att det knappt går att skriva ut ordet ”postmodernism” utan att en massa människor går i taket och tycker jag är ytlig. Men på många sätt var det faktiskt en ödesdiger vändning som ägde rum under det åttiotal som Vilks var med och formade: Estetik kom att betyda mer och vara viktigare än samhällsfrågor eller politiska/moraliska ställningstaganden. Jag menar att det var en katastrofal vändning. Den vänder ryggen åt alla världens konflikter och motsättningar, men kan just därför ibland, just genom sin naivitet, väcka mer lidelse än något annat.

Ibland går jag förbi konstnären Kjartan Slettemarks gravsten på Maria Magdalena kyrka på Södermalm, där det står: ”Ont skall med konst fördrivas.” Den inställningen är diametralt motsatt Vilks (trots att Vilks nog inspirerades av Slettemarks konceptkonst och den mikronation ”Kjartanistan” som denne utropade) och jag ställer mig helhjärtat på den politiske provokatören Slettemarks sida. Han var en politiskt medveten provokatör. Det var Vilks egentligen inte.

För mig och för väldigt många andra är det helt enkelt ofattbart att Vilks till synes utan problem kunde gnugga sig med aktivister långt ute på den extrema högerkanten utan att synbarligen uppleva det som ett problem. Om Ku Klux Klan skulle ringa skulle jag ställa upp, sa han i någon intervju. Och den där hållningen har sin grund i esteticism som inte bara omfattar alla fenomen i världen, utan till slut också räknar sig som stående över sådana banaliteter som högerextremism eller islamofobi.

Vilks var fullständigt konsekvent i sin hållning och sin syn på konstens överhöghet – och i den meningen var han snarare en sentida romantiker.

Nu är han död. Jag sörjer honom. Men jag tror att hans provokativa konst faktiskt var en återvändsgränd – därför att den ”bara” handlade om just konst och inte om liv och samhälle.