Ledare. Jenny Bengtsson.

2021-10-02 03:00
Bild: Vadim Ghirda/AP/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Jag är så förbannat trött på valfrihetskarusellen

Sverige är en enda stor nyliberal nöjespark i vilken alla tvingas åka valfrihetskaruseller tills de kräks.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

I somras drog en av världens största upphandlingar igång efter att ha blivit uppskjuten av pandemin. Det handlar om tunnelbanan i Stockholm – en affär värd uppemot 50 miljarder kronor i form av ett elva år långt kontrakt. Bland anställda i de olika verksamheter och yrken som berörs av resultatet av upphandlingen råder oro. Anställningsvillkor, arbetsmiljö och arbetstider kan komma att förändras och i värsta fall försämras. Samtidigt är branschen van. Det är en inbyggd konstant i vårt moderna samhällskontrakt att bolag ska få komma och gå.

För det politiska styret i Stockholm är det avgörande att invånarna kan få sin frihet tillgodosedd genom att få åka i tåg som ägs av ett bolag, på räls som ägs av ett annat, som reparerats av ett tredje bolag. Gå av kan man göra vid en vid en perrong som drivs av ett fjärde bolag. Som av en händelse ofta ett kinesiskt.

Tillkommer gör alla underentreprenörsled som behöver användas för att få jobbet gjort till det ”konkurrenskraftiga” pris som står i anbudshandlingarna. Tur för alla underbudare att det marknadsvänliga systemet av tvångsmässiga upphandlingar där pris ska styra finns öppningar för nästan obegränsad tillgång till billig arbetskraft. Det finns alltid någon underentreprenör som är redo att rycka ut för hur minimala summor, ofta möjliggjorda genom exploaterad arbetskraft från öststaterna.

Det här är inte ett Stockholmsproblem även om Stockholmsstyret är kända för sin extremism när det gäller privatiseringar och avveckling av allt gemensamt.

Vi får post från flera olika håll ner i samma brevlåda. Snart, när den fysiska posten är ett minne blott, blir det väl pakethantering från ännu fler som alla konkurrerar med varandra om vem som kan köra ut paketen till sämst villkor för dem som kör. Tydligen är det en frihetsfråga att kunna hämta post och paket från den pyttelilla tobaksaffären på hörnet, där någon extrajobbade ungdom får lyfta för högt och för tungt för att parera överbeläggningen i trånga lokaler. Frihet för vissa, livslånga belastningsskador för andra.

Bilen lämnas för besiktning hos någon av ett antal besiktningsbolag som ofta råkar samarbeta med bilfirman bredvid, som ägs av samma ägare, som givetvis kan ge rabatt för de brister som besiktningen just visat. På apoteken köper vi smink och schampo, men det är inte helt säkert att just den behövda medicinen finns inne. I ett normalt lokalt centrum – i alla fall i storstäderna med omnejd – finns fler apotek än frisörer. Det finns i alla lägen definitivt fler privata apotek med extrapriser på smink än det finns bibliotek. Eller simhallar. Eller möjligheter för barn och unga att utöva olika idrotter på väl omhändertagna ytor för ändamålet.

Hela Sverige är en enda stor nyliberal nöjespark i vilken alla tvingas åka valfrihetskaruseller tills de kräks. Allt handlar om valfrihet och frihet. Vilket riskkapitalbolag eller multinationellt bolag ska man skicka ungarna att gå i skola hos? Vilket aktiebolag ska få ta hand om mor- och farföräldrarna på ålderns höst? Vilken skön entreprenör med ett snajdigt startupbolag ska se till att maten körs hem, att barnen får läxhjälp som riskkapitalet struntade i att prioritera i budgeten och att resan till jobbet kan ske med en miljövänlig sparkcykel (tillika potentiell dödsfälla för synskadade)?

Allt som vi i samhället har ägt eller skulle kunna äga tillsammans för att vi behöver det i våra liv är idag föremål för upphandling, privatisering och valfrihetsreformering. När tunnelbanan i Stockholm ska upphandlas är den borgerliga majoriteten noga med att stänga regionen ute. Vi ska inte, vi får inte, äga och driva saker i egen regi. Samtidigt, på statlig nivå, tillsätter regeringen nu extra och stora resurser för att komma till rätta med välfärdsfusk och arbetslivskriminalitet. Konsekvenser, skulle man kunna säga, av att vi släppt in ekonomiska intressen och överdriven frihet för marknaden i princip överallt.

Nu behöver jag väl deklarera att nej, jag vill inte ha det som i Sovjet eller Nordkorea. Det här är inte något motstånd mot varken valfrihet eller frihet. Det här är ett argt och uppgivet skrik rakt ut i det tomma politiska intet om hur förbannat skittrött man kan känna sig av alla påprackad val man aldrig bett om men ändå tvingas göra. Detta evinnerliga vurmande för bolags rätt till vinst i allt grundläggande som människor behöver i sina liv.

Tipsa om artikeln via e-post