Ledare. Max V Karlsson.

2021-03-01 03:00
Bild: Fredrik Sandberg/TT / Dagens ETC
Puffetikett
Dagens ETC

Inte bara fotbollen har skäl att frukta polisens villkorstrappa

Varje gång polisen inför nya system och repressiva åtgärder för enskilda tillfällen måste samhället vara redo för att det snabbt kan överföras till andra områden, och mota det i grind.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

“Breda penseldrag med giftig färg.” Så svarar en allsvensk chef när jag frågar om villkorstrappan. Trappan är egentligen inte en officiell term, utan ett paraplybegrepp för polisens arbete att hålla ordning i samband med fotbollens offentliga tillställningar. Specifikt handlar det om hur polisen tolkar och tillämpar ordningslagen i vissa regioner (men inte alla).

Ordningslagen gör ingen skillnad på offentliga tillställningar. Hanteringen och processen ser likadan ut oavsett om du vill arrangera en pingismatch, poesikväll eller en prylmarknad. Här har polisen en skyldighet att agera rådgivande, de ska klart och tydligt berätta vad du behöver göra för att kunna genomföra evenemanget. Eller, så ska det i alla fall vara. Men i praktiken har polismyndigheten valt ut och låst fast fotbollens arrangörer i en medvetet omöjlig position.

Villkorstrappan och ramverket för polisens villkorsgivning vid offentliga tillställningar fanns på plats redan 2016, men användes inte alls i samma utsträckning eller form som idag. År 2019 sker ett klart skifte och polisens ledning väljer att, utan inspel från supporterpoliser, arrangörer eller medborgare, lyfta upp den nu gällande tolkningen.

Få vet de exakta skälen till varför ledningen plötsligt bryter så kraftfullt med tidigare linje, men i och med den medvetet konfrontativa tolkningen försvann all samverkan och dialog, och relationen mellan myndigheten och arrangörer frös ihjäl. I det långa ledet av nyckfullheter från polismyndigheten drog man undan resurser när det långsiktiga trygghetsskapande arbetet gick som bevisligen bäst.

Begreppet gatubelysningseffekten beskriver att det är lättast att leta efter något under ljuset, även om lösningen inte ligger där. Nu säger sig polisen söka efter ökad trygghet genom att vägra dialog och samtidigt hugga mot synliga kulturella uttryck som flaggor, banderoller och det folkliga nöje som sport är för miljontals medborgare.

Varje gång det sker en störning av allmän ordning är tanken att polisen ska kunna ta ett steg upp för trappan och tillämpa nya åtgärder eller få nya verktyg. Åtgärderna i villkorstrappan har hittills handlat om att drastiskt dra ner publikantalet, kraftigt utöka visitationer eller utvidga området som arrangörerna får ansvar över.

Men tillämpningen av villkorstrappan är absurd. Polisen förväntar sig explicit att arrangörer av stora offentliga tillställningar där det deltar tusentals människor helt och hållet ska kunna stoppa alla former av ordningsstörningar oavsett storlek. Efter ett slagsmål mellan två personer drog polisen ner publikkapaciteten för Djurgården med 7 500 personer till nästa match. Eftersom ingen klubb kan hindra allt våld på alla platser under all tid blir det tydligt att polisen har hittat ett system för att kontrollera och utöva repression mot en större grupp baserat på svepskäl. En enskild individs val att begå brott blir den millimetertunna röda linjen för när repression ska kunna utökas och få konsekvenser för helt oskyldiga, en bestraffning som aldrig skulle vara aktuell för de medborgare som väljer att besöka musikfestivaler, kryssningar eller andra sporter.

Både allsvenskan och superettan lyckas idag med den ovanliga triaden att vara levande folkrörelser, kraftiga publikmagneter och kommersiellt gångbara verksamheter samtidigt. Ordningsstörningarna är få och en stor majoritet av matcherna sker utan några störningar alls.

”Allsvenskan har två miljoner besökare per år och ett säkerhetsindex på 4,7 av 5, enligt Svensk Elitfotboll (SEF). Anledningen till att säkerhetsläget är så gott som det faktiskt är beror på det dialoginriktade arbetet som polisen var delaktig i fram till 2018.”

Viktor Asp, redaktör för fotbollsfanzinet Myten, lyfter dialogen – och det ömsesidiga ansvarsutkrävandet – som fanns mellan polisen och fotbollens arrangörer fram till 2018 som den kanske viktigaste faktorn för fotbollens status och höga kvalité idag.

Samverkan var receptet för en internationellt sett unik och säker fotboll med en förhållandevis minimal polisnärvaro. Att gå tillbaka till en samverkan utgör också fotbollens enskilt största vädjan idag – nyligen skrev flera landslagsspelare och fotbollsprofiler ett öppet brev där de ber polisen att "ta sitt förnuft till fånga" och återigen prata med branschens aktörer.

Flera som jag pratar med på olika klubbar och på olika nivåer låter uppgivna och trötta, och Djurgården och Hammarby kallar villkorstrappan för "det största hotet vi har just nu".

Polisen misstror klubbarna men ingen klubb vill begå eller skydda brott, och när arrangörerna vädjar om råd och förslag på vad de mer kan och förväntas göra står myndigheten knäpptyst. Klubbarna har genomfört åtgärder och följt kraven. Skälet till repressionen är ett annat.

Och polisens maktutövning är självklart politisk. Villkorstrappan är ett arbetssätt som i stort följer den ökända och misslyckade broken windows-strategin, där hårdare repression vid varje överträdelse oavsett storlek ska funka som en mirakelkur för all brottslighet. Arbetssättet drabbar i första hand laglydiga medborgare utan att kunna uppvisa resultat. Och den oacceptabla kollektiva bestraffningen hittar egentligen bara sin like i de förslag som finns för visitationszoner i förorten, där du ska finna dig i att se dina rättigheter läggas åt sidan bara för att du är eller bor på en viss plats.

Både regeringen och det konservativa blocket med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har öppnat för att införa integritetskränkande visitationszoner. I kontexten av det allt hårdare politiska klimatet är det inte orimligt att se villkorstrappan som myndighetens övning innan den nya lagstiftningen är på plats.

Pandemin är ett unikt tillfälle för dialog. Istället för att sitta med armarna i kors och batongen framme kan polisen nu ostört möta medborgare och diskutera praktiska förutsättningar, logistik, förebyggande arbete, inflytande och demokratisk förankring. Men det förutsätter att ordningsmaktens arbete med villkorstrappan är menat att vara seriöst och lösningsorienterat, snarare än en ovetenskaplig testballong och övning inför en polisiär upptrappning i samhället i stort.

Under 2021 siktar polisen istället på att bli ännu hårdare mot fotbollen. En ny riktlinje är att vid ordningsstörningar plocka bort 10-25 procent av publikkapaciteten som ett första steg, vilket skulle innebära över 10 000 platser för AIK.

I Frankrike tog politiken explicit det system som fanns för att registrera och övervaka fotbollssupportrar och applicerade det på demonstranter och Gula västarna i en generell "antibråkmakarlag". Det är en påminnelse. Varje gång polisen inför nya system och repressiva åtgärder för enskilda tillfällen måste samhället vara redo för att det snabbt kan överföras till andra områden, och mota det i grind.

Fotnot: Polisen ville inte svara på frågor om villkorstrappan med hänvisning till ett "pågående arbete med polisens inriktning gällande trygga och säkra idrottsevenemang”.