Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-01-11 12:30

En ledarsida för alla som vill ta ansvar

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Alla har vi våra uppvaknanden. Ett definierande ögonblick. När vi höjer blicken och ser att nu och här sker något stort.

Sju svåra år går mot åtta, dubbelt upp av en regering som från första dagen talat om ett samhälle för alla – inkluderande och välkomnande – men där de stora besluten handlat om raka motsatsen – ödeläggelse av trygghet och gemenskap.

Det tar längre tid att bygga ett land än att förstöra det.

2006 kom med röd och grön bestörtning. Hur kunde det hända? Krisgrupper och nya koalitioner, sedan 2010: Igen!? Varför?

Snart åtta förlorade år.

Det är inte bara alliansregeringen som bär skuld för varje utförsäkrads förnedrande golgatavandring mellan myndigheter som varken har mandat eller resurser att hjälpa.

Det är inte bara Anders Borg (M) som kan skyllas för att skatterna i Sverige sänkts med totalt nästan 1 000 miljarder kronor.

Det är inte bara regeringen som låtit sjuka, arbetslösa och förtidspensioner finansiera att den som redan hade mycket fått mer.

Det är inte bara regeringens fel att inkomstklyftorna blir allt djupare.

Det är inte bara regeringen som har gjort att Sverige blir mindre jämlikt och jämställt, eller att vi som land agerar utifrån illusionen att miljöhotet kan lösas senare, på något sätt och helst av marknaden.

Ja, regeringens beslut. Alliansens politiska kärna. Det är ingen vacker syn. Men vem väljer något som är uppenbart destruktivt för många – alla, om vi fortsatt tror på idén att ett samhälle är summan av individernas villkor – när det finns ett tydligt alternativ, en konkret formulering kring en positiv framtid?

Svenskar vill inte se välfärden realiseras bort. En förälder vill inte behöva oroa sig för att dess barn efter lovet står utan skola på grund av att en koncern längtar efter ännu högre vinstmarginal. Vi vill ha en gemenskap, där vi håller varandra om ryggen – och det får kosta; runt 75 procent betalar gärna mer skatt om den går till vård av sjuka och äldre, enligt undersökningen Välfärdsopinionen.

Ändå har borgerligheten både fått och förnyat förtroende. Det är väljarnas ansvar. Men det är framför allt ett ansvar som inte har tagits av Social­demokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Alliansens kärna hade aldrig slagit skott om den inte varit skyddad av ett oppositionellt vakuum. Hur kunde det hända? För att formuleringen knappt hördes, för att verklighetens Fredrik Reinfeldt kunnat gömma sig i skuggan av retoriken, sällan framdragen av någon som vill annorlunda, helt självklart och utan att be om ursäkt för sin icke-borgerlighet.

Visst är det deprimerande. Kanske lämna walk over i höst? Hänga vit flagg utanför Rosenbad och hoppas att alla statsråd glömmer att betala tv-licens och straffar ut sig själva? Nej, inte riktigt så deprimerande. Inte alls, faktiskt.

2014 är inte 2006 eller 2010.

Jag ser tecken efter tecken. Hur många läsare har jag diskuterat politik med efter att alliansen pensionerade Göran Persson? Tusentals, säkerligen. Små och stora ämnen, korta och långa samtal.

Tidigare: känslan av att rödgröna partier sviker, att de misslyckas bryta alliansens tolkningsföreträde, att de är fattiga på visioner, att inget tycks rucka borgerlighetens auktoritära opinionsbildning.

Idag: känslan av att om rödgröna partier har svårt att hitta rätt i sitt budskap måste de styras dit, att själv bli aktiv, att inte överlåta politik åt andra, att vilja vara med och skriva berättelsen för framtiden, inom eller utom partiernas organisationer.

Jag märker en enorm skillnad. En rörelse, från bitterhet och uppgivenhet, mot att ta personligt och kollektivt ansvar för en utveckling som gått åt fel håll men som kan vändas.

Alla har vi våra uppvaknanden. Ett definierande ögonblick. När vi höjer blicken och ser att nu och här sker något stort. Mitt kom strax före jul på en kylslagen idrottsplats i Kärrtorp. Politik som politik måste vara, egna ställningstaganden med ett gemensamt mål, och en förmåga att se bortom jämförelsevis obetydliga meningsskiljaktigheter. Inga socialdemokrater som gnällde på oansvariga vänsterpartister, inga vänsterpartister som klagade över tröga betongsossar, inga socialdemokrater/vänsterpartister som letade fel hos halvborgerliga miljöpartister, inga… Ni förstår poängen. Alla stod tillsammans, mot rasismen, mot ett Sverige som slits sönder, som har tagits till bristningsgränsen.

Jag tog med mig intrycken. Hur kraftfullt det var, hur hopp­ingivande. Vad som sker när alla vi som vill mer och bättre lyckas kanalisera den energin.

Det är det som händer nu, jag är övertygad. Partierna känner av energin. För vissa av dem är det en blåslampa, för andra ett direkt hot mot en tredje mandatperiod.

Därav den borgerliga pressens bisarra försök att kalla vad som hände i Kärrtorp för extremism. Det var rent hisnande att läsa till exempel Britta Svensson. Hon tyckte i Expressen att det var förskräckligt att manifestationen tog upp ”helt andra politiska frågor” – välfärd åt alla? – och att hon var ”räddare och ledsnare” när hon lämnade denna ”medmänskliga miss”, alltså de 16 000 som visat nazister att det finns en förort där de inte gör sig besvär.

Vi ser saker olika, vi och borgerligheten.

Det handlar inte om olika nyanser av mittenpolitik, utan om våra liv, hur vi värderas och hur vi värderar varandra. Vi har börjat förstå vad som krävs för att stoppa förstörelsen.

I det sammanhanget kommer alla misstänkliggöranden av Kärrtorp. Ett uppvaknande även för alliansens mäktiga apparat, från partistrateger till ledarskribenter: Den här kraften kommer vi att möta i september. Den här kraften kommer inte att låta Stefan Löfven, Åsa Romson/Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt möta regeringen med porösa argument, med otillräckliga förslag eller med något annat än genuin vilja att ställa saker till rätta.

Idag har Sverige fått en ny dagstidning. En röd tidning för ett grönare Sverige. Med en ledarsida som ska fungera som motvikt till de borgerliga tidningarnas, som ska pröva regeringens förslag, likaså oppositionens (vi varken ägs eller styrs av något parti eller organisation).

Vi byggde tidningen tillsammans. Drygt 5 000 människor som visat att det måste hända något. Nu, inte om ytterligare fyra år. Vi försökte och vi klarade det.

En dagstidning!

Jag är oerhört stolt över att få skriva här varje måndag framöver.

Tipsa om artikeln via e-post

Ledare i Dagens ETC 

En röd och grön ledarsida som är oberoende av politiska partier och andra intressegrupper. Vi som skriver: Andreas Gustavsson (måndag), Nabila Abdul Fattah (tisdag), Göran Greider (onsdag), Johan Ehrenberg (torsdag), Kajsa Ekis Ekman (fredag), samt  Maria-Pia Boëthius (lördag, i separata helgtidningen ETC).