Ledare. Göran Greider.

2020-05-22 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Du och jag är de sista schamanerna

Coronapandemin upptar alla våra tankar. Men artutrotningen pågår ändå och det är till och med sällan som sambandet mellan pressade ekosystem och virusspridning diskuteras.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Världen kommer att gå under när den siste schamanen lämnar oss, ty då finns inte längre någon som kan hålla upp himlen, som kommer att kollapsa ovanför oss. Skogarna överges av sina andar och de som är kvar, de som tömt jorden på alla mineraler, kommer att förtvivla.

Ungefär så lyder en myt som berättas hos en ursprungsbefolkning i Amazonas vid namn Yanomami som lever i ett stort område mellan Venezuela och Brasilien. Det är en stor befolkning på kanske 25 000 människor som ständigt hotas att fördrivas av exploatörer. Förra året fick en talesman för detta folk, Davi Kopenawa, motta The Right Livelihoodpriset. Hans tankar finns i en bok som heter ”The Falling Sky”. Jag hade gärna hört honom tala under prismottagningen i Stockholm men kunde tyvärr inte vara där.

Jo, det är lätt att romantisera ursprungsbefolkningar. De blir lätt sedda i ett idealiserat, ofta falskt rousseaunskt skimmer som naturbarn som står närmare naturen än den moderna världens innevånare. De görs tidslösa, fråntas sin historia. Samtidigt är det ett ofrånkomligt faktum: Jordens ursprungsbefolkningar har i årtusende efter årtusende levt sina liv på ett sätt som inte på något grundläggande sätt, såsom den moderna industrikapitalismen gjort, rivit sönder den ekologiska väv som vi i slutändan alla är beroende av.

Jag fascineras av de ord och myter som kommer från jordens urfolk. Jag tror helt enkelt att vi i någon mening magiskt måste besjäla naturen för att klara av att värna den. Jag menar det bokstavligt: Vi måste känna att träd och djur talar med oss. En asp är något mer än en biologisk organism.

Den amerikanske kämpen för ursprungsbefolkningar, Winona Laduke, själv med indianska rötter, skriver på ett ställe:

”Det finns ett direkt samband mellan förlusten av kulturell mångfald och förlusten av biologisk mångfald. Varhelst infödda befolkningar ännu finns kvar, finns där också en motsvarande enklav av biologisk mångfald. Ringlande floder som ännu flyter genom nordvästra USA är hem för den lax som sjungs tillbaka av de infödda. De få sista pantrarna i Florida lever kvar i de traditionella seminolernas närvaro, gömda i de stora cypressträsken i Everglade. Några av de sista stråken av präriegräs vajar på reservatsmark.”

 Jag kan inte komma förbi sådana ord. Jag brukar tänka: det är från dessa urfolk som de sista rösterna hörs som kan tala ett språk som fanns före den stora skövlingen, före Antropocen. Naomi Klein skriver i ”Det här förändrar allt” om vad hon kallar ett globalt Blockadia, där lokalbefolkningar, ofta i samarbete med just ursprungsbefolkningar som levt där i urminnes tider, gemensamt strider mot miljöförstöringen.

Amazonas regnskogar och den oerhörda biologiska mångfald som existerar där har, vilket nog närapå hela mänskligheten känner till, länge varit under stort hot. Ursprungsbefolkningarna har genom åren inte minst drabbats hårt av de virus som kolonisatörer och senare tiders guldletare och anläggningsarbetare fört med sig, där exempelvis mässlingen skördat många offer. Nu, medan coronapandemin pågår och placerar andra ödesfrågor i djupaste skugga, är risken stor att skövlingen av Amazonas skjuter extra fart, inte minst på grund av den brasilianske presidenten direkta påhejande – han sätter gruvdrift och jordbruk före allt annat.

Sedan januari i år har skogsverkningen ökat med hela 55 procent och det är alltså innan den torrperiod kommit då avverkningen brukar vara som intensivast.

Detta kan i själva verket vara vår tids största händelse, på sikt långt mer avgörande för planetens framtid än den pågående pandemin.

Nyligen läste jag Artdatabankens publikation ”Rödlistade arter i Sverige 2020”. Eller snarare bläddrade igenom den, eftersom den utgör ett formligt myller av artnamn och fakta. Där hittar man läget för ett stort antal av de 62 000 arter som finns inom Sveriges gränser. Och det är i stort sett – dock inte bara – en nedslående läsning: Andelen hotade arter ökar sedan den förra rödlistan presenterades för fem år sedan.

I skriften ”Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer” skriver forskarna också:

”Man brukar tala om exporterat utdöende. Det handlar om att vår konsumtion av olika produkter gör att naturmiljöer i fjärran länder ofta försämras. Exempel är palmolja, och träprodukter men även kaffe, te, soja, fisk, skaldjur, bomull. Olja och många andra varor… I tropiska länder pågår den stora minskningen av biologisk mångfald, som vi varit utsatta för tidigare, just nu.”  

Coronapandemin upptar alla våra tankar. Men artutrotningen pågår ändå och det är till och med sällan som sambandet mellan pressade ekosystem och virusspridning diskuteras.

På fredag, 22 maj, infaller den biologiska mångfaldens dag. Olika evenemang kommer att sändas digitalt via Naturskyddsföreningen. Och jag, jag tänker på den siste schamanen. Vem är det? En fältbiolog? En Greenpeaceaktivist? Ja. Men i sista hand är den siste schamanen faktiskt var och en av oss. Människan är planetens helt dominerande art. På oss faller bördan av att hålla upp himlen så att den inte kollapsar över oss. 

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.