Ledare. Johan Ehrenberg.

2013-12-12 10:05

Den dumma skoldebatten

Tipsa om artikeln via e-post

Lika svårt som vi i Sverige har att hantera utbildningen av våra ungar, lika svårt har vi att diskutera varför vi har svårt att hantera utbildningen av våra ungar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

För några år sedan användas Pisa-undersökningar för att slå Socialdemokraterna och ”flumskolans företrädare” i huvudet. Svaret var då att Pisa knappast mäter utbildningen, den bara mäter delar. I år används samma undersökning för att slå elitskolornas och friskolornas företrädare i huvudet. Varvid friskolornas företrädare går in och menar att Pisa minsann inte mäter deras verksamhet rättvist och… ja, var det inte ett avslöjande bara för några månader sedan om att vissa länder fuskar med Pisa-mätningarna?

Allvarligt talat.

Skolor är för viktiga för att diskutera utifrån sådana undersökningar. Det är som att diskutera ett lands utveckling bara utifrån BNP-ökning. (Om ojämlikhet ökar, om fattigdom och utslagning ökar, betyder en höjd BNP bara att några få fått det bättre. Till exempel.)

Skolans kris handlar om två saker.

Ideologi.

Och pengar.

När jag själv blev vuxen nog att höra den gamla skoldebatten (alltså efter att jag lämnat den katederstyrda grundskolan, vi pratar 1970-tal) handlade den om att eliten hindrades blomma. Sverige skulle bli ett allt fattigare land eftersom de ”bästa” hölls tillbaka av att lärarna satsade på den dumma medelklassen. Borgarnas kritik av Socialdemokraterna och den framväxande vänstern var en ideologisk kritik där elitens behov stod i motsättning till jämlikhetens. Man ville ha ett amerikanskt system där de ”bästa” premierades och utmanades till att bli ännu bättre.

Mot det stod en syn där de ”bästa” faktiskt blir ännu bättre av det sociala samspelet i en blandad grupp. Att hjälpa en elev med matteproblem gör faktiskt den elev som hjälper till ännu bättre. Jämlika, samarbetande skolor ger helt enkelt bättre resultat för alla. Konkurrerande och betygsstressande skolor gör eleverna dummare.

En annan vinkel i diskussionen handlade om de högre utbildningarna som näringslivet ville knyta närmare produktionen. Forskning skulle resultera i produkter, den ska inte vara fri att söka vad som helst, den ska inriktas och knytas och därmed ska utvecklingen få ökad fart. Forskning blir företagsstöd och de kunskaper som har svårt att omsättas i nya produkter därmed mindre värda. Nej, det är inte en slump att humaniora blivit ett låglöneyrke.

Mot det stod tankarna om att all forskning bör vara fri och allmänt tillgänglig, det är genom oväntade upptäckter och flödande kunskapsutbyte mellan grenar som nya idéer och så småningom produkter skapas. Kreativitet är kaosteori i vardagen.

Det här är egentligen en klassisk debatt mellan ekonomister och humanister som alltid slutat med att ”ingen vann”. Debatten alltså.

Däremot har borgarna vunnit i praktiken.

Deras lösning har genomförts. Men inte för att man fått ”rätt”. Utan för att pengarna fått styra.

Det finns ett problem med jämlikhet som socialister ofta försöker glömma. Det kostar. Ska man skapa en fri och stark skola, där alla får samma chans, där grupper blandas och där alla hänger med utan att andra bromsas, så kostar det mycket skatteintäkter.

Och mer och mer ju mer åren går.

Det här beror på skillnaden mellan varor och tjänster i ett samhälle.

En arbetare kan idag göra två gånger mer mat eller 1000 gånger fler datorer än man kunde för 30 år sedan. Det kallas produktivitetsutveckling. Färre gör mer. Men det går inte att snabba på tjänster på samma sätt. En skollärare kan fortfarande bara ha hand om max 30 elever, samma som år 1880.

Jämfört med produktionen kräver därför tjänsterna mer och mer relativt sett. Datorer blir billigare. Pedagoger dyrare. Skolan blir alltmer ”ineffektiv” jämfört med annat. Tjänster måste öka som del av ekonomin om skolan inte ska försämras. Ajdå. Skatterna måste alltså stiga.

Det är därför borgare pratat om ”slöseri” och ”ineffektivitet” och det är därför vi fått ”friskolor” med timanställda lärare och det är därför läraryrket som helhet blivit ett låglöneyrke. Vi har fått elevpeng (vilken absurditet) där antalet skötsamma elever garanterar vinst i motsats till jobbiga.

Jag vet att Miljöpartiet bett om ursäkt för friskolesystemet man slogs för, men jag tror inte de skulle fått igenom det – eller Socialdemokraterna sin kommunalisering – om inte hela idén i grunden handlade om att bromsa kostnaderna för skolan. ”Effektivisera”. Borgarnas privatskolor blev ”friskolor”, en fantastisk ironi när det handlar om att fri utbildning ersätts med ekonomism. Pengarnas frihet. Har du råd med skattesubventionerad läxhjälp och har tur i skolvalet kanske ungen får en bra start.

Men elevpeng och privata vinststyrda skolor gör att de flesta får sämre utbildning.

Min poäng är att det inte kommer att bli bättre förrän S och V och MP säger att skatten måste höjas så vi har råd med bättre skolor. Och det är därför skolkrisen inte kan lösas ”genom handslag över blockgränsen”. Även om det låter fint.

Visst ska vi förstatliga skolan, bort med vinstföretag och in med friskolor byggda på självförvaltning (ägda av oss alla). Men det hjälper inte så länge vi satsar allt mer på att bygga om kök, semesterresa, ny bil… och allt mindre på skatt till skolor.

Skolkrisen handlar om att vi bytt gemensam konsumtion mot privat konsumtion.

Det kan aldrig borgerligheten kompromissa bort.

Tipsa om artikeln via e-post
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg