Ledare. Laila Vianden.

2021-11-08 03:00
Bild: TT/Jessica Gow
Puffetikett
Dagens ETC

Därför hoppas jag att Magdalena Andersson innerst inne är kommunist

Efter decennier av misslyckanden utgör den neoklassiska liberala dogmen inte längre ett löfte om en strålande framtid. Den är i bästa fall ett tecken på ren cynism.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

I sin senaste kampanj samlar Vänsterpartiet in vittnesmål från marknadsskolan. Berättelserna är hårresande. Bland annat berättar en skånsk lärare:

”Ett tag fick vi inte ens nya whiteboardpennor för att vi behövde spara. Innan jag sa upp mig så fick vi ett mail om att koncernen gått 104 miljoner plus förra året, samma år som jag fick kämpa för att vi skulle kunna erbjuda lunch till våra elever som hade det väldigt tufft under pandemin.”

Att någonting behöver göras står vid det här laget bortom allt tvivel, inte bara med friskolesystemet.

Skenande barnfattigdom, söndertrasade välfärdssystem, personalflykt från vården, ökat våld och hot mot kvinnor i arbetslivet, fattigpensionärer, bostadsbrist, ökade klyftor, högre press i arbetslivet, branscher som delvis prekariseras, politisk oro kring ett nyfascistiskt parti som knutit majoriteten av borgerligheten till sig – listan över samhälleliga misslyckanden skulle kunna göras betydligt längre.

Givet de dystra resultaten av nära 40 år av marknadsvänliga reformer vore redan igår ett gyllene tillfälle för politiken att presentera massiva åtgärder för att komma tillrätta med problemen.

Men bortom Vänsterpartiet är det märkligt tyst i de här frågorna.

Delar av marknadsreformernas livskraft kan härledas till att staten hamnar i ett strukturellt beroendeförhållande gentemot diverse privata aktörer, som dessutom snabbt utropas till too big to fail. Lagstiftaren ligger alltid steget efter med eventuella krav och regleringar samtidigt som upphandlande förvaltningar drar på sig merkostnader när företagen inte levererar enligt avtal.

Beroendet av privata aktörer gör också staten alltmer fragmentariserad. Den förlorar kontrollen, insynen och styrförmågan över sina egna ansvarsområden.

Energin från 80-talets glada tilltro till synergieffekterna av att kombinera statens resurser med marknadens effektivitet har gått förlorad.

I sin progressiva tappning via Clinton, New Labour och även svensk socialdemokrati rymdes visionen om att göra marknadsrevolutionen till ett socialt inluderande moderniseringsprojekt. Denna konsensus kring den tredje vägens politik upphävde de ekonomiska valmöjligheterna via demokratisk representation, och bristen på alternativ kom att underminera partipolitikens vitalitet.

Vad vi får, oavsett hur vi röstar, är istället mer av new public management, privatiseringar, utförsäljningar och välfärdsentreprenörer som helst undviker att ge skolmat till barn. Trots att skolans uppdrag är att tjäna barnen och samhället.

Den här typen av skandaler kring skolor, vårdhem, utförsäkringar, ökad fattigdom och sönderstressad personal i välfärdsyrkena som innebär att den glada 80-talsvisionen om smarta marknadslösningar inom välfärdens och samhällsservicens kärnverksamheter står kvar som ett oinfriat löfte.

Istället får vi vidöppna dörrar mellan politik och privata intressen och en stat som frångår liberala rättsprincper för att rädda enskilda företag som blivit för stora för att misslyckas (senast Cementa).

Ekonomihistorikern Abby Innes pekar i sitt arbete på hur staten, som tidigare haft kraft att parera och kompensera kapitalismens olika kriser, transformerats till ett poröst membran mellan välfärdsmiljardärer, politiker och influencers. Ibland till och med fångade i en och samma gestalt som Jan-Emanuel. Eller som hos Liberalerna och Centern, partier som främst agerar företagsmäklare som administrerar distributionen av offentliga medel till privata fickor i skatteparadis.

Efter decennier av misslyckanden utgör den neoklassiska liberala dogmen inte längre ett löfte om en strålande framtid. Den är i bästa fall ett tecken på ren cynism, och i värsta en felkonstruerad ekonomisk dogm, oförmögen att adaptera till sin egen samhällsutveckling och fullständigt blind inför alla former av empiri.

Det enda sättet en marknadsvänlig regering kan fortsätta bygga sin världsfrånvända utopi av låga skatter, få regleringar och en stat som endast upprätthåller lag och ordninng, är under skydd av ett annat projekt. I Storbritannien skedde det under brexitflagg. I Sverige hoppas högern på att medicinen går ned med hjälp av obehagliga etniska och auktoritära förtecken.

Utan en socialdemokrati som vågar bryta med den nyliberala dogmen finns inget tillräckligt kraftfullt alternativ för att bryta den här utvecklingen.

Därför hoppas jag att Magdalena Andersson innerst inne är kommunist.