Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2020-04-26 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Dags att ifrågasätta löneskillnaderna

Är det inte mer logiskt att inse att vi är tillsammans i detta, att vi lever och dör i samma värld, och att vi ska dela på det vi alla hjälps åt att bygga?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För sex år sedan skrev Expressens krönikör Britta Svensson att den kvinna som valde att arbeta inom vården hade valt fel och fick skylla sig själv.

Idag är det andra toner. Sjukvårdspersonal hyllas som hjältar över hela världen och arbetaryrken har äntligen fått sin rätta titel: samhällsbärare. Arbetarnas lov sjungs även i borgerlig press, och ledarskribenter och politiker vallfärdar för att hjälpa till inom sjukvården. Myndigheten MSB:s lista över samhällviktiga yrken – där 22 av 39 är arbetaryrken – har gjort klart hur ekonomin egentligen fungerar. För där lyser de tjusiga titlarna med sin frånvaro, däremot är sopgubbar, barnskötare och rörmokare livsnödvändiga! Sträck på er, alla arbetare!

Vi kan alltså en gång för alla skrota 90-talsmyten om kapitalisterna som den ”närande” sektorn och de offentliganställda som den ”tärande” sektorn – det visar sig vara precis tvärtom. För vad som blottas nu är själva samhällsstrukturen, hur bygget egentligen ser ut bortom inredning och målarfärg. Det är vad som sker i kristider: fasaden ramlar av och grundstommarna träder fram.

Kanske dags att ta en diskussion om hur vinst skapas och fördelas?

För att ett samhälle ska kunna gå runt, behövs fyra beståndsdelar.

Reproduktion är det allra mest grundläggande, själva betongen som hela bygget står på. Utan att människor föds blir det ju inget samhälle alls. Detta görs i regel gratis och av kvinnor (mannens insats är lika nödvändig men tar i regel några sekunder och är ej förenad med smärta eller risk). Men barn kan inte, som sköldpaddor, klara sig själva efter födseln utan måste ammas, vårdas, pottränas, matas samt introduceras i den mänskliga kulturen, ett arbete som i regel också utförs av kvinnor och är relativt lågavlönat. De flesta klassiska kvinnoyrken går ut på att göra sådant som omintetgörs direkt och därför måste göras om och om och om igen: laga mat, städa, diska, tvätta, lära ut. Inget blir kvar för evigheten, ändå kan inget samhälle klara sig utan det.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

På reproduktionen bygger sedan produktionen, det vill säga tillverkningen. Detta arbete utförs av både män och kvinnor och är i regel högre avlönat än reproduktionen, men fortfarande lågt betalt. Här arbetar också de som transporterar varor och lagrar dem. Men för att de ska kunna inbringa vinst, måste de ju också säljas, och i denna sektor, som brukar kallas cirkulation, finner vi att lönerna plötsligt stiger. Här arbetar de som säljer och marknadsför, och här ökar också andelen män: företagssäljare är det vanligaste arbetet bland män i Sverige, och har en genomsnittlig månadslön som ligger 10 000 kronor över det vanligaste kvinnoyrket, undersköterska. Och för att ett samhälle ska gå runt behövs ju också de som städar, klipper hår, underhåller, serverar – allt detta är tjänstesektorn, där alla från den som städar Globen till den som uppträder där ingår.

Alla vi människor som ingår i systemet beror av varandra. Vi bildar en kedja av sysslor som alla hjälps åt. Varje yrke hakar i ett annat. Inget yrke kan existera ensamt. Den som uppträder i Globen skulle inte klara sig utan någon som städar arenan – men den som städar skulle inte ha något arbete om ingen uppträdde. Alla behövs! Den som säljer möbler är beroende av att det finns företag som tillverkar dem, och de som tillverkar är beroende av att vägarna underhålls så möblerna kan levereras, och alla är beroende av programmerare som ser till att datasystemen fungerar. Och inga yrken klarar sig utan någon som tar hand om barn, sjuka och gamla under tiden. 

Det är därför helt ologiskt, och djupt orättvist, att personen i slutet på kedjan tar hem merparten av vinsten. Att Postnords vd har en årslön på 9,7 miljoner, medan en brevbärare tjänar 25 000 i månaden. Att en ”key account manager” tjänar 50 000 i månaden och en barnskötare 24 000. Att en lagerarbetare i regel får 3 000 kronor mer i månadslön vid pensionen än vad han fick när han började som 18-åring, medan skillnaden för en administrativ chef kan vara 37 000. Det som de högavlönade tar hem är ju inte resultatet av deras egen prestation, hur bra den än må vara, utan av allas samlade prestationer. Därför är hela tanken att belöna yrken olika mycket underlig. Särskilt underligt är det att de viktigaste yrkena belönas sämst. Att ge människor incitament för att arbeta för pengar, istället för det de är lämpade för, och därmed riskera att alla väljer högavlönade yrken, vilket skulle innebära hela samhällets kollaps. Är det inte mer logiskt att inse att vi är tillsammans i detta, att vi lever och dör i samma värld, och att vi ska dela på det vi alla hjälps åt att bygga?