Krönika. Johan Ehrenberg.

2013-12-05 10:12

Nyliberaler gör helt om

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Även om jag roas av nyliberalers enorma förmåga att kasta sig mellan de ekonomiska modellern tror jag det är viktigt att komma ihåg grundskillnaden mellan social reformistisk ekonomisk politik och den nyliberala, skriver Johan Ehrenberg.

Sveriges ledande nyliberala tidning, Dagens Nyheter, har en chefredaktör som svängt om 180 grader. Det är bra, Peter Wolodarski är en duktig skribent och liberal intellektuell, hans oro för den misslyckade ekonomiska politiken är intressant eftersom han nu driver på alliansen att överge ”heliga kor”.

Riksbankens oberoende måste ändras eftersom Stefan Ingves, chef på Riksbanken, politik bromsar tillväxt och utveckling. Han ökar arbetslösheten. Men det intressanta är inte de ekonomiska grälen om den ”rätta räntebanan” utan att Wolodarski anklagar Riksbanken för att ha blivit en odemokratisk makt. Riksbankens makt att ignorera riksdagens majoritet är en odemokratisk böld.

Här ifrågasätter Wolodarski just det som vänsterkritiker gjorde från början. ”Experter” kan inte få avgöra vilken ekonomisk politik ett land ska föra. Att Wolodarski gör det först när riksbankens räntepolitik kommer på tvärs med den stimulans han själv (och näringslivet) vill se är en annan sak. Det är hur som, helt om som gäller.

Ännu mer intressant blev Wolodarski i söndags då han ifrågasatte hela krispolitiken. Det har funnits antydningar innan, men nu kunde han bakom en amerikansk nyliberal auktoritet – Larry Summers, som bland annat är rådgivare åt Obama – göra en helomvändning och konstatera att vår nutida kapitalistiska ekonomis svältkur helt enkelt inte fungerar. ”Sparandet”, minskandet av offentlig sektor, fungerar inte. Ekonomin tar inte fart. Vi får noll tillväxt inom de rika staterna och det enda som verkar kunna få fart på ekonomin är nya gigantiska bubblor där kapital lånas ut till nya tokprojekt, oberoende om det är IT-under, gruvunder, fastighetsunder eller bankunder. Alla ”under” kraschar men innan dess har de skapat lite fart trots allt. Precis som den nya bubblan runt skiffergas och skifferolja i USA.

Verksamheterna övervärderas in absurdum och alldeles för mycket kapital försöker göra vinst på alldeles för lite verksamhet.

Pang boom krasch.

För en socialistisk ekonom är det här en gammal historia, vi kallar det spekulationsekonomi och menar att det i grunden beror på att alldeles för mycket kapital skickats till världens finansmarknader. Tusentals miljarder hanteras av en liten procent superrika och deras betjänter, medan den stora motorn i form av offentliga gemensamma investeringar bromsas.

Men det handlar också om något marxister kallar ”profitkvotens fallande tendens” (ja, det är fullt med obegripligt tillkrånglade ord även i vänsterns ekonomiska vokabulär). I all enkelhet, det behövs mer och mer kapital för att få ut den vinst man kunde få tidigare. För att höja vinsterna måste skatter, löner och välfärdskostnader därför minska.

Problemet med det är att konsumtionen därmed också minskar vilket leder till minskade vinster vilket skapar arbetslöshet, vilket pressar löner vilket… Du ser ekorrhjulet.

Nyliberalers lösning på detta problem har varit väldigt enkelt. Lån. Alla som jobbar förvandlas från löntagare till låntagare. Det är därför vi har bostadsbubblor. Det är därför kreditkorten sprids allt mer. Om alla konsumenter ständigt sätter sig i skuld finns inget problem med tillväxten. Vinsterna ökar så länge vi lånar och konsumerar.

Problemet är bara att lösningen inte håller i längden.

Finanskrisen 2008 var det slutgiltiga beviset. Låntagare som inte kan betala förstör de uppblåste balansräkningarna.

Och efter 2008 vågar inte löntagarna göra på samma sätt igen. Ekonomin står därför stilla (utom i de tre stora länderna Indien, Kina och Brasilien där investeringarna är enorma).

Trots att vi saknar inflation, trots att lån är väldigt billiga, vågar de fattiga inte låna och de rika väntar med att investera. Ekonomin befinner sig i ett slags pokerparti där alla deltagare vet att de andra bluffar, men ingen vågar syna för då tar spelet slut. 

Så vad är det då Wolodarski (rättare sagt Summers) föreslår i det här läget? Jo, negativa räntor. Banken ska betala dem som lånar. De som sparar ska å andra sidan betala ränta, det vill säga pengarnas värde minskas om man inte använder dem. Dessutom måste nog regleringen av ­bankernas frihet hejdas lite grann.

Visst, konstaterar Summers, det ­kommer bli nya bubblor av det.

Men hellre bubblor än stillastående.

Om man dessutom stoppar nedskärningspolitiken för staterna vad gäller investeringarna så ska nog ekonomin ta fart igen. Överskottsmål i svenska budgetar och ”reformutrymme” blir hämmande begrepp, bort med sådant och bygg de där jäkla järnvägarna nu!

Wolodarski närmar sig nästan vänsterflanken av Vänsterpartiet i argumentationen.

Men samtidigt, även om jag roas av nyliberalers enorma förmåga att kasta sig mellan de ekonomiska modellerna, så tror jag det är viktigt att komma ihåg grundskillnaden mellan social reformistisk ekonomisk politik och den nyliberala.

Den senare har en grundläggande idé som den inte kan överge. Högre vinster är målet, ökade inkomstskillnader och minskad trygghet är metoden. Om dessa ekonomer kastar in negativ ränta och ökad statsskuld och offentliga investeringar i paletten så betyder det inte ett mer jämlikt samhälle. Till det krävs högre skatter och högre löner.

Men retoriken kommer nu att ändras.

Det är valår och det ska bli roligt att se om Social­demokraterna, extremt räddhågsna när det gäller ekonomi, eller de oroligt ”ansvarsfulla” Vänsterpartiet och Miljö­partiet kommer att hinna ställa om sig så att de inte blir angripna ­vänsterifrån av Folkpartiet som ­kräver större offentliga satsningar för tillväxt och välfärd.

Bäst & Sämst

▲ Att i lugn och ro, natt efter natt, få avsluta dagen med SVT Play och Bron. Jag har svårt att minnas hur det var när man skyndade hemåt för att hinna se på tv.

▼ Det var nog Åsa Linderborg som hyvlade av Etienne Glasers försök att ifrågasätta Dan Josefssons framställning av terapeuten Margit Norell. Jag har ingen aning om Glaser har rätt och Josefsson fel, men att det minsta försök till annan berättelse möts med att Glaser därmed blir ”sektmedlem” gör ju att all diskussion dör från start. Herregud, Josefssons avslöjande klarar sig bra ändå utan att kritik ska hånas som ”sektbeteende”.

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg