Krönika. America Vera-Zavala.

2021-10-07 10:30
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Hur farlig kan framtiden vara?

Vi ska inte ställa ‘vår’ framtid mot en blåbrun regerings framtid. Framtiden måste tillhöra alla.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag går förbi August Strindbergs huvud, uppför trapporna, in i huset där allt guld tycks samlat i en och samma sal, uppför fler trappor. In på rad nio. Överallt är det folk, det pratas, och hejas och leenden kastas omkring. Jag är på Dramatens stora scen för första gången på länge, så länge som pandemin varat. Med mig har jag en ung dramatiker, vinnare av Ortens bästa penna som gör entré för första gången. Han har aldrig varit inne i guldhuset innan. Ridån går upp, det går ett sus genom salen. Det är publikgenomdrag på ”Cabaret”.

”Cabaret” spelas på världens stora och små scener med ett stort problem – en bristande känsla av allvar. Det som från början var en film, en av filmhistoriens främsta med Liza Minelli i huvudrollen, är på Dramaten musikteater och utspelar sig i Berlin tiden före nazisternas maktövertagande. Det sexiga, dekadenta, smutsiga ska snart ersättas av något fruktansvärt rent. Vi som publik vet det, men inte de som står på scen. Hur farlig kan framtiden egentligen vara?

Ibland känns det som att framtiden redan är här. I veckan föll hovrättens dom i förtalsmålet Fatima Doubakil/Maimuna Abdullahai versus Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson. Hovrätten kom fram till att Göteborgs dåvarande kommunalråd inte grovt förtalat när hon kallade Doubakil och Abdullahai för extremister. Det var en debatt säger juridiken.

Men verkligheten säger något annat.

När Hanna Högstedts film Burka Song 2.0 skulle visas på Angereds Kulturhus med efterföljande samtal så blev samtalet inställt på grund av att de medverkande påstods vara extremister. Helt plötsligt fick två medborgare inte tala i Sveriges andra största stad. Många debattörer, däribland Janne Josefsson och Oisín Cantwell menar att domen var en slags seger för yttrandefriheten. De verkar glömma bort att principen om armlängds avstånd frångicks å det grövsta. Och när Litteraturhuset i Göteborg skulle anordna ett samtal om Burka Songs blev de hotade med indragna bidrag. Samma sak råkade Reclaim Pride ut för. Men de stod upp för yttrandefriheten trots hot, samma sak gjorde Folkteatern i Göteborg. 

I ”Cabaret” är det juden som ska förvisas, som inte är riktigt tysk. I vår samtid är det även muslimer. Vi ser det i Ungern och vi har sett det i varje valrörelse i EU:s länder. Så när de i pjäsen står och sjunger ”I framtiden är världen vår” med största allvar så har ”Cabaret” i Farnaz Arbabis uppsättning lyckats med konststycket att säga oss något om vår samtid. Och det är frestande att möta ”deras” framtid med ”vår”. Men det är ju det som är poängen med både yttrandefriheten och de hot vi står inför. Vi ska inte ställa ”vår” framtid mot en blåbrun regerings framtid. Framtiden måste tillhöra alla, allas framtid står på spel. Även om vi inte är judar, muslimer, eller gillar sexuella experiment på en cabaret.

För övrigt är jag så glad att vi kan fylla salongerna igen. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.