Krönika. Bilan Osman.

2021-08-05 12:00
Bild: David Lagerlöf
Puffetikett
Dagens ETC

Finns det något utrymme för queer-muslimer?

Den här veckan pågår Pride. Som tidigare år tänker jag uppmärksamma den med människor i min närhet som tvingas hantera både hbtqi-hat och rasism.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Jalal al-din Rumi, sufisk mystiker och persisk poet, är än idag omdiskuterad och läst. I flera av hans dikter går det att utläsa en diskret homoerotik. Det sägs att han inspirerades av sin egen kärlek för män, särkilt en god vänskapsrelation med en man som ofta förekom i hans dikter och brev.

På många sätt har Rumi kommit att bli en viktig symbol för det som är queer och muslimskt. Om inte annat, en påminnelse om en tid då homosexualitet i många av de länder med de strängaste straffen var relativt normaliserat. Likt Hafiz och Abu Nuwas, den sistnämnda en poet som levde i Baghdad några århundraden innan Rumi – var det queer, ­homoerotiskt och har av många tolkats som en hyllning till samkönade relationer. Huru­vida poeten Rumi var queer eller inte är fort­farande ett mysterium.

I samband med de senaste årens kulturkrig, som har använt islam som en gigantisk ­projektionsyta för människors allehanda föreställningar om bakåtsträvande och trångsynta muslimer, har jag kommit att tänka mer på detta. På om det finns något utrymme för hbtqi-muslimer och var de platsar, mellan rasismen och konservativa krafter som gör sitt yttersta för att upprätthålla homofoba värderingar.

Relationen till hbtqi-rättigheter i länder med en muslimsk majoritetskultur har varit komplicerad. Å ena sidan tycks det ha funnits en mer progressiv syn på hbtqi-rättigheter ­historiskt, där länder som visserligen hade olika former av så kallade sodomilagar inte såg homosexuella relationer som något avvikande i sig. Att hbtqi-rättigheter fått en backlash beror delvis på den europeiska kolonialismen.

1885 införde den brittiska regeringen ett totalförbud mot alla former av ”homosexuellt beteende”. Lagarna skulle bygga på moral och kristna värderingar. En merpart av de länder som idag förbjuder homosexualitet är tidigare brittiska kolonier. Samma gäller de länder som varit franska kolonier, där infördes liknande lagar. Detta, kombinerat med en islamistisk våg under 60- och 70-talet samt konservativa tolkningar av koranen, har fått förödande konsekvenser för många muslimska hbtq-personer i vissa länder.

I ett land som Egypten säger vissa historiker (även om det här råder delade meningar) att man genom tolkningar av forn­tida konst kan finna mycket som pekar på att människors attityder till homosexualitet i hög grad var positiva.

Idag, enligt Pew Research Centre (2013) ser 95% av egyptierna homosexualitet som något negativt och avvikande. 2001 brände det egyptiska ministeriet exemplar av Abu Nuwas dikter. Trots att det inte finns särskilda lagar som förbjuder homosexualitet i landet är – inte minst genom den senaste regeringens konservativa tolkningar – homosexualitet i viss utsträckning straffbart.

Finns det något utrymme för queer-muslim­er? Där samtalet om konservativa och direkt livsfarliga tolkningar kan få existera utan antimuslimska föreställningar. Där det går att ta sig an skrifter utan att nyanserna, komplexiteten och det mångbottnade som är islam försvinner. I längden är islamo­fobin också ett hot mot hbtqi-rättigheter, den fördummar och förenklar livsviktiga diskussioner. Om samspelet mellan religion och politik. Och mitt i det lever muslimer som inte nödvändigtvis vill kompromissa bort sin religion i sin längtan efter att få leva sitt liv.

Tvärtom har islam för många varit en viktig del i alla aspekter av deras liv, inte minst i kärleken och relationerna.

Den här veckan pågår Pride i bland annat Stockholm. Som tidigare år tänker jag uppmärksamma den med människor i min närhet som tvingas hantera både hbtqi-hat och rasism. Jag tänker samlas med dem, sörja med dem, och fortsatt hålla löftet om att kampen för queersyskon måste, utan kompromisser, vara antirasistisk.

Plus & minus

Plus: Att personer med adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser äntligen kan bli poliser. NPF-­diagnoser påverkar olika, att ha ett generellt förbud är trångsynt.

Minus: Medan talibaner utsätter civilbefolkningen i Afghanistan för tortyr, svält och systematiska våldtäkt­er oroar sig politiker för en kommande flyktingvåg. Det är unken ­inställning.