Krönika. Hanin Shakrah.

2021-10-04 12:30
Puffetikett
Dagens ETC

Fångenskapen ses som ett mandomsprov – i stället för tortyren den är

De förhörsmetoder som användes var förstås uttänkta, beprövade och ofta kombinerade, som smärtsamma pärlband av extremer. De kunde ofta pågå i veckor. Kyla, hunger, utdragen isolering, utmattning, ljus, sömnbrist, mörker, fysisk smärta.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

”Erkännande är lika med förräderi.”

Orden har ristats in i en kalkstensvägg i ett av förhörsrummen i det före detta israeliska häktet Al Faraa, som ligger utanför det palestinska flyktinglägret med samma namn. 

Häktet var i bruk från 1982 till mitten av 1990-talet. Sedan dess har området restaurerats, målats om och tjänar som palestinskt all­aktivitetshus. Folkbildningen har tagit platsen i besittning. Men trots att det har gått åratal sedan den israeliska militärens utrymning så väcker namnet minnen till liv hos palestinierna som känner till dess historia.

Tortyren som användes där var välkänd och omvittnad av traktens unga män och pojkar, som fördes bort i handfängsel och ögonbindel och togs till Al Faraa. 

Tre palestinska vänner hade frihetsberövats där som barn och tog mig med när de åkte tillbaka dit. De berättade för mig och för varandra om sina minnen från i staccato-liknande flashbacks. 

En av dem, W, pekade upp mot ett hörn i taket där en gång ett knastrande högtalarsystem funnits. Det tillkallade sjukvårdspersonal från armén varje gång tortyren i ett förhörsrum gått för långt.

– Det är ett ljud jag aldrig glömmer, sa W.

Mina vänner fortsatte röra sig runt i korridorerna och återupplevde sina tonårsjag och den fullständiga isolering de känt – skräcken, tortyren, förnedringen.

De stannade till och delade ett minne. Ibland var det tomrummen mellan minnes­bilderna som kändes starkast, kropps­minnenas paralys.

Genom att återberätta historierna så reste de tillbaka till tiden och platsen och gjorde sig sårbara. De talade om ensamheten och tortyren och allt som förväntades av dem ifrån deras familj, deras samhälle. Att aldrig knäckas, aldrig erkänna. För många bara en fantasi.

De förhörsmetoder som användes var förstås uttänkta, beprövade och ofta kombinerade, som smärtsamma pärlband av extremer. De kunde ofta pågå i veckor. Kyla, hunger, utdragen isolering, utmattning, ljus, sömnbrist, mörker, fysisk smärta. 

Själv stod jag med fingrarna mot väggen en lång stund och följde de inristade bokstäverna med fingertopparna, samtidigt som jag försökte måla fram personen som ristat in dem. 

”Erkännande är lika med förräderi.”

Vem skrev orden? Jag försökte sätta mig in i vem hen varit och är idag. Utifrån den information som jag hade om hur platsen använts kunde jag anta några saker. Det var mest troligt en ung pojke. Kanske hade han gripits för att ha kastat sten mot soldater, eller som ett led i en kollektiv bestraffning. Kanske för att den israeliska säkerhetstjänsten hoppats kunna få honom att bli angivare. Jag undrade om han var i livet?

Israel har, trots att man anslutit sig till FN:s tortyrkonvention, inget eget lagfäst förbud mot tortyr, och domstolar medger militären rätten att använda tortyr ”när så är nödvändigt”. Denna praktik har ­kritiserats av såväl palestinska människorätts­organisationer som Human Rights Watch och B’tselem, ett israeliskt informationscentrum för mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena. 

Utslaget över tid och antalet domar så beräknas 40 procent av den manliga palestinska befolkningen ha frihetsberövats sedan 1967. Fångenskap har blivit en så formativ erfarenhet för den palestinska mannen att den ses som ett slags mandomsprov, i stället för att benämnas som vad det faktiskt är – ett tyst kollektivt trauma, och ett könsbaserat våld som riktas primärt, men inte exklusivt, mot män och unga pojkar.

”Prison is for men” skrev den palestinska poeten Sahar Khalifeh under den tidiga intifadan på 1980-talet. Jag tänker ofta på hur detta trauma sätter sin prägel inte bara på de generationer av pojkar som blivit män i Palestina, men också på hela samhället som lever med detta tysta övergrepp mitt ibland sig. Konsekvenserna är depression, våld mot barn, själv­destruktivitet, våld i nära relationer, ångest, hopplöshet och drömmar om exil.

Biprodukter av ockupationen, eller kanske själva dess syfte – att kuva ett folk.

Det är både historia och ett övergrepp som upprepas mot generation efter generation av pojkar och män.

Plus & minus

Plus: Ny höst, nya ­träningslöften. 

Minus: Ny höst, nya ­träningslöften.