Krönika. Karolina Stenström.

2013-12-01 05:00

Barnen ska rymmas i våra stressade liv

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

1948 skrev Astrid Lindgren i Husmodern att de vuxnas uppdrag är att skapa trygghet kring barnen. ”Men gör de det? Alltför sällan, synes det mig. De har nog inte tid! De är så helt och fullt upptagna att fostra den lilla glytten.”

Har vi mer tid för barnen idag? Nja. Vi arbetar mer nu, har fler tekniska prylar att sköta och mer identitetsskapande konsumtion att ägna oss åt. Astrid skriver vidare, ”för det där ’att vara barn’, det är visst egentligen ett mycket fult karaktärsdrag, som med alla medel måste motarbetas”.

NU ÄR DET 2013 och jag läser att barnen ”tar för stor plats” och ”bestämmer för mycket”. En så kallad expert menar att konsekvens, regler, rationalitet och uppfostran ska härska.

Men barn är ju barn. Barn är inte vuxna. Barn ska leka, inte vara duktiga.

Det är för att barnen ska rymmas i våra stressade liv som det är så inne med fostran och kantig struktur. Vuxna arbetar mot sin instinkt, motiverar sina metoder med argument som nonchalerar barnets upplevelser.

”Det är jobbigt för barnet att inte kunna somna själv”, är ett påstående som ska motivera användningen av femminutersmetoden. ”Det är jobbigast för föräldern” hör man om alla möjliga situationer där barnet är ledset, till exempel vid dagislämningar. Men det är ju föräldern som kan förstå sina känslor, har tidsbegrepp och kontroll. Det är klart som korvspad att det är jobbigast för barnet. Och lika kristallklart att föräldrar bör följa sin instinkt och inte låta sitt lilla barn ”lära sig somna” genom att skrika sig till sömns. Vad lär sig barnet? Att dess känslor inte är viktiga. Att ge upp.

EN GÅNG I TIDEN var det en idiot som lurade i oss att det var bäst för barnen att skilja de nyfödda från deras mammor, låta dem skrika i sovsalar och amma på bestämda tider. Sen kom anknytningsteorin och styrde upp situationen. Ska vi verkligen återgå till det kliniska, rationella fostringstänket? Måtte vi inte göra det!

OM JAG INTE vill gå upp ur sängen kan jag trösta mig själv. ”Såja, lille korv, det känns bättre om en stund. Starta nu kaffebryggaren och tänd ett litet ljus.” Först tänker jag mer domedagsaktiga tankar, men alltihop är en kort känslovåg utprovad och inövad under 30 levnadsår. Men ett barn har inte klurat ut hur man tröstar sig själv snabbt och Arbetslinjen-anpassat. De kan lägga en hel morgon på att gråta över hur mörk en novembermorgon kan vara, hur kallt det känns på kroppen innan man fått på sig kläderna, hur lång tid det tar för gröten att bli klar och hur det bara kan vara möjligt att man måste borsta tänderna igen.

HAR NI NÅGON gång hört någon förälder hota sitt barn med att lämna det när barnet inte vill följa med? Astrid skriver: ”Första villkoret, om man vill ha ett harmoniskt (=’väluppfostrat’) barn, det är att se till att barnet lever i trygghet. (En sådan tur att barn rätt snart kommer underfund med vilken förfärlig massa smörja de stora pratar och hur lite deras hotelser är värda, annars skulle ångesten i barnasjälarna icke hava någon ände). ”

Jag vill att Astrid ska ta fostringsivrarna i örat:

”Behandla [barnen] med ungefär samma hänsyn som ni är nödsakade att visa edra vuxna medmänniskor. Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.”

Bäst och sämst

▲ Maria Lang. Hennes böcker har perfekt längd, är perfekt icke-macho och det allra bästa är att hon skriver så underhållande lättläst samtidigt som hon plockar feministiska poänger på löpande band.

▼ Kulturrådet. Flyttar tillkännagivandet av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Alma, från Vimmerby till Stockholm. Voffo gör di på dette viset?