Krönika. Nils Claesson.

2019-12-08 14:30
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

2019 – ett jävla lämmelår

Det är år då lämlarna i fjällen driver omkring i flockar och störtar sig nedför branter.Det har jag läst om i barnboken Plupp där lämlarna låter: eskä, teske, tä. Eske täske tä. Min farsa brukade kalla år då många nära människor dog för lämmelår. Varför just lämlar vet jag inte. Ett lämmelår.  2019 är ett jävla lämmelår.

Det började med att jag i januari fick höra att en av mina äldsta vänner förlorat sin enda dotter, vi umgås inte så ofta, men har gått i skolan tio år tillsammans och kommer från Tanto. Att hans 17-åriga dotter Vilma dött efter en vanlig influensa som blev något mycket värre.

Han bor inte så värst många kvarter från den plats där han växte upp och det gör inte jag heller. Vi stötte ihop av en slump en tidig kall morgon i Tantolunden.  Min vän var ganska tyst och sammanbiten men jag kände att han ändå ville berätta.

Jag vet vad som hänt, sa jag. En människa som är 17 år har ett eget rikt liv, svarade min vän. Sin egen värld. Sen var vi tysta tillsammans en liten stund. Ett eget rikt liv.

Några veckor senare blir jag väckt en lördagsmorgon av min dotter Joanna.

Det har hänt en hemsk sak, säger Joanna, Rafael har dött.

Det står två poliser i min hall och säger att han är död.

Vi kommer, sa jag.

Den fina Rafael min dotters kärlek hade omkommit i en tragisk olycka en isig natt i Stockholm.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Vänner och kolleger träffades i min dotters lägenhet i Bredäng. Jag minns att jag kom dit med en påse full av kaffe för det har jag hört att man ska.

Facebook och hennes kök blev till sorgens öppna fönster. Rafael var konstnär och trebarnsfar. Han kom från Ecuador men var född i Sverige med en mamma från Estland och en pappa från Ecuador.

Sorg på svenska, spanska och estniska. Men också nya möten människor emellan.

Rafaels begravning blev en ljus händelse med tal på spanska och musik. Ingen ville riktigt tro att han var död. En människa får inte försvinna bara sådär. Inte Rafael.

Sedan tog det inte mer än några veckor för telefonen att ringa ingen. Min svärfar Ingvar var död. 90 år gammal. Det var väntat men sorgligt. Trollkarlen, fotografen, samlaren, jonglören – borta. Han var som min far född 1928 och med i en förening som hette 1928 års män. På begravningen bockade den sista av 1928 års män stramt för den vita kistan. Sedan tog det inte många dagar för än jag såg på Facebook att min vän Katarina Norling hade avlidit. Katarina var konstnär men också korrekturläsare. Hon brukade rätta mina texter och hade flyttat till Estland efter det att hon fick svårt att hitta jobb i Stockholm.

Katarina var mest känd för en skulptur som heter Bobos hjärta som finns utanför lantbruksuniversitetet i Skåne. Först blev den vandaliserad varje år för att sedan bli älskad. Katarina gjorde bulliga skulpturer som välde över alla gränser och var smyckade med mosaik som såg ut som smågodis. Katarina skrev vindlande texter om Estland på Facebook och vi brukade brevväxla där. Jag tyckte hon skulle skriva och publicera en dagbok från exilen. Men nu var hon död. Cancer. Precis som min morsa. Bobos hjärta slår fortfarande.

Sen ringde en vän till mig och sa att konstnären Christian Rieloff var dödssjuk och att han just varit där och tagit avsked från honom. Christian var en vän till mig. Vi startade ett konstnärsdrivet galleri tillsammans på Södermalm. En chilensk obotlig optimist som kom till Sverige som barn med den första flyktingvågen därifrån 1973. Jag hann aldrig hälsa på innan han dog. Då hade det nästan blivit sommar och jag åkte ut till Adelsö med två katter och renoverade fönster. När alla fönster var klara hade det blivit tid att slå gräset. Lien slipades.  Sedan blev det augusti och jag åkte till Skåne för att hälsa på vänner och titta på konst.

Väl framme ringer telefonen igen. Min vän Dmitri Plax son Peter har blivit mördad sexton år gammal. Ett vansinnesdåd. Dödad av en skolkamrat i Danderyd.

Jag flög upp till Stockholm. Vad ska man säga till en vän som mist allt? Begravningen blev en tung sak i ryska ortodoxa kyrkan med öppen kista och föräldrar som gick sönder av sorg inför mina ögon. Men också möten och fina ord på minnesstunden. Än en gång också efterklangen av sorgen på Facebook. En pappas vädjan: Jag vill inte att människor ska glömma Peter.

2019 är ett förbannat lämmelår. När döden hopar sig är det lätt att drabbas av en sorts magiska och barnsliga tankar. Jag vet människor som blivit religiösa av lämmelår. Gått med i Svenska kyrkan igen eller konverterat till något. Jag har löst det med att plantera träd till minne av människor. Det får kanske stanna där. Så längre vi minns en människa finns hon kvar. Det behövs ingen gud bara träd.

Det är därför alla har sina verkliga namn i texten.

Nu får träden ta över.

Eske teske täää.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Nils Claesson
Nils Claesson 

Konstnär, fotograf, filmare, författare och konstnärlig forskare vid Kungliga konsthögskolan. Han var med och startade ETC, 1979.