Dagens ETC granskar.

2021-06-16 10:00
  • Christer Nilsson är lantbrukare i Skånekommunen Hörby. I Hörby är det tätt mellan de slamgödslade åkrarna, och Christer oroar sig över att miljö- och hälsoskadliga ämnen läcker ut och anrikas i miljön.  Bild: Emil Malmborg
    Christer Nilsson är lantbrukare i Skånekommunen Hörby. I Hörby är det tätt mellan de slamgödslade åkrarna, och Christer oroar sig över att miljö- och hälsoskadliga ämnen läcker ut och anrikas i miljön. 
  • Christer Nilsson visar bilder på slamhögar som dumpats i närheten av hans ägor och låg kvar i åratal, helt i strid med gällande regelverk.  Bild: Emil Malmborg
    Christer Nilsson visar bilder på slamhögar som dumpats i närheten av hans ägor och låg kvar i åratal, helt i strid med gällande regelverk.
  • Slamhög.
    Slamhög.
  • Ewa Björnberg jobbade under många år som miljöinspektör  på olika kommuner i Skåne.  Hon är mycket kritisk till att  slamgödsling tillåts, och att till­synen brister i många kommuner.  Bild: Emil Malmborg
    Ewa Björnberg jobbade under många år som miljöinspektör på olika kommuner i Skåne. Hon är mycket kritisk till att slamgödsling tillåts, och att till­synen brister i många kommuner.
  • ”Slamspridning är ett billigt sätt för kommunerna att flytta över miljöansvaret från sig själva till bönderna” , säger Torsten Torstensson (L), kommunpolitiker och ordförande för LRF Uddevalla. Bild: Privat
    ”Slamspridning är ett billigt sätt för kommunerna att flytta över miljöansvaret från sig själva till bönderna” , säger Torsten Torstensson (L), kommunpolitiker och ordförande för LRF Uddevalla.
  • Helene Sollerhed är ordförande för Svensk kvarnförening som inte vill ha slamodlade spannmål. Bild: Emil Malmborg
    Helene Sollerhed är ordförande för Svensk kvarnförening som inte vill ha slamodlade spannmål.
  • Jörgen Hansson, säljchef på Lilla  Harrie valskvarn. ”Avfall ska inte ut  på åkern, det är ju egentligen en  ickefråga”, säger han. Bild: Emil Malmborg
    Jörgen Hansson, säljchef på Lilla Harrie valskvarn. ”Avfall ska inte ut på åkern, det är ju egentligen en ickefråga”, säger han.
  • Christer Nilsson och hans vän, lantbrukaren Ingvar Håkansson, gillar inte slamgödslingen. ”Jag gillar inte heller att vi i Hörby ska ta emot slam från en massa andra kommuner”, säger Ingvar Håkansson. Bild: Emil Malmborg
    Christer Nilsson och hans vän, lantbrukaren Ingvar Håkansson, gillar inte slamgödslingen. ”Jag gillar inte heller att vi i Hörby ska ta emot slam från en massa andra kommuner”, säger Ingvar Håkansson.
Puffetikett
Dagens ETC

Hundratusentals ton avloppsslam på svenska åkrar: ”Vet inte om det är farligt”

Hundratusentals ton förorenat avloppsslam från reningsverk sprids varje år på våra matjordar, från Uppland ner till Skåne.

Skälet sägs vara att sluta kretsloppet för näringsämnen som fosfor. Men slammet innehåller också hormonstörande och cancerogena kemikalier, läkemedelsrester, mikroplaster och tungmetaller.

”Man vet inte idag om det är farligt. Man borde veta mer innan man sprider ut det”, säger Mats Tysklind, professor i miljökemi.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Avloppsslam från reningsverken har spridits på åkermark ända sedan tidigt 60-tal. Det medförde att bland annat halterna av den giftiga tungmetallen kadmium i marken steg dramatiskt. Att kadmium orsakar benskörhet och cancer är bevisat. Sedan problemen med tungmetaller uppmärksammades på 70-talet har halterna minskat i slammet, tack vare aktiva åtgärder och lagstiftning. Samtidigt har mängden andra föroreningar i slammet ökat.

Vi vet idag att slammet, förutom tungmetaller som bly, kadmium och kvicksilver, också innehåller virus och bakterier, läkemedelsrester, UV-filter, mikroplaster och hundratusentals kända och okända kemikalier, inte minst syntetiskt framställda evighetskemikalier som högfluorerade ämnen, så kallade PFAS, bromerade flamskyddsmedel och ftalater. De kallas evighetskemikalier eftersom de inte bryts ner i naturen, eller bryts ner först efter mycket lång tid. Det finns närmare 5 000 olika PFAS. De flesta vet vi knappt något om, men flera av de som studerats har i djurförsök visat sig skada bland annat reproduktionsförmågan och immunsystemet. De misstänks också orsaka cancer. Detsamma gäller flamskyddsmedlen och de hormon­störande ftalaterna. Dessa ämnen läcker ut i miljön från många källor och är bara några av de ämnen som cirkulerar i det moderna samhället.

Sprids där spannmål odlas

Över 350 000 ämnen är registrerade för produktion i världen idag. Det stora flertalet av dem vet vi bara lite om. Vi vet inte hur skadliga de är för miljö och hälsa, hur de reagerar med andra ämnen eller hur de sprids i ekosystemen under och ovan jord. Vi vet bara att en stor del av dem förr eller senare hamnar i avloppsslammet och det utgående vattnet från reningsverken.

Avloppsreningsverken tar inte bara emot utsläpp från hushåll, industrier och sjukhus, utan också från trafiken, där de cancerogena polycykliska aromatiska kolvätena utgör en stor risk för hälsa och miljö. Avloppsslammet är kemikaliesamhällets spegel.

2018 producerade svenska avloppsreningsverk 211 604 ton avloppsslam. Siffran anger torrsubstans, alltså efter att slammet avvattnats. Mängden ökar för varje år och reningsverken måste bli av med det. Hittills är lösningen att använda det exempevis som anläggningsjord i parker, för att täcka deponier eller till bullervallar vid vägar. Men närmare 40 procent sprids på åkermarken, där stora delar av den svenska spannmålen odlas.

Extra inkomst för bönderna

I Skåne, som ofta kallas Sveriges kornbod, är det tätt mellan de slamgödslade åkrarna. Så också i Hörby kommun i skånska inlandet, platsen för några av Sveriges äldsta jordbruksbygder. Här har marken odlats sedan järnåldern, och här i Nunnäs har lantbrukaren Christer Nilsson sin gård, omgiven av fält och betesmarker i alla riktningar, ända ner till Ringsjön, som är vattentäkt i området. Blommande äppelträd utanför korsvirkeshuset fullbordar bilden av lantlig idyll.

Men med jämna mellanrum vår och höst dundrar den ena tunga lastbilen efter den andra förbi på byvägarna i trakten, med lass efter lass av svart avloppsslam som används som gödsling på närliggande åkrar, ibland bara några tiotals meter från Ringsjöns stränder.

– Jag tycker inte om det. Hundra­tusentals kemikalier används i världen, en betydande del av dem hamnar avloppsslammet. Sedan tar man alla de här föroreningarna, lägger det på åkern och kallar det för kretslopp, säger Christer Nilsson och skakar på huvudet.

Han oroar sig för att gifterna sprids i miljön, och för att de ska nå Ringsjöns vatten.

Slamgödslingen splittrar lantbrukskollektivet i Hörby. De flesta är emot det, men några tongivande bönder med stora marker väljer att gödsla med avloppsslammet. Då sparar de in utgifterna för mineral­gödsel, och mer än så, enligt Christer Nilsson.

– Efter vad jag har hört, får de betalt för att ta emot slammet och sprida ut det. Annars hade de inte tagit emot det. Slamspridningen är en betydande del av deras ekonomi, men ingen pratar om det, säger Christer Nilsson.


Podcast: Dagens ETC:s reporter Karin Holmberg berättar mer om granskningen.


Inspektören: ”Ett industriavfall”

Ewa Björnberg har arbetat med frågor om slamspridning som miljöinspektör på flera kommuner runt om i Skåne sedan 90-talet. Hon slutade 2019 men är fortfarande engagerad i slamfrågan. 

Hon bekräftar att lantbrukare får betalt för att ta emot slammet, av entreprenören som i sin tur får betalt av reningsverken som vill bli av med det.

– Reningsverken betalar mellan 500-1 000 kronor per ton till entreprenören som sedan antingen sprider ut det gratis eller betalar för att lantbrukaren ska ta emot det. Det är ju ett industriavfall, fullt av alla de föroreningar som uppstår i ett samhälle.

En av de största entreprenörerna är Ragn-Sells. De betalar ingenting till mottagarna, enligt Lisa Wigh, agronom som jobbar med resursåterföring på företaget.

– De får det levererat och spritt. Det viktigaste för oss är att värna om att viktiga resurser återvinns, säger hon.

”Kvalitetssäkrat slam”

Avloppsslammet innehåller nämligen även viktiga näringsämnen som fosfor och kväve, en del andra mikronärings­ämnen och lite mull. Vikten av att återföra dessa ämnen till jorden brukar framhållas av de aktörer som vill att slamgödslingen ska fortsätta. I främsta ledet står branschorganisationen Svenskt Vatten, som företräder Sveriges kommunala VA-företag.

Svenskt Vatten har investerat stort i ett certifieringssystem – Revaq– som enligt organisationen garanterar att avloppsslammet är ”kvalitetssäkrat”.

– Generellt är det ingen bra idé att sprida slam på åkrar, bara när det är Revaq-certifierat, säger Anders Finnson, som är Svenskt Vattens miljöexpert, och en av dem som var med och startade Revaq 2008.

Idag kommer närmare 50 procent av allt avloppsslam från Revaq-certifierade reningsverk. Certifieringen innebär att
60 olika metaller i inkommande avloppsvatten analyseras varje år.

Dessutom ska reningsverket bedriva ”ett systematiskt uppströmsarbete” för att minska utsläpp till avlopp av oönskade ämnen. Det betyder bland annat att anslutna industrier ska redovisa vilka särskilt farliga ämnen de använder, och upprätta en handlingsplan för hur dessa ska fasas ut eller hindras från att nå reningsverket.

– Revaq har bra kontroll. 2021 säger regelverket att 7 400 ämnen från industrier inte får förekomma. 2020 var det 2 700 ämnen, säger Anders Finnson.

Mätansvarig: ”Inga riskbedömningar”

Den största källan till kemikalieutsläpp är hushållen. Dessa utsläpp ligger bortom Revaqs kontroll.

– Vi ställer inga krav på analyser av särskilt farliga ämnen. Det är oerhört kostsamma analyser, säger Anna Vestling på Revaq-sekretariatet.

De enda regelbundna kontroller av särskilt farliga ämnen i avloppsslam som utförs i Sverige genomförs av forskare vid Umeå universitet på uppdrag av Naturvårdsverket. De mäter halterna av omkring 300 problematiska ämnen och ämnesgrupper, däribland olika typer av flamskyddsmedel, ftalater, klorparaffiner, klorbensener, antibi­otika och PFAS.

– Vi gör inga riskbedömningar. Syftet är att följa trender och se om slammet blir renare eller smutsigare. Många ämnen minskar, en del ökar, säger professor Peter Haglund, som håller i mätningarna.

Mats Tysklind är också professor vid Umeå universitet. Han är inte inblandad i mätningarna, men forskar på miljögifter. Han ser inga akuta risker med slamspridningen, men varnar ändå för de långsiktiga effekterna.

– Man vet inte idag om det är farligt. De onedbrytbara, stabila ämnena är det största problemet, de läcker ut i miljön. Långsiktigt borde man veta mer innan man sprider ut dem och bygger in dem i ekosystemet, säger han.

Kanske borde vi rikta blicken västerut. I Maine i USA vittnar miljömyndighetens mätningar om omfattande PFAS-förorening av jordbruksmark till följd av slamspridning. Det har lett till att jordbruk fått stänga ner och kanske aldrig mer kan nyttjas för odling.

Renare slam med ny teknik

Bo von Bahr arbetade tidigare som Revaq-revisor under tio år, men lämnade verksamheten eftersom han inte kan ställa sig bakom certifieringen.

– Det är naivt att tro att Revaq-systemet kan hantera exempelvis organiska föreningar som PFAS och ftalater, det finns inget sätt att komma åt dem, utom när de samlas i avloppsslammet. I slammet har vi en fantastisk chans att för­störa dem och få bort dem från kretsloppet, istället för att sprida ut dem igen, säger han. Bo von Bahr anser att Svenskt Vattens tal om ”kvalitetssäkrat” Revaq-slam är rent nonsens.

– Revaq-slam är inte bättre än vanligt slam, utom beträffande metallhalterna som är något lägre, säger han.

De tekniska lösningarna för att återvinna näringsämnen ur slammet samtidigt som stora delar av det oönskade innehållet förstörs finns idag. Det kan exempelvis ske genom hydrotermisk karbonisering (HTC), pyrolys eller förbränning.

I Schweiz, där slamspridning är förbjuden sedan 2006, kommer den viktiga fosforn i ett första steg att återvinnas med förbränning, men även andra metoder, som pyrolys, utvärderas. Flera svenska företag som specialiserat sig på dessa innovativa lösningar står i start­groparna och väntar bara på tillstånd att få köra igång.

Det kommunägda VA-bolaget Roslags­vatten har redan inlett ett samarbete med ett av företagen, och siktar på att bli ”världens första slamfria reningsverk”. Enligt beräkningar skulle den genomsnittliga kostnaden för ny slamteknik bli låg, omkring 20 kronor per månad för ett normalhushåll.

Anders Finnson på Svenskt Vatten välkomnar de nya teknikerna, men menar att de bör användas för det slam som inte klarar Revaq-­certifieringen.

– Jordbruksmark är en förträfflig miljö för nedbrytning av de flesta ämnen. Att elda upp allt slam vore att ge upp hållbarheten, säger han.

Det stämmer att många ämnen bryts ner snabbare i jorden, kommenterar Bo von Bahr, men tillägger:

– Frågan är varför just jordbruks­marken ska fungera som reningsanläggning för samhällets koncentrerade föroreningar.

Slamkrig i Hörby

I Hörby kommun är det krig om slammet, enligt lantbrukaren Christer Nilsson.

– I Hörby verkar en del inte få nog av slam. Det berättas att man snor slamkontrakten av varandra. Någon får kanske 600 kronor per ton, en annan kanske tar det för 300 kronor, det är konkurrens, säger han.

Han visar bilder på högar av slam som dumpats i närheten av hans ägor, i väntan på spridning. Högarna låg kvar i åratal.

– Vildsvinen bökade i det, men där växte ingenting i högarna utom i utkanterna och varken insekter eller kråkfåglar närmade sig, berättar han.

När slammet väl plöjts ner i myllan skjuter säden i höjden. På en av slam­åkrarna i Hörby står rågen tät och mörkt mossgrön.

– Det visar att den fått för mycket näring, här slamgödslar de flera gånger per år. För att inte säden ska växa sig manshög då, måste de bespruta med stråförkortningsmedel, säger Christer Nilsson.

Dagens ETC kontaktar flera lantbrukare i kommunen som gödslar med avloppsslam.

Ingen vill svara på frågor. En lägger på luren när jag frågar vilka fördelar han ser. En annan lovar att återkomma men hör inte av sig. En tredje säger att marken är utarrenderad, och att han ”tar för givet att arrendatorn följer lagar och regler”. Det är inte förbjudet att sprida slam, inte ocertifierat ”fulslam” heller. Inte för att det är någon skillnad, enligt Christer Nilsson.

– Revaq är som läppstift på grisen, säger han.

Ändlös rad av utredningar

Slamkonflikten är ingen nyhet i Rosenbad heller. Den röd-gröna regeringen, med dåvarande miljöminister Karolina Skog (MP) i spetsen, ville sätta punkt för den en gång för alla. En slamutredning tillsattes 2018, den fjärde i raden av utredningar som hittills inte lett någonstans. Direktivet var tydligt: föreslå hur ett förbud ska se ut.

– Regeringen är nog inte särskilt nöjd med resultatet, säger Peter Bergkvist, strategisk rådgivare på Kemikalieinspektionen, om utredningen som likt föregångarna sägs ha hamnat längst ner i någon hög på Miljödepartementet.

– Utredningens förslag innebär i princip att det fortsätter som idag. Det var inte vad regeringen ville, konstaterar han.

Enligt det förslag utredningen förordar – alternativ två –  ska det vara fortsatt tillåtet att sprida slam av Revaq-kvalitet på åkermark ungefär i samma mängder som idag. Alternativet speglar i stort Revaq-systemet, och välkomnas av Svenskt Vatten.

– Vi tycker att Revaqs regelverk är ett bra och hållbart koncept, sen kan det vara svårt att lyfta in det rakt in i lagstiftningen. Lagstiftningen kan bli som Revaq eller tuffare, säger Anders Finnson, som var en av utredningens fjorton experter.

Alternativ ett, som bland annat Kemi­kalieinspektionen ställer sig bakom, skulle innebära ett totalförbud mot slamspridning med en utfasningstid på 15 år.

– Det är rimligt att följa försiktighetsprincipen i det här fallet. Det finns få ”produkter” där osäkerheten kring ­riskerna är så stor som när det gäller avloppsslam, säger Peter Bergkvist.

Bristande kontroll

Eftersom all spridning av slam är miljö­farlig verksamhet enligt miljöbalken, måste kommunernas miljöenheter informeras senast tre veckor innan en planerad slamspridning. Miljöinspektör Ewa Björnberg var noga med att entreprenörerna följde lagstiftningen, vad gäller gränsvärden, analysmetoder och mängden slam som får spridas vid ett tillfälle.

– Det var mycket få som uppfyllde alla punkter. I de kommuner jag jobbade längst lärde sig entre­prenörerna att jag krävde att de verkligen följde reglerna och då upphörde slamspridningen, säger hon.

Så ser det inte ut i dagens Hörby. Kommunens miljöinspektör Sanne Tägstström hävdar att kommunen inte behöver informeras. Hon vet därför varken var eller hur mycket slam som sprids i kommunen.

– De som informerar oss kan vi granska, vid tillsyn eller i efterhand, men det är ingen information jag kan söka ut i våra system, säger hon.

En arbetsbeskrivning helt i strid med regelverket, enligt Ewa Björnberg.

– Informationen ska diarieföras. Och ska det vara meningsfullt att granska informationen måste det göras före spridning. Annars är det för sent att ställa krav på försiktighetsåtgärder, säger hon.

Uddevalla säger nej

I Uddevalla ser det annorlunda ut. Sedan i fjol säger kommunen nej till slamgödsling. Drivande bakom beslutet var lantbrukaren, kommunpolitikern och ordföranden för LRF Uddevalla, Torsten Torstensson.

– Vår policy är att slam inte får spridas på åkermark så länge det inte går att be­visa att det är ofarligt, säger han.

I regeringens utredning heter det tvärtom att ett förbud inte är nödvändigt eftersom bevis saknas för att det är skadligt. Det är där skiljelinjen går. Alla håller med om att näringsämnena bör återföras till jorden. Men allt det andra?

– Inget tyder på att den slamkvalitet vi har idag utgör någon risk för hälsa och miljö, säger Anders Finnson och hänvisar bland annat till försök med slamodling som Hushållningssällskapet i Skåne bedrivit sedan 1981. Försöken är i första hand utformade för att utvärdera om grödorna tar upp några av de metaller som finns i slammet, särskilt kadmium, och har kritiserats på flera punkter.

– Resultatrapporterna är ovetenskapliga och strider mot de resultat som Sveriges ledande forskare på SLU får när de analyserar Skåneförsöken i vetenskapligt granskade studier, säger Torsten Torstensson.

Till saken hör att försöken genomförs på uppdrag av Svenskt Vatten och VA-sektorn, som också är i majoritet i projektets stygrupp där vi åter finner Anders Finnson som en av ledamöterna.

Grödorna blir till livsmedel

Många livsmedelsproducenter, som bagerier och mejerier, vill inte använda slamodlade grödor. Branschorganisationen Svensk kvarnförening, där majoriteten av kvarnarna i Sverige är medlemmar, säger nej till slamodlat spannmål.

– Anledningen är att vi inte vet hur antibiotika, mikroplaster och annat som finns i slammet påverkar miljön på lång sikt. säger föreningens ordförande ­Helene Sollerhed. Hon är också inköpschef på Lilla Harrie valskvarn, som inte accepterar slamodlade grödor.

– Nej, det finns så många jord­brukare som är stolta över att leverera till livsmedelsindustrin och bryr sig om vad våra barn ska äta, säger hon.

Jörgen Hansson, utvecklings- och försäljningschef på kvarnen, håller med.

– Annat miljöfarligt avfall kör vi till särskilda anläggningar. Det ska inte läggas ut på åkern, det är ju egentligen en icke-fråga, säger han.

Någon officiell statistik över var de slamodlade grödorna tar vägen finns inte, men en del går på export, en del blir foder eller etanol. En stor del blir också industriellt förädlade livsmedel som säljs i Sverige. Grödor som kan ätas råa i exempelvis sallad får inte odlas på slamgödslad jord.

”Bara en fråga om pengar”

Hur mycket av föroreningarna som tas upp av grödorna varierar, i den mån tester alls utförts på enskilda ämnen. Men så länge spridning av förorenat avloppsslam tillåts kommer halterna av giftiga tungmetaller och långlivade naturfrämmande ämnen att öka i ekosystemen och i samhället.

– Vi har alla redan nu hundratals industriproducerade och svår­nedbrytbara miljögifter i blod och fettvävnad, säger Ewa Björnberg.

Vilka de långsiktiga effekterna av slamspridningsexperimentet kommer att bli är det ingen som vet. När vi väl vet det är det för sent att stoppa spridningen, enligt Kemikalieinspektionen. Frågan är varför Svenskt Vatten slåss så hårt för att få fortsätta sprida slam på jordbruksmarken, trots de reningstekniker som finns idag och bara väntar på tillstånd att installeras. En del menar att det gått prestige i Revaq-projektet. Andra att det handlar om pengar.

– Slamspridning är ett billigt sätt för kommunerna att flytta över miljöan­svaret från sig själva till bönderna. Det är bara en fråga om pengar, säger Torsten Torstensson i Uddevalla. 

Så här ser kedjan ut – från avlopp till dig

1. Avlopp kommer in till reningsverk från hushåll, industrier, sjukhus samt dagvatten från vägar och gator.

2. Systemet är i stort konstruerat för att hantera ”gamla” problem som övergödning, inte för att rena vattnet från industrikemikalier som PFAS, ­ftalater och flamskyddsmedel. Vattnet renas ändå till viss del. Under reningen avskiljs det organiska materialet i form av slam från vattnet. En hel del av föroreningarna som avskiljts från vattnet samlas i avloppsslammet.

3. Så vad ska kommunerna göra med slammet? En billig lösning på problemet är att betala entreprenörer som tar hand om slammet. Dessa hämtar slammet från avlopps­reningsverken, de får betalt per ton. Sedan ska slammet mellanlagras, antingen av entreprenören eller reningsverket, vilket ger stora växthusgasutsläpp.

4. Därefter ombesörjer entrepre­nören, det finns många stora som små, att slammet fraktas till lantbrukaren. Det finns många regler som måste följas kring hur, när, var och i vilka mängder slam får spridas på svensk jordbruksmark. Kommunen ska informeras inför spridning, främst med tanke på risken för kväve och andra näringsämnen ska läcka ut till närliggande vattendrag. Men hela lagstiftningen är föråldrad och tar ingen hänsyn till exempelvis långlivade evighetskemikalier.

5. Efter att entreprenören har spridit avlopps­slammet på jorden ska lantbrukaren så snart som möjligt se till att det blandas med jorden. Någon officiell statistik över var de slam­odlade grödorna tar vägen finns inte, men en del går på export, en del blir foder eller etanol. En stor del blir också industriellt förädlade livsmedel som säljs i Sverige. Grödor som kan ätas råa i exempelvis sallad får inte odlas på slamgöd­slad jord.

 



211

… tusen ton (211 604) avloppsslam producerades av svenska
avloppsreningsverk år 2018.

40

… procent, nästan så mycket av allt avloppsslam som produceras i Sverige sprids på åkermarken.

3

… länder som har eller ska införa förbud mot att gödsla med slam är Schweiz, Nederländerna och Tyskland.

350

… tusen ämnen, drygt, är registrerade för produktion i världen idag. Svensk lag reglerar bara mängden av sju tungmetaller – bly, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink –  i avloppsslam som sprids i miljön.

4

… statliga utredningar om slamgödsling har genomförts sedan 90-talet – utan att leda till några förändringar.

2020

… presenterades den senaste ­slamutredningen som enligt direktivet skulle föreslå hur ett förbud skulle utformas, för att uppnå ett ”giftfritt och resurseffektivt kretslopp”. Utredningen följde inte direkt­ivet utan föreslår förbud med undantag för spridning på ”produktiv jordbruksmark”.

2,7

… procent fosfor och 4,6 procent kväve innehåller avloppsslammet i genomsnitt (2018).