Inrikes.

2018-02-10 10:45
  • Bild: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT
  • ”Skolan har ett stort ansvar för att öka kunskapen om den samiska kulturen och historien. I dag är undervisningen om samerna mycket kortfattad i skolorna om de ens har någon”, säger Mona Gadd, ordförande i Västernorrlands sameförening och själv lärare.
    ”Skolan har ett stort ansvar för att öka kunskapen om den samiska kulturen och historien. I dag är undervisningen om samerna mycket kortfattad i skolorna om de ens har någon”, säger Mona Gadd, ordförande i Västernorrlands sameförening och själv lärare.
  • Samevistet vid Sundsvalls friluftsmuseum på Norra berget revs på 40-talet men har återuppbyggts och fungerar i dag som en viktig informationsplats för sameföreningen. Bild: Mona Gadd
    Samevistet vid Sundsvalls friluftsmuseum på Norra berget revs på 40-talet men har återuppbyggts och fungerar i dag som en viktig informationsplats för sameföreningen.
  • Mats ”Matti” Berg, ordförande i Girjas Sameby. Bild: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT
    Mats ”Matti” Berg, ordförande i Girjas Sameby.
  • Bild: Bertil Ericson/TT

Samisk ljusning – men kampen fortsätter

Samernas språk och kultur har i århundraden förtryckts av svenska staten.

Nu har minoritetsgruppen vunnit upprättelse på flera håll. Bland annat i Sundsvall där kommunen och landstinget förra veckan erkändes som samiska förvaltningsområden.

Samtidigt fortsätter kampen för rätten till mark och traditioner.

Den 1 februari blev Luleå, Åsele, Sundsvall och landstinget i Västernorrland samiska förvaltningskommuner. Därmed är det nu 22 kommuner i landet som omfattas av ett förstärkt stöd till det samiska språket, liksom landstingen i de berörda kommunerna.

– Det var en glad överraskning och ett erkännande för vår kultur, säger Mona Gadd, same med rötter i Tärnaby-Vilhelmina.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Den byråkratiska beteckningen innebär att kommunerna bland annat ska kunna erbjuda myndighetskontakter liksom service som dagis och äldreomsorg på samiska.

Sundsvall är först i Västernorrland och skickade in sin ansökan till regeringen efter påstötningar från Sametingets språknämnd.

– Det samiska språket har under lång tid marginaliserats. Vi ser detta som en möjlighet att stärka det samiska språket och öka användningen i samhället säger hon.

– Samerna har en lång historia i Sundsvall och Västernorrland, men i dag är den samiska kulturen i princip helt osynlig i området. Vissa namn finns kvar som vittnar om den samiska närvaron men vi har blivit assimilerade till 100 procent.

Mona Gadd är ordförande i Västernorrlands sameförening och menar att hon själv tillhör en förlorad generation.

– Min mamma har samiska som modersmål, men förbjöds att prata det i skolan. Jag är uppväxt i en tid då man skulle dölja sitt ursprung och mamma lärde mig heller aldrig att prata samiska. Min syster har i vuxen ålder lärt sig sydsamiska, men jag kan fortfarande inte mitt eget språk, vilket förstås är sorgligt.

Och hon är inte ensam bland samerna i Västernorrland. Det mesta av sameföreningens aktiviteter sker till exempel på svenska.

Sameföreningen, vars roll är att sprida den samiska kulturen, har ett sameviste vid Sundsvalls frilufts­museum, Norra berget, som fungerar som föreningens informationsplats. Där man bland annat kan se en sydsamisk bångstångskåta.

– Det fanns ursprungligen ett sameviste på Norra berget, men det revs på 40-talet, i kölvattnet av rasbiologi och diskriminering av samerna. Inte förrän på 90-talet byggdes det upp igen.

Mona Gadd hoppas att införandet av samiskt förvaltningsområde ska öka intresset för den samiska kulturen, inte minst i den kommunala organisationen.

– Ska man vara diplomatiskt kan man säga att kommunen hittills varit måttligt intresserad. Vi har haft ett bra samarbete med kulturförvaltningen i samband med nationaldagsfirandet i februari men i övrigt är okunskapen stor.

I och med beslutet får Sundsvall en särskild samisk samordnare, något som Mona Gadd tror mycket på.

– Därmed får vi en person som kan ligga på kommunen och landstinget i frågor som samisk förskola, äldrevård på samiska eller hemspråksundervisning i skolan.

Mona Gadd, som arbetar som lärare, hoppas också på ett allmänt lyft när det gäller kunskapen om den samiska kulturen.

– Skolorna lär inte ut något om samerna, inte på grundskolan, inte på lärarutbildningen, inte på journalistutbildningen. I dag får eleverna i bästa fall en stereotyp och mycket översiktlig bild av samerna. Jämför med vikingarna där det finns hur mycket material och litteratur som helst.

Ingegerd Vanner är språkkonsulent på Samiskt språkcentrum i Kiruna. Hon påpekar att samiskan är ett hotat språk efter att ha varit marginaliserat under stora delar av 1900-talet.

– De flesta som talar samiska är äldre och det är få unga och barn som använder språket. Men vi ser ett ökande intresse från föräldrar, som kanske inte själva talar samiska, att ge sina barn språket. Då är samiska förskolor en nyckel i språkutvecklingen, även för föräldrarna, säger hon.

I de kommuner som är förvaltningsområden finns en skyldighet att erbjuda barnomsorg på minoritetsspråk. Ett exempel på det är Umeå som öppnade en samisk avdelning på en förskola i höstas.

– Det är det goda exemplet. Vi ser att andra kommuner tolkar lagen på annat sätt och erbjuder bara modersmålsstöd 45 minuter i veckan, säger Ingegerd Vanner.

Hon tycker ändå att det är ­positivt att det samiska förvaltnings­området nu utökas.

– Vi ser att i de kommuner som sedan tidigare är förvaltningsområde så har det inneburit ett uppsving för det samiska. I en region som Sundsvall och Västernorrland där det samiska är så marginaliserat är det ännu viktigare att det samiska arvet synliggörs, säger Ingegerd Vanner.

Sundsvall är sedan 2014 finskt förvaltningsområde och Pirjo Linna, som är samordnare för minoriteterna i kommunen, tycker att det är bra att åtagandet breddas.

– Samerna har funnits här så länge. Det är hög tid att synliggöra den gamla och den nya samiska kulturen.

Huruvida det kommer upp vägskyltar med Sjädtavallie, som Sundsvall heter på samiska, vid kommunens infarter är fortfarande oklart.

– Vi har en dialog med samerna och det är mycket upp till dem och vilka behov de har som får styra. Vi följer minoritetslagen. Om den samiska minoriteten anser att skyltar är viktigt så kommer vi att sätta upp det.

Pirjo Linna jämför med finskan som fått en högre status i och med förvaltningsområdet.

– Bland finsktalande har behovet av äldreomsorg på modersmålet varit stort och vi har också kunnat införa dagverksamhet på finska för äldre.

Sametinget gör tillsammans med Stockholms läns landsting varje år en genomgång av den nationella minoritetspolitiken och hur kommunerna följer lagen. I den senaste rapporten konstateras att införande av förvaltningsområden är en framgångsfaktor när det gäller den enskildes rätt till service och omvårdnad på det egna språket.

Enligt rapporten är det en utmaning för kommunerna att hitta personal som talar minoritetsspråken. Bristen på språkkunnig personal leder till att många kommuner bara kan erbjuda delar av exempelvis äldre­omsorgen på minoritetsspråket.

I Sundsvall har en inventering bland personalen gjorts.

– Det finns samisktalande personal inom vår egen organisation. Sedan vet vi inte om de har rätt kompetens för att möta behoven. Det här är något som måste få växa fram i samarbete med samerna själva, säger Pirjo Linna.

Nationella minoriteter

Lagen om nationella ­minoriteter och minoritetsspråk infördes 2010 och syftar till att främja de fem erkända minoritetsspråken i Sverige (finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch).

Utöver grundskyddet finns särskilda rättigheter i ett antal kommuner, så kallade förvaltningsområden, för samiska, finska och meänkieli, där kommunerna bland annat måste se till att det finns personal som behärskar språket. De ska också kunna erbjuda förskola och äldreomsorg på det aktuella minoritetsspråket.

Den 1 februari 2018 utökades det samiska förvaltningsområdet med Luleå, Åsele och Sundsvalls kommuner samt landstinget i Västernorrland.

64 kommuner ingår i det finska förvaltningsområdet, 22 kommuner i det samiska och sju kommuner i förvaltningsområdet för meänkieli. En del kommuner ingår i flera förvaltningsområden.

Intresserade kommuner får ansöka hos regeringen om att bli förvaltningsområde. I Stockholm diskuteras till exempel just nu en ansökan om att få bli samiskt förvaltningsområde.

Girjas mot staten 1–0

2009 stämde samebyn Girjas staten för förlorade rättigheter att bestämma över jakten och fisket i byns fjällområde. För två månader sedan kom hovrättsdomen som gav Girjas rätt över staten. Rätten pekade på att samerna jagat och fiskat i området i uppåt 1 000 år och enligt domen upphävdes aldrig den brukarrätten när staten blev markägare.

Samebyn fick däremot inte ensamrätt till jakt och fiske i området och domen har överklagats till Högsta domstolen. Fallet är särskilt viktigt eftersom det väntas få konsekvenser för flera samebyar.

Samtidigt står 90 procent av samerna utanför samebysystemet och saknar möjlighet att hävda liknande juridiska rättigheter.

Vägen framåt borde, enligt bland andra sametingsledamoten Oscar Sedholm, istället vara en politisk process som bryter upp de koloniala klyftor som Sverige skapat: ”Först då kan vi börja prata om samisk rätt i allmänhet – och inte rättigheterna för ­enskilda ekonomiska föreningar i ett kolonialt system”, skriver Sedholm på SVT debatt.

Justitiekansler Anna Skarhed, som företrätt staten i fallet, tycker också att frågan egentligen borde lösas politiskt.

– Om Girjas vinner framgång i hovrätten och det står sig, så blir det en fråga för andra samebyar som har samma behov av att få prövat de här rättigheterna, säger hon till Sveriges Radio.    

Anton Borgström

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Samiska förvaltningsområden

22 kommuner i norra Sverige är samiska förvaltningsområden som innebär stärkt stöd till det samiska språket i kontakt med myndigheter och offentlig service på det egna språket som barn- och äldreomsorg.

Det geografiska område som ofta benämns Sápmi sträcker sig från Idre i Dalarna i söder, till Ishavet i Norge i norr och i öster mot Kolahalvön i Ryssland. Nationsgränserna som kommit till från 1700-talet och framåt har delat det samiska folket i fyra stater. Begreppet Sápmi inne­fattar både det geografiska området och folket samerna.

Erkändes 1977

Decennierna kring sekelskiftet 1900 präglades den svenska samepolitiken av rasism och samerna berövades på rätten till språk, mark och sedvanerätt. Riksdag och myndigheter ansåg att samer var ett underlägset folk och inte kunde behandlas som myndiga.

Gruv- och kraftindustrins utveckling betydde ödeläggelse av renbetesland och jaktmarker.

1977 erkändes samerna som ursprungsfolk och nationell minoritet. I regeringens proposition som då röstades igenom stod att: ”Samerna utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning”.

Den färggranna samiska flaggan godkändes 1986, där det gröna står för växtlighet och landet Sápmi, det blå för vattnet, det röda för elden och det gula för solen. Ringen symboliserar andligheten som binder ihop de fyra elementen.

I dag bor cirka 80 000 samer i Sápmi, varav cirka 20 000 i Sverige. I Norge och ryska Kolahalvön är det 50 000–55 000 och i Finland runt 6 000.

Kyrkans vitbok

2017 färdigställdes sista delen av Svenska kyrkans vitbok, ”De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna”, som granskar och redovisar de kränkningar och oförrätter som kyrkan gjort sig skyldig till genom historien.

Vitboken har tagits fram med stöd av Umeå universitet och involverat flera forskare med skilda ämneskunskaper igenom kyrkans inblandning i förtryckets olika uttryck. Maja Hagermans text ”Svenska kyrkan och rasbiologin”, Erik-Oscar Oscarssons artikel ”Rastänkande och särskiljande av samer” och Carl-Gösta Ojalas artikel ”Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor” är tre av inslagen i vitboken.