GRANSKNING: SPELET OM ARBETSFÖRMEDLINGEN. DEL 1.

2019-11-28 10:14
Bilder: TT
Puffetikett
Dagens ETC

Så förverkligar Ådahl vinstlobbyns drömmar om privat arbetsförmedling

Centerpartiets Martin Ådahl brukar ses som arkitekten bakom privatseringen av Arbetsförmedlingen. Men reformen är inte Ådahls påhitt.

I ryggen har han privata företag som i två decennier velat ta hand om de arbetslösa – och skattemiljarderna.

Dagens ETC:s Kent Werne berättar historien om hur vinstlobbyns dröm blev verklighet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Del 1: Spelet bakom reformen

Den 25 september 1996 stod Margareta Winberg på Kungsgatan i Stockholm och invigde Sveriges första privata arbetsförmedling.

Socialdemokraterna hade opponerat sig när den borgerliga regeringen legaliserat personaluthyrningen och öppnat för vinstdriven arbetsförmedling tre år tidigare, varnat för ”en mer segregerad arbetsmarknad” med sämre matchning och växande långtidsarbetslöshet. Men nu var det andra tider. Kristider. Med skyhög arbetslöshet och en nybliven socialdemokratisk statsminister som avgett ett löfte. Ett löfte som också blev motivet till arbetsmarknadsministerns närvaro.

– I kampen att halvera arbetslösheten får inte några vägar lämnas oprövade, sa Winberg.

På sistone hade flera bemanningsföretag etablerat sig, och Proffice hade satsat på uthyrning av kontorspersonal. Nu tog de nästa steg och öppnade en ”arbetsförmedlingsbutik”. Det var kontroversiellt. Men inget alternativ till arbetsförmedlingen, förklarade Winberg. För Proffice Jobbcenter var ju inte offentligt finansierat. Här stod nämligen de rekryterande företagen för notan, inte staten. Och man konkurrerade inte om samma kunder.

– Genom att nya mötesplatser bildas kan det bli fler jobb. Dessutom kan det privata alternativet avlasta den offentliga arbetsförmedlingen som till exempel kan ta hand om de långtidsarbetslösa, spekulerade Winberg.

Den typen av klientel hade nämligen inte mycket att hämta på Jobbcenter. Dit välkomnades främst de som bar på eftertraktad kompetens, och de flesta hade redan ett jobb.

Så låg alltså landet mitt i 90-talskrisen. Men var det verkligen orubbligt?

. . .

Nej, för det var trots allt nyliberalismens och privatiseringarnas decennium, och de närmaste åren kläcktes idéer ute i arbetsgivarorganisationer och tankesmedjor – om en modell där staten stod för fiolerna och bemanningsföretagen för ruljangsen. Och det var inte så långsökt, för så funkade det redan inom vården, där allt mer lades ut på entreprenad, och inom skolan, där Sverige som första demokrati tillämpat ekonomen Milton Friedmans doktrin att skattepengarna skulle följa eleven till valfri producent.

Och varför inte se till att Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, gick samma öde till mötes som Skolöverstyrelsen, att den skrotades och ersättas av en slimmad myndighet som bara gav klartecken till diverse privata aktörer och upprätthöll spelreglerna?

1997 drömde Svenska Arbetsgivarföreningen SAF om ”en arbetsmarknad utan Ams” i en rapport med just den titeln. Och 1999 gav SAF-finansierade Timbro ut rapporten ”Arbetsförmedling eller arbetsförnedring”, där Maria Rankka efterlyste ”mer av konkurrens och marknadsmekanismer inom systemet”. Ett sätt vore att införa en ”arbetsförmedlingspeng”, där folk får välja förmedlare och utbildare själva och ”pengarna följer med individen”. Att privata företag skulle lyckas bättre var för Rankka självskrivet. ”Lägg ner Arbetsförmedlingen”, löd slutsatsen.

. . .

Det hade S-regeringen ingen lust till. Men i november 1999 aviserade ändå näringsminister Björn Rosengren en ”nyorientering” av den föregivet stelbenta arbetsmarknads­politiken, som inte bara inbegrep ”aktivering” av arbetslösa utan även ett ökat inslag av entreprenader. Rosengren såg framför sig hur bemanningsföretag kunde sörja för ”utplaceringen” av i synnerhet långtidsarbetslösa invandrare.

– Erbjuder de sig att mot viss ersättning göra saker som arbetsförmedlingarna har hand om idag och dessutom ger jobbgarantier, så är det klart att vi måste pröva det, sa han till Dagens Nyheter.

Och den nye Ams-chefen Anders L Johansson medgav att man ”tidigare haft en snål inställning till de privata bemanningsföretagen”.

Redan i januari 2000 kunde Dagens Nyheter rapportera att ”bemanningsbranschen har hittat en ny nisch – som samarbetspartner till arbetsförmedlingarna”. Och i Södertälje drog ett pilotprojekt igång, där Adecco fick i uppdrag att coacha invandrare till jobb.

– Vi tvivlar inte på att det här är rätt väg, sa Bengt Lindgren på Södertäljes arbetsförmedling till Expressen.

Men regeringen ville ändå se om vägen höll innan man öppnade upp den, så 2001 genomfördes en tävling mellan Adecco i Södertälje och arbetsförmedlingen i Malmö. Ett experiment som utvärderades av arbetsmarknadsforskare vid Växjö universitet.

Många förväntade sig en promenadseger för bemanningsföretaget, men i slutändan stod det offentliga som vinnare. Adecco hade fått 20 procent färre i arbete, trots att arbetsmarknaden i Södertälje utvecklats starkare. Såväl Adecco som arbetsförmedlingen hade fått utökade resurser inför uppdraget, ändå slog Adecco inte ens kontrollgruppen vid arbetsförmedlingen i Göteborg, som jobbat på som vanligt.

Den som hävdade att privata företag var bättre hade alltså inte på fötterna, konstaterade den nyutnämnde Ams-direktören Sandro Scocco på DN Debatt i juni 2002:

”Illa underbyggda experiment inom arbetsmarknadspolitiken riskerar att drabba de arbetslösa”, varnade han.

Game over? Nej, matchen hade bara börjat. För samtidigt hade den blomstrande bemanningsbranschen vissnat under lågkonjunkturen efter terrorattackerna 2001, vilket visade hur konjunkturkänslig den var. Så man trängtade efter tryggare intäktskällor.

. . .

Under Almedalsveckan 2004 ordnade tjänste­företagens arbetsgivarorganisation Almega ett 30-tal seminarier i Visby, som ett led i en offensiv. ”Kan Ams läggas ut på entreprenad?” var rubriken på ett av seminarierna, arrangerat av Bemannings­företagen, en del av Almega.

– Vi tror att bemanningsbranschen är kapabel att ta över och sköta mycket av den verksamhet som Ams gör idag, sa Bemanningsföretagens förbundsdirektör Eva Östling Ollén, och lovade att medlemsföretagen skulle skapa 50 000 nya jobb för 2,5 miljarder skattekronor, om man fick chansen.

En som tvivlade på det var Sandro Scocco, som medverkade i seminariet.

– Min åsikt var tydlig, att det inte var någon bra idé, säger han idag.

Vilket också var regeringens och arbetslivsminister Hans Karlssons linje. Men regeringen och Ams var samtidigt pressade. För den arbetslöshet som först minskat efter 90-talskrisen ökade nu sedan ett par år. 250 000 svenskar, 5,4 procent, var öppet arbetslösa. Men närmare 100 000 var också i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Något Bemanningsföretagen sköt in sig på i en debattartikel hösten 2004: ”När det är förutsättningar för nya och riktiga jobb som behövs i Sverige väljer Hans Karlsson samma gamla väg som alltid och pumpar in nya pengar i olika Ams-projekt och åtgärder som på konstlad väg håller arbetslöshetssiffrorna nere.” Samma argument återkom gång på gång i arbetsgivarnas retorik: Regeringen döljer arbetslösheten, men gör inget åt den. I Almedalen 2006 fick Ams till exempel ”rött kort” av Almega, som ville att privata företag tog över.

Nu var det inte bara Almega som gav Ams rött kort, verksamheten fick också hård kritik av Riksrevisionen, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, av nationalekonomer och till och med av LO, som menade att matchningen hade fått stryka på foten.

– Självklart fanns det brister i Arbetsförmedlingens arbetsmetoder och tillvägagångssätt, som med rätta kunde kritiseras, säger Sandro Scocco.

Men samtidigt hade Almega ett egenintresse i att kritisera Ams, påpekar han.

– Man ville privatisera. Det var drivkraften.

Bemanningsföretagen förnekade inte heller egenintresset.

– För att överleva vill och måste branschens företag tjäna pengar, förklarade Eva Östling Ollén.

S-regeringen var kallsinnig. Lobbyisterna fick dock gehör på annat håll: ”Tyvärr vill inte arbetslivsminister Hans Karlsson över huvud taget tala om förslaget”, skrev Kristdemokraterna i en riksdagsmotion 2005. ”Men vi antar utmaningen!”

. . .

I åratal hade den borgerliga oppositionen sjungit ungefär samma klagovisa om Ams. Först att ta ton var Moderaterna. ”Starka skäl talar enligt vår mening för att förmedlingsverksamheten konkurrensutsätts”, skrev partiet i en motion 1999. ”Större effektivitet och lägre kostnader blir enligt vår bedömning följden av att privata förmedlingar i större utsträckning startas.”

Folkpartiet, lett av den tidigare SAF-konsulten Lars Leijonborg, gick i liknande tankar. På ett seminarium i Almedalen 2001 ställde man Ams ”oduglighet” mot bemanningsföretagens förmåga att skapa jobb, och föreslog att nyblivna arbetslösa fick en ”omställningspeng” att använda till privat förmedling. Långtidsarbetslösa skulle samtidigt tvingas ”stå till arbetsmarknadens förfogande via bemanningspooler hos bemanningsföretag”.

– Det handlar om att vrida arbetsmarknadspolitiken från en bidragskultur till en jobbkultur, förklarade Lars Leijonborg.

Snart var också KD och Centern med på tåget, och 2002 lovade borgarna att ”hårdbanta Ams” om de fick makten och skapa ”en ordning där en mångfald av aktörer … står till de arbetslösas förfogande”. Nu fick de inte makten, utan åkte på en brakförlust i valet. Men den gemensamma hållningen blev en sten i Alliansbygget.

. . .

Privatiseringsvännernas problem var bristen på konkreta belägg. I teorin antogs konkurrens och privatisering leda till lägre kostnader, effektivitet och bättre service, men hur rimmade det med verkligheten? Hur skulle det fungera i praktiken?

Snart hittade man en förebild, på andra sidan jorden.

1998 hade nämligen Australien stöpt om den statliga arbetsförmedlingen till ett system där arbetslösa fick välja mellan ett antal kontrakterade utförare – såväl ideella aktörer som vinstdrivna företag – som i sin tur fick betalt efter resultat, alltså efter hur många de lyckades få ut i jobb.

Flygstol efter flygstol bokades av utredare med uppdraget att studera den australiensiska modellen och hämta hem stoff till en ny svensk modell.

I början av 2005 skrev Riksdagens utredningstjänst en rapport om systemet. Man utvärderade det inte, men konstaterade att ”allt fler länder har inspirerats av denna organisatoriska form”, och att liknande förändringar gjorts i till exempel Storbritannien. KD slog dock fast i en motion att den australiensiska modellen ”har resulterat i halverade kostnader per åtgärd och minskad arbetslöshet” – därför borde Sverige ta efter.

Ungefär samtidigt fick Hans Kilsved, en socialdemokrat öppen för alternativ, betalt av Svenskt Näringsliv (SAF:s efterträdare) för en studieresa till Australien. Han flög dit tillsammans med konsulten Björn Jansson, träffade privata utförare och politiker och återvände smått begeistrad. ”Lär av Australiens reformer”, skrev de på DN Debatt i april 2006: ”Kostnaden per förmedlat jobb har sjunkit till en fjärdedel. Antalet jobb som förmedlas via arbetsförmedlingarna har ökat. Företagen är mer nöjda.”

Deras rapport spelade Svenskt Näringsliv i händerna: ”Det finns goda erfarenheter från andra länder som släppt in privata aktörer”, vilket var mer än skäl nog att ”privatisera arbetsförmedlingen”, slog man fast på ett seminarium.

Hans Kilsved berättar idag hur han även var med och introducerade modellen för Nya Moderaterna. I samma veva lovade också den borgerliga Alliansen att bereda plats för privata aktörer om de vann valet hösten 2006.

. . .

En ny regim tog plats i Rosenbad, med en ny arbetsmarknadspolitik.

– Vi måste öppna upp för kompletterande aktörer. Det finns definitivt massor av erfarenheter att hämta från bemanningsföretagen, sa den nymoderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin till Privata Affärer.

Ett besked som fick bemanningsbranschen att ”vädra morgonluft”. Man såg fram emot ”högre volymer” och stigande aktiekurser. Almega hoppades på ett ”pengasystem där den arbetslöse väljer jobbcoach”. Och visst blev man bönhörd, om än inte fullt ut.

Alliansen begravde snart Ams och de arbetsmarknadspolitiska programmen och skapade en ny myndighet – Arbetsförmedlingen – som skulle fokusera på ”ökad sökaktivitet”, matchning och coachning. Även företag skulle få bidra. Så Arbetsförmedlingen drog i gång en upphandling av ”kompletterande aktörer”. Men det dröjde inte länge innan historier dök upp om oseriösa företag som erbjöd healing, beröringsterapi och ”neurolingvistisk programmering”, och om vinstkrav som gick ut över personal och arbetslösa.

. . .

I en utvärdering 2012 konstaterade IFAU att systemet med jobbcoacher haft ”små effekter”, och året efter revs alla kontrakt. Och när Institutet för framtidsstudier 2014 kom fram till att de kompletterande aktörer som upphandlats inom ramen för de så kallade ”garantierna” presterat avsevärt sämre än Arbetsförmedlingen gick ridån ner. Eller?

Nja, det fanns förstås ett annat sätt att tolka konsekvenserna, nämligen att konkurrensutsättningen gjorts på fel sätt. Att upphandlarna varit för slappa, men framförallt att regeringen inte vågat löpa lina ut, att det blivit en halvmesyr. Ja, det var i alla fall Almegas och Bemanningsföretagens slutsats. De hävdade alltjämt att medlemsföretagen var ”bättre lämpade” än det offentliga att förmedla jobb och stötta arbetslösa, och strax efter jobbcoachdebaclet, 2013, propagerade Bemanningsföretagen för ett allomfattande kundvalssystem i linje med Australiens, ett system med ”jobbpeng”.

. . .

Man fick också backup av den C-stödda tankesmedjan Fores, rattad av Martin Ådahl. 2010 skrev Fores en rapport om ”privat arbetsförmedling”, där Australien framhävdes som ett ideal. Och 2014 uppmanade Ådahl, som då blivit Centerns chefsekonom, Arbetsförmedlingens nya chef Mikael Sjöberg att resa till Australien, där man ”halverat sin arbetslöshet och nått hög sysselsättning genom att nya aktörer kommit in”. 2014 presenterade också Centern en ny modell i linje med Australiens. Eller i linje med Almegas, om man så vill. För sedan dess har Almega och C i princip talat med en röst. De har krävt en ”jobbpeng” eller ”arbetsförmedlingspeng”, som följer den arbetssökande till valfri utförare. Ja, Almega har också frontats av den tidigare C-ministern ministern Anna-Karin Hatt.

. . .

Skam den som ger sig. 2014 lanserade Arbetsförmedlingen också ett nytt kundvalssystem, som döptes till ”Stöd och matchning”. Nu skulle det bli rätt. Arbetslösa fick välja bland de kompletterande aktörer som kvalat in, aktörerna skulle betygsättas och utvärderas. Och snart började miljarderna strömma ut. Men Arbetsförmedlingen behöll en hel del i egen regi. Återigen blev det halvhjärtat, enligt branschen. Man ville ha allt.

Alliansen var inte svårövertalad, särskilt inte i opposition, och inför valet 2018 aviserade man ”den största reformen av den svenska Arbetsförmedlingen och dess föregångare sedan 1948”. Vid en valseger skulle Arbetsförmedlingen helt sonika läggas ner ”i sin nuvarande form” och ersättas med en mindre myndighet som fick bedöma de arbetslösas behov och ställa krav, men som annars helt överlämnade ansvaret till ”fristående aktörer”.

Ur Martin Ådahls perspektiv borde alltså hela borgerligheten ha jublat över punkt # 18 i januariavtalet mellan S, MP, L och C, där det slås fast att ”ett nytt system baserat på Lov ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben”. För ingenting avvek ju från det Alliansen enats om innan valet. Men nu var förstås M och KD förpassade till läktaren, och den som sitter där klagar ofta på spelet.

Klagade gjorde däremot inte Almega och Kompetensföretagen (som Bemanningsföretagen heter numera). De betraktade istället januariavtalet som en triumf.

I början av februari i år stod Anna-Karin Hatt och Martin Ådahl på Almegas seminarium i Stockholm och diskuterade rapporten ”Reformerad Arbetsförmedling”, där Almega konstaterade att det äntligen blivit dags för ”marknadens aktörer” att axla ansvaret. Anna-Karin Hatt betonade också släktskapet mellan rapporten och skrivelsen i januariavtalet.

– Här finns jättestora likheter, sa hon.

Ådahl förnekade Inte heller inspirationskällan.

– Vi hade förstås tjuvläst det här, erkände han.

Nu skulle den fullskaliga privatiseringen av Arbetsförmedlingen äntligen bli av.

– Det är viktigt att vi ligger i stenhårt, som blåslampor på regeringen, nu är det full fart framåt, sa Ådahl. 

---

Artikelserie: Privatiseringen av arbetsförmedlingen – dag för dag

Del 1: Spelet bakom reformen.

Del 2: Australien – verkligheten bakom Centerpartiets idealbild

Del 3: Så drabbas arbetssökande av kaoset

Del 4: Alternativen till privatisering

Från Bildt till Löfven

1993. Regeringen Bildt avskaffar det offentliga monopolet och öppnar för privata arbetsförmedlingar.

1996. Margareta Winberg inviger den första privata arbetsförmedlingen, som drivs av bemanningsbolaget Proffice.

1999. Timbro propagerar för en ”arbetsförmedlingspeng” i stil med skolpengen.

2002. De borgerliga partierna lovar ”hårdbanta Ams” och öppna för bemanningsföretag.

2004. Almega och Bemanningsföretagen kräver arbetsförmedling på entreprenad.

2006. Svenskt Näringsliv och Almega vill se ett kundvalssystem som i Australien.

2009. Alliansregeringen inför privata jobbcoacher, som skrotas 2013.

2014. Arbetsförmedlingen skapar kundvalssystemet ”Stöd och matchning”.

2018. Alliansen vill lägga ner Arbetsförmedlingen och överlåta ansvaret till ”fristående aktörer”.

2019. I Januariavtalet får Centerpartiet igenom ett kundvalssystem baserat på Almegas vision att ”marknadens aktörer” tar över all förmedling och utbildning.

4 500

… anställda varslades om uppsägning i början av 2019. I mars
presenterade myndigheten ett förslag om att 130 av de sammanlagt 242 lokala kontoren runtom i landet ska läggas ner.

2021

… ska reformen av Arbetsförmedlingen vara fullt genomförd.

2,9

… miljarder kronor. Så mycket sparade M och KD på Arbetsförmedlingen i sin budget från 2018.