Inrikes.

2021-11-09 12:00
  • Bild: Steffi Alouch
  • Illustration: Steffi Alouch
Puffetikett
Dagens ETC

Min mammas bästa råd till nya svenskar

Hur blir man svensk?

Hur formar man sin egen berättelse om Sverige?

Just nu verkar alla vilja diskutera integration.

Dagens ETC:s reporter Bilan Osman vet var hon själv ska ­börja. Hos sin mamma. Med att intervjua sin mamma.

”Jag är ju Sverige och vi alla är Sverige. Det är vi som skapar det bästa med det här landet tillsammans”, säger Ayaan Goobe som var 15 år när hon flydde hit från Somalia.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Det var inte ofta vår mamma pratade om flykten med oss. Vi kände till i sammanhanget mindre, diffusa detaljer. Som att när kriget kom och mormor ensam tog med sig alla barn, hur de tog till flykt i närliggande skogar, och mormor visade sig vara en höjdare på att bygga tält (tacka hennes gamla nomadliv). Eller om den kyla mamma upplevde, en slags över­naturlig kyla hon aldrig upplevt varken före eller efter det. Eller, som när hon berättade att mormor lade sina sista besparingar på att skicka iväg mamma till tryggheten. Om hur mamma dessförinnan, som barn, hjälpte till att tvätta av blodet från döda människors kläder.

Några gånger nämnde hon Khalid, utan att gå in på detaljer. Han var mammas yngsta lillebror. Sista gången de träffades var innan mormor skickade iväg mamma till Sverige. Mormor och de syskonen som var kvar stod där för att säga hejdå. Khalid sprang fram, kramade om henne hårt och frågade om han inte fick följa med min mamma. Hon ville så gärna säga ja, men kunde inte.

Några månader efter det dog Khalid. Mamma bär fortfarande på överlevnadsskulden.

* * *

I år har det gått 30 år sedan mamma först landade i Sverige. Hon var då ett ensamkommande flyktingbarn, idag ordförande för Linköpings somaliska kvinnoförening, pedagog och brobyggare för Linköpings kommun. Tidigare handläggare för ensamkommande flyktingbarn. Dessutom mamma till sex barn.

Jag har alltid fascinerats av hur hon orkade fly krig och landa rakt in i 90-talets Sverige, med skinnskallar, bränder på asyl­mottagningar och Lasermannen.

Nyligen släppte Volante förlag boken ”Sju råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land”. Föreläsaren och den före detta polisen Mustafa Panshiri har utifrån egna erfarenheter skrivit en bok om råd han önskar att han själv fått när han kom till Sverige.

Boken har hyllats som ett viktigt inlägg i integrationsdebatten, råd som kan förenkla processen för flyktingar och invandrare. Den har också kritiserats,  bland annat för rådet om att nyanlända bör lägga till ett västerländskt namn för att passa in.

* * *

På många sätt är min mammas och Mustafa Panshiris berättelser lika. De kom båda till ett land som de upplevde vara svårt att navigera, behövde hitta ett nytt socialt sammanhang mellan det nya och gamla. Då jag själv aldrig tvingats varken invandra eller fly har jag en enorm respekt för dem båda, som trots flykten försöker forma sina egna berättelser om Sverige

Efter att ha läst hans bok blev jag därför intresserad av min mammas upplevelser. Ångrar hon att hon inte lade till ett mellannamn? Hur ser hon på att kläder också är ett språk? Och vad är hennes tankar om assimilering? Dessa frågor resulterade i följande samtal.

Jag intervjuar min mamma.

* * *

Jag har ju läst Mustafa Panshiris bok och som jag sagt innan vill jag gärna höra mer om dina erfarenheter och råd. Men först – hur var din första tid i Sverige?

– Det är inte lätt att vara ung och komma till ett nytt land, det är ännu svårare om man är äldre. Jag minns att jag kände mig sjukt ensam. Det fanns nästan inga andra somalier i närheten, det fanns ingen vuxen vägledning, någon som kunde säga till mig vad jag hade att förvänta mig. De första åren var tuffa.

Varför var det tufft?

– Förutom ensamheten bar jag på ett bagage. Kriget hade traumatiserat mig, varje gång telefonen ringde trodde jag att jag skulle få ett dödsbesked. Jag förstod nog inte då hur dåligt jag mådde. Än idag kan jag inte ha ljud på telefonen, inte ens vibration.

Jag kan inte minnas att du pratade om det så mycket när vi var barn. Varför tror du att det var så?

– Vet inte, jag tror det dels berodde på att jag var väldigt ung då – jag var bara 17 år när jag fick dig. Jag hade inte ens börjat bearbeta vad vi gick igenom under kriget, sedan tror jag att jag kände mig på något sätt skyldig som överlevt och fick ett bra liv. Det var först för flera år senare när jag började som ­handledare på ett boende för ensamkommande flyktingbarn som jag behövde förhålla mig till minnen, tankar och känslor om kriget. Jag såg hur unga de var och insåg att jag ju också var liten när vi gick igenom kriget.

Mamma, vilka råd önskar du att du fick när du kom till Sverige?

– Oj, var ska jag börja? Jag önskar nog att någon hade sagt till mig att jag inte behöver anpassa mig hela tiden.

* * *

Jag och min lillebror växte upp i Partille, utanför Göteborg. I vårt bostadsområde fanns det inte många andra som såg ut som oss, ja, förutom kvinnan från Elfenbenskusten som bodde två kvarter bort.

Jag minns hur mina föräldrar kämpade; på varje grannfest, vid varje sammankomst eller föräldramöte. De fanns alltid där, som en otrolig påminnelse om deras existens. ­Mamma var dessutom, som idag, väldigt omtyckt. Hon hade lätt att få vänner.

Ändå fanns det något som skavde. Jag upplevde att vi mest försökte passa in, tillflykten blev till kusinerna i Gårdsten, Angered. Så snart vi sprang in i deras port kände vi oss hemma, här kunde vi vara oss själva, på lika villkor utan någon annans blick fäst vid oss.

– Jag gjorde det ofta, säger mamma och fortsätter:

– Försökte ändra på mig och göra om mig för andras skull. Jag ville inte vara till besvär så jag gjorde allt för att passa in. Om jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och ge mitt unga jag ett råd så hade det varit: Du behöver inte ändra dig, din klädsel, din religion, eller någonting annat. Du duger och förtjänar att vara här. Dessutom kommer inget av det att spela roll i slutändan, det finns de som aldrig kommer att ändra åsikt om dig, oavsett vad du gör.

Hur menar du?

– Många tror att svenskheten ligger i hur man ser ut eller klär sig. Men det handlar inte om det, det handlar om hur man känner sig och vem man är. Jag har alltid sagt till er barn att ni är svenskar, men ni är också somalier. Och hur ni klär er, vad ni äter eller vad ni tror på kommer inte att förändra det. De flesta människor jag lärt känna i mitt liv, för dem har beteendet spelat störst roll. Och det finns vissa saker som skiljer människor i socialt beteende, om man är uppvuxen med vissa sociala koder och sedan kommer till andra sociala koder.

Har du exempel?

– Ja, kan handla om småsaker. Exempelvis hur man löser konflikter. I Somalia upplever jag en annan form av respekt för människor. Man kan tycka olika, man bråkar – men så fort man märker att någon inte är påstridig så backar man. Här är det mer diffust, jag upp­lever att den här konflikträdslan som finns här också kan bli passivt aggressiv ibland. Man lyfter problem på diskreta sätt, sedan om de märker att personen backar så fortsätter de. Det är först när man säger ifrån på skarpen som det leder till en lösning. Det här har jag märkt genom arbetsplatskonflikter, men också ibland privat.

Du har ju alltid varit bra på att påminna oss om våra rötter, men samtidigt ­under­stryka att det inte gör oss till mindre svenskar. Finns det något råd du önskar du hade fått som förälder?

– Ja, flera. Men det viktigaste jag kommer på är: ha kvar ditt modersmål. Jag var inte så bra på att prata somaliska med er när ni växte upp, jag gör det mer nu med era yngsta syskon. Modersmålet är viktigt, dels för flerspråkiga barn som enligt forskning får bättre förutsättningar att hantera språk – men det gör också att man blir säkrare i sin identitet. Och att man kan vidarebefordra sitt arv. Många som är unga kommer till Sverige och tänker: det är bra, kul att lära sig svenska. Och det är det. Men på äldre dar är det en förlust om man tappat sitt modersmål, språk är en viktig bro mellan det nya och det gamla.

Hur tänker du kring tacksamhet?

– Jag vet inte, jag är tacksam. Gentemot min mamma som gav det sista hon hade för att jag ska kunna få ett liv i ett nytt land, gentemot alla människor jag mött – kollegor och vänner – som lärt mig mycket. Jag är tacksam för er, mina barn och även för möjligheter jag fått. Men jag vet inte om jag är tacksam för Sverige, jag är ju Sverige och vi alla är Sverige. Det är ju vi som skapar det bästa med det här landet tillsammans. Vem ska jag tacka för alla uppoffringar jag själv gjort

* * *

Jag har spenderat en livstid med att följa mammas vettiga råd. De har format mig och mina syskon. Samtidigt upp­manar jag alla att läsa Mustafa Panshiris bok. Den ger – oavsett åsikt – en inblick i hans och andras erfarenheter av att vara ung och flykting.

Det finns ingen krock mellan min ­mammas råd och hans – om något berättar de båda om ett Sverige där invandrare, flyktingar och icke-vita inte är en homogen, ansiktslös massa.

De är olika kroppar som möter olika typer av motstånd. Olika människor vars erfarenheter i längden lär forma Sverige.

Båda dessa skildringar måste vara okej. Problemet är inte deras råd, utan samtiden som varken inkluderar icke-vita, eller ens ­tillåter komplexa berättelser om deras flykt.

Ayaan Goobes sju bästa råd till den som kommer ensam till Sverige

Ha kvar ditt modersmål.

Sätt dig själv i första hand. Du förtjänar att må bra, vara lycklig och ­drömma.

Utbilda dig. Det kommer att leda till fler jobb­möjligheter.

Skaffa körkort. Det gör dig mer självständig (speciellt som kvinna).

Gör inte om dig för någon annans skull. Hur du klär dig eller vad du tror på är också du. Det är inte du som behöver ändras för att passa in, det är samhället som behöver ändras för att förstå att människor är olika, och alltid kommer att vara det.

Ta dig tiden att läka. När man gått igenom ett krig vill man bara gå vidare, det är en överlevnadsinstinkt. Men krig leder till trauma, och det är viktigt att förstå det.

Ömsesidig respekt.

Har du respekt för andra, bör också de ha respekt för dig. Har de inte det är du inte problemet. Du kan inte styra över andras fördomar, men du kan styra över hur du beter dig mot andra.

Tipsa om artikeln via e-post

Mustafa Panshiris bok innehåller råden:

• Behärska det svenska språket

• Lär dig svenska koder

• Gör lumpen

• Skaffa ett extranamn

• Inse att dina kläder också är ett språk

• Lär känna en vuxen som vill ditt bästa

• Visa ett rimligt intresse för ditt nya hemland