Initierat.

2021-10-04 13:00
  • Bild: Shutterstock
  • Bild: Shutterstock
  • Will Stronge och Kyle Lewis är aktuella med boken ”Overtime: Why we need a shorter working week” (Verso).
    Will Stronge och Kyle Lewis är aktuella med boken ”Overtime: Why we need a shorter working week” (Verso).
Puffetikett
Dagens ETC

Så kan korta arbetsveckor befria oss från tyranni

Att få koppla av och umgås med nära är en väsentlig del av vad det innebär att vara människa. Därför behöver vi mer ledig tid, skriver forskarna Will Stronge och Kyle Lewis – som ser kampanjer med krav på arbetstidsförkortning starta i land efter land.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Den arbetsvecka från måndag till fredag som många av oss ser som normal eller naturlig, är i själva verket en social och historisk bedrift, och en som fortfarande är ojämnt fördelad – i många delar av världen arbetar människor dygnet runt, sju dagar i veckan, för nästan ingenting. Den fritid vi åtnjuter i stora delar av det globala nord är resultatet av segrar som uppnåtts av arbetare under 1800- och 1900-talen.

Det var de australiska stenhuggarna som först uppnådde åttatimmarsdagen 1856. När de byggde det ständigt växande Melbourne, fick James Stephens och hans kollegor nog av de utmattande tiotimmarsdagarna, så vid ett möte med andra byggnadsarbetare konstaterade de att ”tiden har kommit då systemet med åtta timmar bör införas i byggbranschen”.

Denna begäran krävde dock mer än bara ord. Den 21 april lämnade Stephens och kollegorna sin arbetsplats på University of Melbourne för att marschera till hotellet Belvedere, och längs vägen plockade de upp andra byggnadsarbetare som anslöt sig till deras strävan. Passande nog så avslutades deras styrkedemonstration med en bankett på just det hotellet – där fick kroppsarbetarna njuta av sitt kollektiva motstånd. Efter månader av förhandlingar med sina arbetsgivare uppfylldes deras krav – vilket den lokala dagstidningen Herald rapporterade om:

”(Stenhuggarna) har lyckats, åtminstone inom bygg­branschen, att driva igenom (åttatimmarsdagen) utan svårighet. Arbetsgivarna har funnit det nödvändigt … att ge med sig, och utan strid. De går med på att, tror vi, betala samma lön som de tidigare betalade för tio timmars arbete.”

Högtidlighållandet av denna historiska seger för arbetare – till en början känd som ”Åttatimmarsprocessionen” – firades i 95 år och sammanfördes till sist med det internationella firandet av Labor Day (på svenska ”arbetets dag”).

Ingen marginell kampanj

Exemplet med stenhuggarna kan – jämte många andra strider om arbetstiden genom historien – lära oss åtminstone två saker. För det första att vår frihet från arbetets vedermödor sällan, om någonsin, ges till oss; den måste krävas och kämpas för. För det andra att arbetstidsförkortning är en strävan hos arbetande människor, oavsett anställningsform och oavsett kapitalistisk epok.

Det stod klart för de där stenhuggarna då – precis som det står klart för oss idag – att det att få koppla av, tillbringa tid med nära och kära, ägna sig åt självstyrda aktiviteter och vara fria från en chef är väsentliga inslag i vad det innebär att vara människa. Tid är liv, när allt kommer omkring.

Trots det så är denna strid om tiden vi tillbringar på arbetet inte en som har förpassats till det förflutna. Återigen är kampen för en kortare arbetsvecka tillbaka på den politiska agendan.

Politiker i det globala nord har på senare år väckt liv i den politiska debatten, inte minst kongressledamot Alexandria Ocasio-Cortez i USA, statsminister Sanna Marin i Finland, tidigare skuggminister John McDonnell i Storbritannien och premiärminister Jacinda Ardern i Nya Zeeland. Fackföreningar som IG Metall (Industriegewerkschaft Metall) i Tyskland, kommunikationsarbetarnas fackförening (Communication Workers Union) i Storbritannien och Fórsa i Irland var alla mitt uppe i kampanjer för arbetstidsförkortning innan covid-19-pandemin orsakade massarbetslöshet. Sedan dess har ännu fler fackföreningar anslutit sig.

Den kortare arbetsveckan är inte längre en kampanj på ytterkanten, utan snarare en central aspekt i den förnyelse av socialistisk politik som har ägt rum under det senaste decenniet.

Arbete lönar sig inte

Det förnyade uppsving som kampanjer för en kortare arbetsvecka för närvarande upplever, har uppstått i kontexten av en degenererad arbetsmarknad. Om ”hårt arbete” på jobbet någonsin garanterade en förbättrad situation, så är detta långt ifrån säkert nu. Under de senaste årtiondena har andelen nationalinkomst som går till löner minskat, medan andelen som går till kapital har ökat, vilket innebär att ägande av tillgångar såsom aktier eller fastigheter är en mer fördelaktig väg till ekonomisk framgång – att ”tjäna” sitt levebröd är ett anakronistiskt begrepp.

Forskning har visat att över tid och över världen är en högre andel kapital (och lägre andel arbete) kopplad till större ojämlikhet vad gäller fördelning av personliga inkomster. I Storbritannien är det nu så att omkring tolv procent av befolkningen äger 50 procent av det privata välståndet.

Föga förvånande så kallar vissa denna nya ekonomi för ”rentierkapitalism”, där de som ärver välstånd eller helt enkelt äger tillgångar frodas, medan ”arbete inte lönar sig” för det stora flertalet.

Arbetstagare blir orättvist behandlade även på mer subtila sätt. De arbetar en massa obetald övertid, pendlar längre än för bara tio år sedan, tjänar mindre i reella termer än de gjort på över ett årtionde och utstår anmärkningsvärda nivåer av fattigdom bland förvärvsarbetande. Antalet otrygga jobb – de som inte kan garantera en säker försörjning – har ökat markant under detta årtionde, med över en miljon nolltimmarsavtal under 2017 och skenbara ”egenanställningar” som berövar arbetare grundläggande rättigheter.

Det finns tecken som tyder på att covid-19-pandemin bara kommer att förvärra denna ökning av ”onormativt” arbete. Deliveroo och Amazon – båda ökänt dåliga arbetsgivare – har aviserat tusentals nya jobb, delvis som en konsekvens av att fysiska butiker och matställen stängt på grund av lockdowns. Samtidigt som det är brist på vettiga jobb för en del, finns ett överflöd av arbetsorsakad utbrändhet bland många andra. Enligt statistik från den brittiska regeringen beror över hälften av all sjukfrånvaro i Storbritannien på arbetsrelaterad stress, ångest eller depression, och arbetsbelastning är det som oftast anges som orsak.

Krossa kollektiv makt

Traditionellt har det varit fackföreningsrörelsens roll att förhindra arbetets degenerering och kämpa för en bättre arbetsvärld. Det är ingen slump att under den period då man genomförde en betydande förkortning av arbetstiden – mellankrigstiden i både Storbritannien och USA – hade fackföreningarna höga medlemstal och deras befogenheter var radikala.

Under 1980-talet pågick ett ihärdigt politiskt projekt i stora delar av det globala nord för att krossa arbetarnas kollektiva makt. Därefter har utrymmet där arbetstagare kan säga sin mening om hur arbetsmarknaden styrs, och i vems intresse, inskränkts betydligt. Tillbakaverkande arbetslagstiftning i Storbritannien, såsom anställningslagen Employment Act (1980) och fackföreningslagen Trade Union Act (1984), såväl som det faktum att man i dag inte tar hårdare tag mot de skenbara egenanställningar som utnyttjas av plattformar som Uber och Deliveroo, har bidragit till stympandet av progressiv arbetsmarknadsreform, och har inneburit att traditionella fackföreningskrav för sådan arbetstidsförkortning hamnat allt längre från den breda agendan.

Det har uppskattats att Storbritannien nu är det europeiska land med näst lägst grad av kollektivavtalstäckning. Idag kan täckningsgraden kanske vara så låg som 20 procent, jämfört med över 70 procent på 1960- och 1970-talen. Denna minskning har till stor del underlättats av fientlig politik: till och med Tony Blair anmärkte en gång att brittisk fackföreningslagstiftning är den ”mest restriktiva i västvärlden”.

Nya bottennoteringar

Kort sagt, det moderna arbetet – särskilt, men inte uteslutande, i USA och Storbritannien – har nått nya bottennoteringar vad gäller arbetsförhållanden, vilka sorters jobb som finns tillgängliga, och den beslutsbefogenhet som arbetande människor har på arbetsplatsen. Kanske är vi, i detta avseende, åter närmare Friedrich Engels bok ”Den arbetande klassens läge i England” från 1845, en förkrossande undersökning av den extrema fattigdom och sociala utsatthet som arbetarklassen utstod i det viktorianska England. Ett verk som tragiskt återspeglades 2018 i en FN-rapport som granskade extrem fattigdom och mänskliga rättigheter i Storbritannien.

Rapportens författare, professor Philip Alston, tydliggjorde hur arbetsmarknaden, och socialförsäkringssystemet som stöttar den, har resulterat i extrema nivåer av fattigdom och social utsatthet:

”14 miljoner människor, en femtedel av befolkningen, lever i fattigdom. Fyra miljoner av dessa är mer än 50 procent under fattigdomsgränsen och 1,5 miljoner är utblottade, de har inte råd med grundläggande förnödenheter. Det vida respekterade Institute for fiscal studies förutspår en sjuprocentig ökning av barnfattigdom mellan 2015 och 2020, och olika källor förutspår barnfattigdom på nivåer så höga som 40 procent. Att nästan vartannat barn ska vara fattigt i 2000-talets Storbritannien är inte bara en skamfläck, utan en social och ekonomisk katastrof.”

Många av de hemska berättelser som skildras i Engels beskrivning av livet i det viktorianska Storbritannien, återspeglas i Alstons redogörelser av arbete med minimilön och ”välfärdsstöd”, och sammanfattas med införandet av bidragsmodellen Universal credit. Snarare än att mildra fattigdom och ge medborgarna frihet och trygghet, utmärks arbete i 2000-talets Storbritannien av osäkra kontrakt, bestraffande övervakning och en lön som inte täcker de grundläggande behoven:

”Låga löner, osäkra anställningar och nolltimmarsavtal innebär att till och med vid rekordlåg arbetslöshet så lever fortfarande 14 miljoner människor i fattigdom … En präst sade: ’Majoriteten av dem som använder vår matbank har arbete … Sjuksköterskor och lärare kommer till matbanker.’”

”Sysselsättningsdogmat”

Under omständigheter som dessa blir övertidsarbete en nödvändig förutsättning för överlevnad och Storbritannien ligger på tredje plats i flest antal arbetade timmar i Europa. Vår hängivenhet till arbete beror till stor del på en viss kulturell norm och en begränsad politisk fantasi, där arbete inte bara anses vara bra i sig självt, utan även en förutsättning för den enskildes hälsa och sociala välbefinnande.

David Frayne kallar detta för ”sysselsättningsdogmat”, vilket ofta gör en koppling mellan sysselsättning och god hälsa, som om det skulle vara något naturligt eller medfött för mänskligt blomstrande. Något som tydligt framgår av historien är dock att utan betydande kollektiv organisering och politisk reglering, lyckas inte arbetsmarknaden leverera en robust mekanism för ekonomisk trygghet och frihet åt alla.

Därför måste vi erkänna att enbart sysselsättning inte ensamt kan anses vara en tillräcklig förutsättning för att tillhandahålla den enskildes hälsa och ekonomiska trygghet. Arbetets förmåga att främja mänskligt blomstrande borde bara anses tillräcklig om den kan tillhandahålla de sociala förhållanden som skulle låta alla människor samarbeta, strukturera sin tid, uppnå en känsla av värdighet och skaffa sig nödvändiga materiella tillgångar för att leva i en trygg och säker miljö.

Feministiskt och grönt

I sitt förespråkande av en kortare arbetsvecka framför populärhistorikern Rutger Bregman följande provokation:

”Vad löser vi egentligen genom att arbeta mindre? Det kanske är bättre att vända på det och fråga: Är det något vi inte löser genom att arbeta mindre?”

I vår nya bok ”Overtime: Why we need a shorter working week” (på svenska Övertid: Varför vi behöver en kortare arbetsvecka), framhåller vi hur en förkortad arbetsvecka skulle ha många fördelaktiga effekter på våra samhällen.

En kortare arbetsvecka är inte bara en intervention i själva arbetet, det är också en feministisk fråga – den hjälper till att utjämna fördelningen av både betalt och obetalt, vanligtvis kvinnligt kodat, arbete i hushållet – såväl som en grön hållning: att vi arbetar mindre kan utgöra en stöttepelare i en snabb minskning av koldioxiden i vår ekonomi, och den kan ha djupgående påverkan även på många andra områden.

Exemplen med stenhuggarna och textilarbetarna under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, visar oss att strider om arbetstid är vanliga under kapitalismen. De visar också att segrar som förkortar arbetstiden kan ha långvariga effekter som vi nu tar för givna. Samma kamp för frihet ligger nu framför 2000-talets arbetstagare: de administrativa assistenterna, de callcenteranställda, lärarna, vårdpersonalen, lagerarbetarna och de som fortfarande arbetar inom tillverkning.

Dags att ta nästa steg

Det har gått över 80 år sedan president Franklin D Roosevelts New deal införde ett arbetstidstak i lagstiftningen i USA och över 70 sedan Storbritannien införde 40-timmarsveckan som ny standard. Sedan dess har världen förändrats snabbt. Nya teknologier och affärsstrategier har format våra arbetsplatser och liv, och ekonomiska ideologier har ersatt varandra, men trots det så har vår arbetstid förblivit i stort densamma, eller till och med ökat.

Denna långa fördröjning av framsteg säger oss att arbetstidsförkortning inte sker naturligt, inte möjliggörs av automatiseringens magi eller drivs på av industrijättarna. Snarare så är arbetstiden, och har alltid varit det, en politisk fråga om fördelningen av rikedom och makt i samhället. När våra sätt att arbeta börjar ses som onaturliga – ett projekt som den här boken har för avsikt att bidra till – och vi har större möjlighet att fatta beslut om syftet med våra ekonomier, då ställs vi inför frågan hur vi arbetar – och hur länge?

Ska vi acceptera arbetets fortsatta dominans i våra liv? Kan vi föreställa oss andra och mer jämlika sätt att arbeta för oss själva? Och avgörande: hur tar vi oss dit? Vi tar upp dessa frågor i ”Overtime”, och hävdar att det är dags att vi tar nästa steg för att prioritera frihet framför arbete och våra liv framför våra jobb, och återigen förkortar arbetsveckan.

Tipsa om artikeln via e-post