Initierat / John Lapidus.

2021-08-26 13:00
John Lapidus. Bild: Privat / Isabell Höjman/TT
John Lapidus.
Puffetikett
Dagens ETC

Låt inte välfärdsindustrins nyspråk förstöra denna chans

I slutet av september ska utredaren Karin Lewin lämna förslag på hur försäkringstagares förtur till offentligt finansierad sjukvård ska stoppas.

Men den privata välfärdsindustrins nyliberala nyspråk kan – liksom tidigare – färga av sig.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Det fanns en tid då välfärdsindustrin inte hunnit kicka igång sitt lobbymaskineri kring privata sjukvårdsförsäkringar. En tid då försäkringsbolagens företrädare fortfarande kunde vara förvånansvärt öppna och ärliga med konsekvenserna av att allt fler – för närvarande runt 700 000 personer – köpte förtur till en vård som enligt lag ska vara på lika villkor för alla medborgare.

Kent Andersson, numera vd för cancervårdsförsäkringsföretaget Alivia, var tongivande i branschen redan då försäkringarna började öka i antal. I en intervju i Sveriges Radio, år 2011, sa han:

– När folk uppfattar våra försäkringar som ett alternativ till den offentliga vården, och vi börjar se tendenser till det nu, så är det en stor fara att man, som individ, i första hand vänder sig till de privata försäkringarna. Vilket innebär att då kommer också betalningsviljan för den offentligt finansierade vården att urholkas.

Bästa som kan hända!

Idag skulle den privata välfärdsindustrins representanter aldrig uttrycka sig på det sättet. Nu talas i stället ett nyliberalt nyspråk där försäkringarna är det bästa som kan hända den gemensamma sjukvården, och där allt som går stick i stäv med den svenska välfärdsmodellens principer tvärtom sägs vara helt i linje med denna välfärdsmodells principer.

En av dessa representanter är en annan Andersson, ­Johan, som tillsammans med två andra miljardärer pumpat in hundratals miljoner i ett ideologiskt drivet projekt för ojämlik cancervård av ett slag som varit svår att finna i Sverige. I ett reklambetonat reportage i branschtidningen Onkologi i Sverige hittar han ändå på att det ”inte handlar om en plånboksstyrd verksamhet utan om medicinska prioritetsbedömningar”.

Välfärdsindustrins nyspråk färgar av sig på våra myndigheter. Här återfinns bland andra Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys), som i en rapport om privata sjukvårdsförsäkringar gjorde självklarheterna om försäkringstagarnas förtur till rapportens halvhjärtade slutsats.

Det mest uppmärksammade resultatet av rapporten var därför att försäkringskunder får snabbare tillgång till vård än andra vårdtagare, ”sannolikt” utan att det finns skillnader i medicinska behov. Slutsatsen nådde alltså inte upp till det faktum som borde ha varit rapportens utgångspunkt, det som försäkringsbolagen informerar om på sina egna hemsidor.

Urholka eller avlasta?

Inte konstigt att en av den privata välfärdsindustrins
represen­tanter, Karin Liljeblad, näringspolitisk expert hos Vårdföre­tagarna, fann det befriande att ta del av Vårdanalys välbalanserade utredning.

Hur ska då nyspråket kring privata sjukvårdsförsäkringar kunna undvikas? Det sämsta tillvägagångssättet är att använda välfärdsindustrins egna, statiska definitioner, vilka är upp­funna för att sprida dimridåer kring de egna verksamheterna.

Just det misstaget görs ändå i en nyligen publicerad, vetenskaplig artikel av Ulrika Winblad, Paula Blomqvist och Linn Kullberg, en artikel som tar spjärn bland annat mot min forskning i ämnet.

Den mest centrala fråga som de ställer i sin artikel är om privata sjukvårdsförsäkringar avlastar den offentliga vården. Hur definieras då avlasta respektive urholka? Eftersom dessa termer är lika mångfacetterade som omdebatterade blir ett sådant klargörande extra betydelsefullt.

Tyvärr varken analyseras eller problematiseras begreppsparet urholka-avlasta. Utan diskussion använder istället den definition som den privata välfärdsindustrin har fört fram, nämligen att ju fler som använder privata sjukvårdsförsäkringar desto mer avlastas den offentliga sjukvården.

De frågar sig helt enkelt om “försäkringstagare använder den offentliga vården i mindre utsträckning än de som inte har försäkring”. De finner, föga förvånande, en viss sådan tendens och drar slutsatsen att försäkringarna har en avlastande effekt på den offentliga vården.

Avgjord på förhand

Kunde de ens ha kommit till en annan slutsats? Svaret är nej, för med deras definition är frågan är avgjord redan på förhand. Självklart använder försäkringstagarna sina försäkringar i viss utsträckning – varför skulle de annars köpa dem?

I mitt svar – ”Lost in translation: neoliberal newspeak and the failure to understand private health insurance in Sweden” – på artikeln diskuterar jag en rad urholkande faktorer som inte ryms i deras snäva och missvisande definition.

Här kan för det första nämnas den minskade tillit som blir följden dels av försäkringsbolagens affärsidé att ställa den offentliga vården i så dålig dager som möjligt, dels av att ett system som bryter mot Hälso- och sjukvårdslagen kan vara statligt sanktionerat och subventionerat.

Här kan för det andra nämnas de resurser som går förlorade då offentlig vårdpersonal försvinner till försäkringsindustrin, personal som inte bara ska behandla försäkringskunder utan också ingå i den allt mer omfattande infrastruktur (vårdsamordnare, skadereglerare med mera) som krävs för att upprätthålla och vidareutveckla det parallella försäkringssystemet.

Här kan för det tredje nämnas synliga och osynliga kostnader för det förment privata försäkringssystemet, exempelvis skatteavdrag och offentligt avlönade läkare som tar emot försäkringsbolagens kunder.

Det finns ytterligare ett tiotal urholkande faktorer. Men den mest avgörande är att privata sjukvårdsförsäkringar, definitionsmässigt, i absolut motsats till det som följer av Winblads, Blomqvists och Kullbergs definition, urholkar det gemensamma systemet på det mest drastiska sätt man kan tänka sig.

Anställer lobbyproffs

Privata sjukvårdsförsäkringar i massomfattning betyder näm­ligen att den gemensamma sjukvårdsmodellen upphör att ­existera. Två system som fungerar enligt två väsensskilda ­logiker är helt enkelt inte samma sak som ett system som fungerar enligt en och samma logik.

När allt fler överger den gemensamma sjukvårdsmodellen, ja, då finns inte längre någon gemensam modell i Sverige.

Senast 30 september ska utredaren Karin Lewin lämna förslag som ”säkerställer att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte får snabbare tillgång till vård eller bättre vård i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården framför patienter utan sådana försäkringar”.

Med tanke på att tidigare utredningar har låtit sig påverkas av välfärdsindustrins nyspråk finns anledning att höja ett varningens finger. Särskilt som några av utredningens experter – däribland Svensk Försäkrings Eva Erlandsson – propagerar för raka motsatsen till det som direktiven efterfrågar. Detta samtidigt som försäkringsbolagen är i färd med att anställa lobbyproffs som Kristina Ström Olsson för att ”navigera i det politiska landskapet kring privata vårdförsäkringar” och för att ”hjälpa beslutsfattarna att fatta informerade beslut”.

Privata sjukvårdsförsäkringar skär rakt in i frågan om välfärdens framtida finansiering och vilken typ av välfärdsmodell Sverige ska vara. Ur demokratisk synvinkel är det därför viktigt att medborgarna informeras om vilken utveckling som äger rum och vad den innebär.

Karin Lewin har fått en unik chans att visa att Hälso- och sjukvårdslagen står över vinstmaximerande välfärdsaktörer och deras nyliberala nyspråk. Hoppas att hon tar den chansen.

Tipsa om artikeln via e-post