INITIERAT/PEO HANSEN.

2019-09-12 14:00
Puffetikett
Dagens ETC

Att invandring kostar Sverige är fel

Enligt riksdagsmajoriteten har flyktingarna varit en dyr affär för Sverige och därför måste ”volymerna” ner.

Med hjälp av en europeisk utblick förklarar Peo Hansen varför detta är ett grovt felslut.

Den 4 juli rapporterade Financial Times att EU-kommissionen beslutat att inte försöka bötfälla Italien för dess brott mot EU:s budgetregler. I gengäld hade Rom lovat att skära i utgifterna för att, som det hette, krympa underskottet till 2,04 procent under innevarande år. Detta är naturligtvis nonsens. Ingen prognosmakare kan i förväg veta var budgetsaldot ska hamna; det vet man först året därpå. Varför? Jo, bland annat för att ingen på förhand kan veta hur hushållen och företagen kommer att konsumera, investera och spara. Därmed kan ingen heller säga något exakt om hur mycket skatt som kommer att betalas in.

Flyktingar ökade intäkterna

Kanske kommer någon ihåg den svenska flyktinghösten 2015 då varningarna om ett ökat svenskt budgetunderskott stod som spön i backen – som att budgetunderskott, det vill säga nettosparande hos hushåll och företag, skulle vara något farligt. Tvärsäkert konstaterade Magdalena Andersson att utgifterna för att finansiera flyktingmottagandet skulle öka underskottet, och från Konjunkturinstitutet hördes samma sak.

När regeringen i april 2016 presenterade sin ekonomiska politik meddelade man att statens flyktingutgifter hade ökat underskottet och skulle fortsätta att göra det både 2016 och 2017. Det blev precis tvärtom: 2015, 2016 och 2017 slutade samtliga med överskott. Flyktingutgifterna ökade aktiviteten och tillväxten i ekonomin och därmed ökade också statens skatteintäkter. Med lite rudimentär ekonomisk kunskap hade varken Magdalena Andersson eller KI prognostiserat som de gjorde och gör; då hade de förstått att ökade statliga utgifter ofta leder till tillväxt, ökade skatteintäkter och ibland till överskott.

Med EU:s och enskilda länders regler om balans och överskott i statsbudgeten tappar politiken blicken för samhället. Regeringar strävar mot budgetbalans men frågar inte längre hur en balanserad samhällsekonomi borde se ut. Resultatet blir att samhällsekonomin hela tiden tappar balansen – med arbetslöshet, ökad ojämlikhet, skenande privat skuldsättning och uteblivna offentliga investeringar som följd.

Hur ska vi få råd?

Häri ligger också det fatala misstaget att inte göra skillnad mellan finansiella resurser och reella resurser. Vi hör ofta om de växande behoven i välfärden, att det saknas 65 000 lärare eller 45 000 sjuksköterskor. Men innan vi ens fått börja reflektera över detta reella resursproblem har finansdepartementet förvrängt det till att framstå som ett finansiellt resursproblem. Var ska vi hitta pengarna? Hur ska vi få råd att anställa fler?

Men detta är bara ett annat sätt att ställa den absurda frågan om vi har råd med samhället. Såklart har vi råd, men då måste vi först förstå att det verkliga problemet alltid är reellt. För vad händer om de reella resurserna i form av arbetande människor inte finns att tillgå? Med nuvarande finanspolitiska ramverk luras vi dock att tro att det är pengarna som är bristvaran och att staten därför alltid måste sträva efter finansiell balans. Istället för att förbättra arbetsmiljön och höja lönerna för att försöka få fler att vilja arbeta inom omsorgen skär regeringen nu ner inom äldreomsorgen – man vill spara 300 miljoner kronor.

Vi får därför aldrig chansen att utreda den verkliga framtidsfrågan: tänk om personalbristen i välfärden består trots att vi har råd att anställa, trots att vi har pengarna? I stället stannar allting upp vid ett falskt konstaterande om den ”demografiska utmaningen”: det är dyrt med många gamla, unga och flyktingar; kostnaderna för dessa grupper riskerar att sluka mer finansiella resurser än vårt finanspolitiska ramverk klarar av. Så resonerar politiker och 9 av 10 ekonomer idag. Men att ett land har många gamla, unga och flyktingar är ingen finansiell utmaning utan en reell utmaning, och för att anta utmaningen måste den finansiella balansmanin ge plats åt den sociala ingenjörskonsten.

Italien dammsugs

Italien är ett land som fullständigt tappat balansen. Inget land i EU har en befolkning med en högre andel äldre. Samtidigt upplever Italien den största utvandringsvågen på flera årtionden. Situationen blir inte bättre av att andra EU-länder dammsuger Italien på vårdpersonal. Detta för att möta de ökade behoven inom äldreomsorgen.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Likväl har landets dåvarande vice-premiärminister, Matteo Salvini, hela tiden hävdat att Italiens stora problem stavas för mycket invandring. Landet klarar nämligen inte av att ta hand om sina egna fattiga och då har man inte råd att ta emot flyktingar. Salvini har skrutit om att den minskande invandringen sparat pengar som har gjort det möjligt att anställa fler poliser som i sin tur ska minska invandringen ytterligare.

Polen öppnar gränsen

Polen är ett annat EU-land som lider svårt av massutvandring. Den 4 juli prickar Financial Times in en liten rapport även om detta. Artikeln berättar om regeringens nya förslag om slopad inkomstskatt för polacker under 26. Varför? Jo, för att locka tillbaka alla unga som strömmat ut ur landet sedan Polens EU-inträde 2004. Läser man OECD:s skattning ser man att det bor runt 2,5 miljoner polacker i andra i EU-länder.

Men detta är inte den enda åtgärden Polens regering har vidtagit. Till skillnad från Italien har regeringen sedan några år tillbaka också öppnat landets östra gräns för EU:s i särklass största invandring. Ja, ni hörde rätt. Enligt den gängse mediebilden är ju Polen, tillsammans med Ungern och Danmark, EU:s mest invandringsfientliga land. Detta stämmer i retoriken, men inte i praktiken. Sedan 2014 kan så många som två miljoner ukrainare ha anlänt till Polen. Enligt OECD var Polen 2016 det OECD-land som tog in flest arbetskraftsinvandrare i absoluta tal: 670 000! USA kom tvåa med 660 000.

Men nu är ju ukrainarna inte muslimer, för sådana skyr Polens regering som pesten. Det vet ju alla. Men då vet man ingenting. De senaste åren har nämligen arbetskraftsinvandringen från Bangladesh, Indien och Pakistan även den ökat. 2017 skrev det kristna Polen och det muslimska Bangladesh under ett samarbetsavtal för att öka arbetskraftsinvandringen från Bangladesh.

Flyktingar reella resurser

Trots vissa medgivanden om att det finns ett invandringsbehov framhärdar Polens regering sin invandrings- och muslimfientliga retorik. Men svekdebatten kring den förda politiken gror. Förra året anklagade oppositionspartiet Nationella rörelsen regeringen för att i det tysta vara i färd med att ersätta polackerna med ukrainare och muslimer.

Utanför Polen är det dock tyst om landets status som EU:s största massinvandringsfäste. Det ”epitetet” prenumererar Sverige istället på, och hela Europa verkar veta vad det ”kostat” oss. När exempelvis brittiska The Guardian (10/9 2018) analyserade det svenska valet förra året betonade man att ”163 000 migranter” hade satt ytterligare press på ett redan ”hårt pressat välfärdssystem” som bland annat lider av ”läkarbrist” och ”långa operationsväntetider”. Invandrarna förlänger alltså köerna i vården och trycket från invandrarna får det svenska välfärdssystemet att rämna. Men Invandrarna belastar inte välfärden. Istället bär de upp välfärdssektorn, arbetar i den, kortar köerna och tar hand om de gamla. Enligt en färsk OECD-rapport ser vi att över 13 procent av sjuksköterskorna i Sverige är utlandsfödda; över 30 procent av läkarkåren i Sverige är utlandsfödd (en stor andel kommer från Irak); och av de som arbetar inom äldreomsorgen idag är var fjärde utlandsfödd. Och hör och häpna, i en skrivelse om ”Framtidens äldreomsorg” från förra året medger regeringen faktiskt följande: ”Utan utlandsfödda kvinnor och män skulle äldreomsorgen få stora problem att klara sitt uppdrag.” Likväl vårdar regeringen lögnen om att vi inte har råd att ta emot flyktingar. Men flyktingarna är ju samma reella resurser som vår äldreomsorg idag inte klarar sig utan.

Hetsar mot ”massinvandring”

Som alla vet talar politiker i de flesta EU-länder dessutom om migrationen som en muslimsk och afrikansk invasion. Just därför är det polska exemplet så talande, för här fortsätter regeringen att hetsa mot invandringshotet, samtidigt som den öppnat dörren för en sällan skådad massinvandring som nu också drar med sig ett växande antal muslimer. Lag och rättvisa må säga att muslimer bär på parasiter och använder Polens kyrkor som toaletter, men i en situation med skriande arbetskraftsbrist och massutvandring verkar verkligheten ha hunnit ikapp ideologin.

Polen har försökt lösa sin massutvandringskris med ökad invandring, och har lyckats ganska väl. Detta står i bjärt kontrast till hur situationen ser ut i andra EU-länder som drabbats av massutvandring. Sedan EU-inträdet 2007 har Rumänien fått se runt 3,6 miljoner människor lämna landet (ungefär 16 procent av befolkningen). Enligt FN är det bara Syrien som haft ett större utflöde mellan 2000–2015. Rumänien formligen töms på läkare och annan vårdpersonal samtidigt som de rika EU-länderna njuter av bytet.

Utvandringsländer förlorar, invandringsländer vinner. Varför? Jo, därför att människor är reella resurser som inget land kan vara utan. I ett EU där samtliga länder har en åldrande befolkning har naturligtvis de med många barn, unga och arbetsföra bättre förutsättningar att ge omsorg åt sina äldre än de vars arbetsföra befolkning utvandrar. Likafullt tar sig vinnarna rätten att beskriva migrationen som ett hot och en finansiell börda.

Sverige bäst rustat

I regeringens ovan nämnda skrivelse om ”Framtidens äldreomsorg” gömmer sig även följande passus: ”Antalet personer i befolkningen i den mest arbetsaktiva åldern väntas öka från 5,7 miljoner år 2015 till 6,3 miljoner år 2035. Det är de utrikes födda som beräknas stå för hela ökningen av personer i yrkes­aktiv ålder.”

Här ser vi den verkliga konsekvensen av Sveriges relativt höga flyktinginvandring: Inget EU-land står bättre rustat än Sverige för att anta den demografiska utmaningen. Men det här är en realitet som Magdalena Andersson inte vill kännas vid. I hennes finanspolitiska ramverk räknas nämligen reella resurser inte som tillgångar, utan bara som finansiella bördor som riskerar de ”sunda statsfinanserna”. Detta förklarar också varför finansministern tror att hon rustar Sverige för framtiden genom att skära i äldreomsorgen, sänka kostnaderna för flyktingintegrationen och be de ”kostnadskrävande” flyktingarna ”söka sig till ett annat land”. Detta är också ett skrämmande exempel på en politik som fullkomligt tappat balansen.