Debatt. .

2014-01-17 10:41
Bild: Stian Lysberg Solum/TT

Tiggeriförbud löser inte några problem

Tipsa om artikeln via e-post

På senare tid har röster höjts för att kriminalisera tiggeri på allmänna platser. Vi ifrågasätter starkt att en kriminalisering skulle ge några positiva effekter för dem som tigger. Det skulle bara sopa problemen under mattan. I stället menar vi att det är viktigt att fokusera på åtgärder som både långsiktigt och kortsiktigt har förutsättningar för att förbättra tiggarnas usla förhållanden, skriver två ­professorer och en rektor från Lunds universitet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

I Sverige och internationellt har i huvudsak två typer av argument för tiggeriförbud framförts:

Ett motiv handlar om omtanken om tiggarna. Man vill inte stigmatisera en fattig grupp ytterligare och vill därför förbjuda ”vanemässigt” eller ”organiserat tiggeri”. I Sverige gäller det i första hand de extremt fattiga EU-migranter som tigger på gatorna. Man tror att människohandel eller organiserad brottslighet kan ligga bakom och vill förhindra att människor utnyttjas.

Det finns också de som motiverat krav på ett förbud med ordningsskäl och ser tiggeri, uteliggande och hemlöshet som en störning i städernas gatubilder och av kommersiella intressen. De flesta förslagen vill förbjuda människor att tigga, men det har också kommit förslag om att förbjuda människor att ge pengar till tiggare.

I de länder där man prövat att förbjuda tiggeri har situationen för de fattiga tiggarna knappast förbättrats utan endast lett till att problemen sopats under mattan. Det har också blivit ett alibi för myndigheterna att inte ta itu med bakomliggande problem som återkommande seglivade myter om fattiga människor, diskriminering, brister i utbildningssystem, arbetslöshet, brister i försörjningssystemen och så vidare. Det är tiggarnas ställning som extremt fattiga som i praktiken har kriminaliserats och därmed fattigdomen.  Därigenom har man begränsat de fattigas rörelsefrihet och självbestämmande. Begränsadet av det universella medborgarskapet står i strid mot strävan efter en ökad rörlighet i en globaliserad värld. När en grupp kriminaliseras på grund av sin ekonomiska status är det lätt att bilden av Främlingen och skillnaderna mellan ”dom och oss” förstärks samtidigt som grupper tilldelas olika värden. Det är svårt att behandla de fattiga med värdighet eller visa gästfrihet samtidigt som man är beredd att övervaka dem och vidta tvångsåtgärder.

Många länder i västvärlden har, sedan den krisfyllda utvecklingen under 1990-talet, vidtagit åtgärder för att komma tillrätta med att människor sover utomhus eller tigger på offentliga platser. På flera ställen har aktiviteter som kan förknippas med hemlöshet, utesovande och tiggeri förbjudits.

Det har gjorts en hel del utvärderingar av 1990-talets förbudspolitik. Resultaten visar att situationen försämrats genom att människor stämplats som kriminella och därmed får ännu svårare att anpassa sig till samhället. Det har också hävdats att förbud och nolltolerans lett till polisövergrepp och en omänsklig behandling av fattiga.  

En dyr och omfattande övervakning ledde knappast till en minskning av antalet fattiga hemlösa. Snarare fungerade förbudet som ett alibi för myndigheterna att inte vidta mer omfattande strukturella insatser eftersom tiggarna blev osynliga.

Det finns inga forskningsresultat i dag som ger stöd för att det skulle finnas ett samband mellan gatutiggeri och organiserad brottslighet. Det summor som tiggeriet inbringar är allt för små för att motivera den organiserade brottsligheten att utnyttja de fattiga som tigger för sitt levebröd. Många av de romska migranterna reser tillsammans och har med sig någon släkting eller bekant som kan hjälpa dem tillrätta eller tolka för dem.

Istället för att införa tiggeriförbud borde krutet läggas på att avhjälpa akut nöd och verka för strukturella åtgärder. Under 1990-talet var det huvudsakligen svenska hemlösa som drabbades av myndigheternas nedskärningar och som tiggde på gatorna. Många av 1990-talets tiggare sögs upp av gatutidningsrörelsen som då fick sitt stora genombrott.  Under åren 1995-2001 startades gatutidningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Gatutidningarna bygger på hjälp-till-självhjälpsprincipen och ett mål var att komma tillrätta med tiggeriet. Filosofin var att om de hemlösa eller utsatta tjänade egna pengar på försäljningen slipper de att tigga och kan känna sig stolta över att de gör en insats. Det var ett lyckat koncept och gatutidningarna arbetar också i dag med EU-migranter.

Dessutom finns det ett stort antal övriga föreningar som ger stöd åt hemlösa. Ett exempel är Crossroads som arbetar med EU-medborgare som lever i fattigdom och hemlöshet i Stockholm. Crossroads drivs och finansieras av Stockholms Stadsmission i samarbete med Arbetsförmedlingen, Europe¬iska Socialfonden, Frälsningsarmén och Stockholms stad. Ett liknade projekt finns i Göteborg. Kyrkor och frivilliga sammanslutningar på andra håll i landet driver verksamheter för att mildra den akuta nöden. De har en god potential att utvecklas.

Det viktigaste är ändå att länderna inom EU driver på utvecklingen så att målen i de fattigdomsbekämpningsprogram som antagits av unionen verkligen genomförs och inte blir tomma ord. Det handlar dels om akuta program i de fattigaste EU-länderna för att utrota hunger och fattigdom, men också om att stimulera den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. För detta krävs strukturella åtgärder vad gäller utbildning, arbete, försörjning, fungerande socialförsäkringssystem och så vidare.

Så länge klyftorna är stora eller ökar mellan de som har och de som inte har kan vi inte komma ifrån att människor i öppna samhällen söker sin utkomst i andra länder. Fattigdomen är fortfarande ett av de största problemen världen står inför, samtidigt som många internationella fattigdomsbekämpningsprogram inte lyckats uppfylla sina ambitioner. Det är fattigdomen vi behöver utrota, i stället för att förbjuda de fattiga.

Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet

Stig Larsson, professor emeritus i socialmedicin och global hälsa vid Lunds universitet

Per Eriksson, rektor Lunds universitet

Tipsa om artikeln via e-post

Om debatten

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet gick i en debattartikel ut och propagerade för ett förbud mot att ge till tiggare. Han anförde att det skulle bli ett incitament för omfattande strukturella åtgärder för att komma till rätta med tiggeriets bakomliggande orsaker.