Debatt. .

2021-09-25 06:00
Magdalena Andersson, ”vår ekonomiskt konservativa socialdemokratiska ­finansminister”, menar Erik Järvelä (V). Bild: Anders Wiklund/TT
Magdalena Andersson, ”vår ekonomiskt konservativa socialdemokratiska ­finansminister”, menar Erik Järvelä (V).
Puffetikett
Dagens ETC

Regeringen sviker EU – V borde bjuda motstånd

Magdalena Andersson kräver att EU fördröjer gröna investeringar och förpassar kontinenten till ett nytt förlorat årtionde. Kommer vi återigen se på när regeringen slår på den nyliberala trumman om statsfinansiell hållbarhet?

Eller kommer Vänsterpartiet bjuda på motstånd? Det undrar Erik Järvelä (V).

Statsfinansiell hållbarhet, detta skämt till begrepp var ledordet när Magdalena Andersson (S) och sju andra finansministrar den 9 september skickade in ett förtydligande till EU. Statsskulderna har växt för fort i EU var argumentet, så nu är läget att för andra gången på ett årtionde sänka vår gemensamma ekonomi genom att stoppa gröna investeringar, skära ned på välfärden, bromsa pensionerna och avsluta investeringarna för att blidka marknadskrafterna.

Hur åtstramningar och mass­arbetslöshet på kontinenten ska leda till hållbarhet vare sig i termer av social rättvisa, klimat eller miljö är fortsatt högst otydligt. Som de av oss som inte sov genom eurokrisen vet ledde denna typ av krav på statsfinansiell hållbarhet senast till ett förlorat årtionde för EU. Miljontals med liv förstörda, omställningen till ett hållbart EU inbromsat och nyfascismen starkast den varit på nästan 100 år. Allt till i princip ingen nytta.

2019 ändrade Vänsterpartiet sin EU-position. Vi gick, i alla fall på pappret, från att plädera för att Sverige skulle lämna EU till att vara en progressiv kraft i denna till synes obotligt nyliberala institution.

Detta vägval sattes direkt på prov under pandemin när en närmast enig riksdag ville sänka EU:s räddningsfond. Eurozonens dysfunktion­ella mekanismer spökade igen och det var allt mer tydligt att utan samtycke från både EU-parlament och medlemsstater kunde inte de nödvändiga ekonomiska åtgärderna vidtas. I vad som var ett närmast historiskt paradigmskifte ställde sig Tyskland, som länge under ledning av Merkel varit en motståndare till expansiv ekonomisk politik i EU, bakom räddningsfonden tillsammans med andra ledande medlemsstater. Kvar fanns endast Sverige och tre till nej­sägande medlemsstater, de snåla fyra, utan vars stöd inget gick att få förbi Europeiska Rådet.

Ett ensamt parti i svensk riksdag stretade modigt mot populistiska argument om att Sverige inte borde betala för lata sydstatare och kämpade för vad som faktiskt stod på spel här: den svenska ekonomin, klimatomställningen och potentiellt EU-samarbetet som helhet. Tyvärr var det partiet inte Vänsterpartiet, utan Liberalerna.

I EU-parlamentet är vi oftast den progressiva kraft vi ser oss som. Där det brukar brista är när svensk riksdag, som ovan, ska ta ställning till frågor som hamnar hos Europeiska rådet. Medan Vänsterpartiet här på hemmaplan är en skarp vänsterkraft som tydliggör hur viktigt det är med mer jämlikhet och en expansiv statlig ekonomi, så är vi såvida EU är betraktat förkämpar för att svenska regeringar ska tvinga EU till nyliberal åtstramningspolitik.

Nu är vi här igen. Vår ekonomiskt konservativa socialdemokratiska ­finansminister, och potentiellt framtida statsminister, kräver ­högljutt att EU fördröjer gröna investeringar och förpassar kontinenten till ett nytt förlorat år­tionde. Kommer vi återigen se på när regeringen slår på den ny­liberala trumman om statsfinansiell hållbarhet — eller kommer vi bjuda på motstånd.

Erik Järvelä (V) 
Distriktsordförande Fyrbodal