Debatt. .

2021-11-11 07:24
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Förlossningsvården – en politiskt planlagd kollaps

Det är ingen förlossningskris i Stockholm, det är en politiskt planlagd kollaps. Vi måste tala klarspråk om den borgerliga politik som lett till dagens situation i sjukvården, skriver sjuksköterskestudenten Felicia Stenroth.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Den senaste veckan har förlossningskrisen i Stockholm blossat upp igen, sedan 26 barnmorskor sa upp sig från Danderyds sjukhus. Enligt barnmorskan Hannah Dahlbäck som sade upp sig i direktsändning på TV4 Nyhetsmorgon var fler uppsägningar att vänta, och i skrivande stund är siffran 40. Men krisen har inte uppstått nu.

I många år har vi hört om fullbelagda förlossningsavdelningar under sommarmånaderna, barnmorskor som inte kan ta ut sin semester, och kvinnor som i värsta fall föder i bilen på väg till ett sjukhus i ett annat län – eftersom alla sjukhus i Stockholm är fullbelagda. Historierna är hårresande. Barnmorskorna hinner ibland inte gå på toaletten för att byta mensskydd, de hinner sällan äta lunch, och de tvingas ofta springa mellan förlossningsalarna för att de inte har tid att stanna hos den födande ens under utdrivningsskedet – eftersom de tar hand om flera födande kvinnor samtidigt.

Ändå är det märkligt tyst om vad krisen egentligen handlar om, ingen vill kalla den vid sitt rätta namn; en politisk kris.

Krisen är de facto en konsekvens av politiska beslut.

Osäkra förlossningar i Stockholm är inget nytt och det verkar som att vi som bor i Stockholm är okej med det, eftersom vi sedan 2006 har sett till att region Stockholm har haft ett blått (och senare blågrönt) styre med Moderaternas Irene Svenonius som ytterst ansvarig för vården. De som fattar besluten kring vår förlossningsvård är politiker som är demokratiskt framröstade av Stockholms invånare. Under fyra mandatperioder har M, L, KD, C och numera även MP avsiktligt monterat ner förlossningsvården i Region Stockholm och landat på 5,8 miljarder i överskott år 2020.

Frågan är om det inte är ordet kris som förvillar oss? Att ständigt budgetera så att avdelningar avsiktligt går med förlust, att avsiktligt kalla resultatet av för låga budgetar för förlust, att spara in på sjukhussalar, barnmorskor, förlossnings­enheter, ja till och med paprikabiten på ostsmörgåsen – går det verkligen att kalla konsekvenserna av dessa avsiktliga beslut för en kris? Det som det faktiskt handlar om är en serie politiska beslut som får konsekvenser för våra kroppar och våra liv, och det bör därför kallas politik. De flesta i Stockholm har röstat för den här politiken, den här krisen. Och krisen har gått att förutse, den är nämligen budgeterad.

Klippet med barnmorskan Hannah Dahlbäck har delats många, många gånger i sociala medier. Namninsamlingar har skapats med rubriker som ”Åtgärda krisen i Stockholms förlossningsvård!”, och kända kvinnliga influensers har delat sina gravidbilder och uppmanat sina väljare att skriva under.

Låt oss därför hoppas att alla som delar dessa klipp och skriver under namninsamlingarna också ser sambandet mellan kropp och politik. Att alla de som förfasas över barnmorskornas arbetsvillkor och att barn riskerar att födas på en parkeringsplats, också kopplar samman de här personliga berättelserna med något större: den partipolitik som skapar dem.

Även om Svenonius nu gått med på att möta barnmorskornas krav på en barnmorska per födande, så finns det mycket kvar att bevisa. Hela det ideologiska fundament som budgeten i stort vilar på ligger kvar. Senast i mars i år tvingades förlossningsavdelningen på Södersjukhuset att brainstorma kring hur de skulle kunna spara pengar. Handskar på toaletten och den berömda paprikabiten kom bland annat upp som förslag. Språnget från paprikabit till en barnmorska per födande är så svindlande stort att jag tillåter mig tvivla. Men det finns hopp. Nästa år är det val igen. Det går att rösta för en annan politik med en annan budget. Det går att göra plats för andra slags erfarenheter och andra berättelser, att inte bara konsumera dessa skräckberättelser, utan faktiskt vara med och förändra hur de kommer att se ut. Det blå blocket har haft femton år på sig. Frågan är om vi ska ge dem fyra år till.


Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Tipsa om artikeln via e-post
Felicia Stenroth 
Sjuksköterskestudent vid Röda Korsets Högskola i Stockholm.