Analys / George Monbiot.

2017-07-03 14:00

Grenfell Tower visar­ hur det blir om vi ­skrotar byråkratin

Säkerheten har alltför ofta offrats till förmån för en avregleringsagenda som stöds av lobbyister. Det är dags att sätta allmänhetens bästa framför genvägar och girighet.

I åratal har den ena regeringen efter den andra byggt vad de kallar ett bål av regelverk. De har hävdat att byråkratin ligger i vägen för vår frihet och skadar produktiviteten. Storbritannien, har de försäkrat oss, skulle vara en bättre plats om det var färre blanketter som skulle fyllas i, färre inspektioner och mindre verkställande.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men det som de kallar byråkrati består ofta av nödvändiga offentliga skydd som värnar våra liv, våra framtider och resten av den levande världen. Den frihet de hyllar är högst selektiv: i många fall innebär den frihet för de rika att utnyttja de fattiga, för storbolagen att utnyttja sina anställda, hyresvärdar att utnyttja sina hyresgäster och alla möjliga näringsgrenar att använda planeten som sin soptunna. Som historikern R.H. Tawney konstaterade: ”Gäddans frihet är småfiskarnas död”.

Det kommer att dröja länge innan vi vet exakt vad som orsakade den fasansfulla branden i Grenfell Tower och varför den kunde härja så fritt, med sådan förödande förlust av människoliv. I detta skede verkar det dock sannolikt att den snabba brandspridningen antingen orsakades eller förvärrades av den fasadbeklädnad som tornet renoverats med.

Det har upprepade gånger varnats för att fasadbeklädnader kan innebära en allvarlig brandrisk. För att ge bara ett exempel så publicerade underhusets särskilda utskott för miljö, transport och landsbygdsfrågor 1999 en rapport med titeln Potentiella risker för brandspridning i byggnader via fasadbeklädnadssystem.

Både konservativa och New Labour-regeringar har dock varit högst motvilliga till att införa nya offentliga skydd, till och med när behovet varit trängande. De har i hög grad varit öppna för att riva upp befintliga skydd på befallning av branschorganisationer och bolagslobbyister. Den här sortens avregleringar är ett centralt tema i den nyliberala ideologin, som både de konservativa och Labour under Tony Blair underkastat sig.

En regel in – två ut

2014 avvisade den dåvarande bostadsministern (numera migrationsministern), Brandon Lewis, krav på att tvinga byggbolagen att montera sprinklers i de hus de byggde, på följande grunder:

”I enlighet med vår utfästelse att vara den första regeringen som minskar antalet regler, har vi beslutat att införa ’en in, två ut’ beträffande regler ... Enligt detta beslut ska vi, när regeringen introducerar en ny regel, identifiera två befintliga regler som avskaffas. Departementet för lokalsamhällen och lokala förvaltningar (Department for Communities and Local Government) har gått längre och avskaffat en ännu högre andel regler. I den kontexten förstår ledamöterna varför vi vill uttömma alla icke-reglerande alternativ innan vi inför några nya regler.”

Med andra ord, trots att han medgav att sprinklers ”är ett effektivt sätt att kontrollera bränder och skydda liv och egendom”, så skulle det strida mot regeringens avreglerande agenda att tvinga byggbolagen att installera dem. I stället skulle det vara upp till fastighetsägarna att avgöra hur de bäst kunde hantera brandrisken:

”De som ansvarar för att garantera brandsäkerheten i sina företag, i sina hem eller som hyresvärdar, bör och måste fatta informerade beslut om hur de bäst hanterar riskerna i sina egna fastigheter”, sa Lewis.

Kan inte ersättas

Detta påminner om Financial Times-journalisten Willem Buiters berömda kommentar att ”självreglering förhåller sig till reglering på samma sätt som självtillräcklighet förhåller sig till tillräcklighet”. Fall efter fall, inom alla sektorer, uppvisar att självreglering inte kan ersätta konsekventa regler som beslutas, övervakas och upprätthålls av makten.

Väsentliga offentliga skydd har länge förlöjligats i miljardärpressen som ”överdrivet säkerhetstänk”. Det är inte svårt att se hur hänsynslösa företag kan dra ned på utgifterna genom att ta genvägar, och hur detta ger dem en fördel framför sina mer samvetsgranna konkurrenter.

”Föroreningsparadoxen” (de bolag vars verksamheter är mest motbjudande för väljarna måste spendera mest pengar på politik, vilket resulterar i att deras krav kommer att dominera det politiska livet) säkerställer att våra skydd fortlöpande nedmonteras av regeringar som uppvaktar viktiga donatorer.

Säkerhet framför girighet

Konservativa parlamentsledamöter ser Brexit som ett utmärkt tillfälle att minska på mängden regler. Hastigheten med vilken lagförslaget Great Repeal Bill måste gå igenom parlamentet (förutsatt att något av Theresa Mays program nu kan genomföras) innebär exempellösa möjligheter att förstöra de skydd som garanteras av europeiska bestämmelser. Lagförslaget kommer att i hög grad vara beroende av lagstiftningsinstrument, vilka tillåter betydligt mindre parlamentarisk granskning än primärlagstiftning. Om de inte uppmärksammas och debatteras skulle väsentliga inslag inom folkhälsa och säkerhet, arbetstagarrättigheter och miljöskydd kunna fås att försvinna.

Alltför många gånger har vi sett vad det där bålet av regelverk, vilket kan låta som sunt förnuft när det kommer från olika ministrars munnar, innebär i verkligheten. De offentliga skydd som regeringar beskriver som byråkrati är det som skiljer ett välfungerande samhälle från barbarism. Det är dags att få ett slut på den ödesdigra avregleringsagendan och sätta allmänhetens säkerhet och annan grundläggande anständighet framför genvägar och girighet.


Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Översättning: Jenny Cleveson.