Samtid och historia i Uppsalas konsthallar

Det finns ingen mot­sättning mellan visuell lyskraft och tankeväckande innehåll. Det visar konstnärerna Maria Miesenberger och Natasha Dahnberg som i varsin utställning brottas både med sig själva och samtidshistorien. Att det går att se ovanligt mycket intressant konst i Uppsala just nu är ingen överdrift.

Maria Miesenberger är mest känd för de gåtfulla familjefoton hon har arbetat med sedan nittiotalet. Några av dem visas nu på Bror Hjorths Hus, men där finns också möjlighet att se andra verk av konstnären. Många är gjorda i material som traditionellt har värderats lågt: skumgummi, hårnålar, billiga pärlor. Valet av medium kan variera men tekniken är densamma: ett konsekvent försök att omformulera den privata erfarenheten i allmängiltiga termer. Gång på gång återvänder Miesenberger till faderns hemland Österrike. Det sker i de jugendinspirerade mönstren av schotchbrite (”i skurtrasetappning” som hon själv uttrycker det) och inte minst i den numera klassikerförklarade fotoserien Sverige/Schweden.

Mörk historia

Trots bredden i utställningen är det till dessa bilder min blick dras. De ursprungligen skarpa och fixerade familjeporträtten från Sverige och Österrike har blivit suddiga i omtolkningen, gestalt efter gestalt har anonymiserats med svart tusch. Det handlar om avståndet mellan nu och då, men också om den tystnad och det försök till glömska som präglade Österrike efter andra världskriget. Ett spöklikt arv som fördes vidare till nästa generation och var närvarande under hela Miesenbergers barndom.

Det finns oerhört många bottnar i fotografierna, vackra såväl som hemska. För att få syn på alla nyanser är boken Sverige/Schweden, där hela serien finns representerad, ett viktigt komplement till de få bilderna på Bror Hjorths hus.

Soldater nu och då

Liksom Miesenberger tar den ryskfödda konstnären Natasha Dahnberg sin utgångspunkt i dokumentärt material men filtrerar och bearbetar det på sitt eget sätt. I utställningen Min soldat på Uppsala konstmuseum berättar Dahnberg dels om svenska soldater som 2010 rekryterades till fortsättningsstyrkan i Afghanistan, dels om ryska soldater som trettio år tidigare deltog i Sovjetunionens krig mot Afghanistan. Svenskarnas och ryssarnas tankar och öden speglas i varandra.

Under vernissagedagen vimlar det av folk och det är svårt att finna det lugn och den tystnad som Min soldat kräver. Då jag återvänder några dagar senare öppnar sig utställningen för mig. Jag står som trollbunden framför de hyperrealistiska porträtten av soldaterna och lyssnar på deras berättelser. På målningarna är deras ansikten pixelerade och mp3-inläsningarna är inte gjorda av dem själva. Dahnberg närmar sig dem försiktigt och respektfullt: långsamt gör hon människan bakom uniformen synlig.

Väcker frågor

I den centrala videoinstallationen Min soldat, som Dahnberg har gjort tillsammans med filmaren Mervi Junkkonen, får några av dem tydliga ansikten. En fiktiv dialog mellan de ryska och svenska soldaterna utspelar sig: de som redan varit iväg och de som snart ska åka. Likt en desillusionerad Beckettfigur framstår ”Soldat 1”. ”Man åker dit som en vanlig grabb från asfalten, men det är en främling som kommer tillbaka”, säger han kort och lakoniskt på ryska.

Det här är en utställning som inte ger några färdiga svar, men ställer många frågor. Natasha Dahnberg har tagit sig an ett svårt ämne och lyckas med konststycket att få det visuella och det innehållsmässiga att samspela oerhört väl.

Surrealistisk skogsvärld

På Uppsala konstmuseum visas även andra utställningar. Mot en eldröd himmel och en svart taggig skogsrand hänger bilder av serietecknaren Kolbeinn Karlsson. Det är som att träda in i den surrealistiska skogsvärld som han har skapat i albumet Trollkungen. Förutom teckningar visas objekt och filmer. Allt är maniskt detaljerat, groteskt och ibland melankoliskt. Det är en sådan utställning som gör att jag själv får lust att teckna, det känns som om jag kommer mycket nära själva hantverket.

Samtidigt passar museet på att visa grafiska serier ur den egna samlingen. Särskilt intressanta är Sten Eklunds etsningar i Anteckningar rörande Kulla­huset från bildromanen om den fiktive vetenskapsmannen J M G Paléens forskningsresa genom Sverige år 1849.

Kvinnoporträtt

Men konstrundan i Uppsala i december 2011 slutar inte riktigt där. Runt om i staden visas flera utställningar inför julen. På Galleri Linné har man valt det lilla formatet i utställningen Mini. Många verk visar Uppsalamotiv, men jag stannar inför Susanne Galdén-Fredrikssons kvinnogestalter i skirt ljus. Kooperativet Kaleido Konsthantverk ställer till med julbord där medlemmarna skapar sina egna anrättningar i broderi, betong och glas. Och på Galleri 1 målar Berit Sahlström med tråd. Färgstarka vävar som vid en första anblick liknar målningar porträtterar företrädesvis starka kvinnor genom historien. Sylvia Pankhurst, Drottningen Taitu av Etiopien och Selma Lagerlöf samsas om väggutrymmet.

Malin Emanuelsson