Elake Måns på Stadsteatern

I vårens första stora föreställning tar Uppsala Stadsteater sig an Gösta Knutssons katter. Men det är inte den gamla vanliga berättelsen om Pelle Svanslös som berättas på Stora scenen. Istället är det hans nemesis Måns som står i centrum den här gången.

Och skönt är väl det. För där Pelle Svanslös ofta framstår som en på samma gång självgod som mesig karaktär har Måns en kombination av osäkerhet och svärta som gör honom betydligt mer intressant.
Medan Knutssons barnböcker uttryckligen utspelade sig i Uppsala och i förtäckta ordalag beskrev hans egen tid som universitetsstudent på 30-talet har pjäsens upphovsmän tagit sig friheten att flytta Elake Måns till den delade hund- och kattstaden.

I centrum för berättelsen står återföreningen av två barndomsvänner, den tuffa gatukatten Måns och den mer väluppfostrade pudeln Daisy. Skilda av en mur träffar aldrig hundar och katter varandra och fördomarna om den andra sidan grasserar. Det hela utvecklas till en Romeo och Julia-historia om att inte låta nedärvda oförrätter och rasism stå i vägen för kärleken.
Men den delade staden blir också, kanske omedvetet från upphovsmännens sida, en allegori för det Uppsala som aldrig nämns i pjäsen. De ofta vattentäta skotten mellan det akademiska Uppsala och det ”vanliga” Uppsala blir grovt skissade i skillnaden mellan de läs- och skrivkunniga hundarna och de illitterata katterna. För få städer är så uppdelade som Uppsala, även om verklighetens murar är osynliga.

Skådespelarinsatserna är genomgående habila. Inte minst gör Robin Keller en fin insats i titelrollen som kattgängledaren som till det yttre påminner om en blandning mellan Iggy Pop och The Cures sångare Robert Smith. Det liksom många andra detaljer i föreställningen är förmodligen mer riktat till de vuxna än till barnen i publiken. Man får lite samma känsla som av en tecknad Disneyfilm.
Även om den huvudsakliga publiken är barn så finns det små godbitar som är till för att roa de äldre generationerna.

Även scenografin håller hög klass där man genom att använda sig av scenens alla förutsättningar lyckas förmedla en känsla av skillnad mellan de båda städerna och även på ett intelligent sätt använder sig av film för att ge föreställningen ytterligare djup. Och att katterna gör entré till The Meters gamla souldänga ”Hand Clapping Song” är ett extra stort plus i kanten. Kvarteren kring Åsgränd och Bredgränd har aldrig gungat så tungt.

Elake Måns är inte den största teater man kan tänka sig. Teater med barn i blickfånget blir sällan det.
Men det är välgjord familjeunderhållning som kan fungera både som en liten besökares första steg in i teaterns värld och som en ingång till samtal om rasism och mobbning. Och det är inte så dåligt det heller. Det är en bra inledning på Stadsteaterns sextionde år.

Fredrik Jansson