Ledare. Andreas Gustavsson.

2017-08-24 03:00

Trasiga städer lagas inte med en kreativ klass

Om du bor i Stockholm kan det här inte ha undgått dig.

I en artikel i Svenska Dagbladet kallar Mustafa Can ut ett brutalt gentrifierat, skoningslöst segregerat Stockholm till duell. Väldigt många har läst. Jag förstår det. Och inte bara för att han som så många viftar med Södermalm, samhällsdebattens röda skynke, mytologiserad som en plats där självbedragande politiskt korrekta samsas med inflyttade pr-reklam-media-app-personer, eller själva är inflyttade mellanchefer.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

”De går på kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch och inhandlar haricot vertsen och jordiga morötter för det tredubbla priset på Bondens marknad istället för på Coop innan de återvänder till sina 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd.”

Den sortens sluggande mot livstidsprojekt känns inte spänstigare när den kommer från Mustafa Can än från Janne Josefsson eller Jimmie Åkesson.

Nej, det är inte heller främst på Södermalm som Stockholms och därmed Sveriges ekonomiska elit har slagit ner bopålarna. Det kan vara värt att komma ihåg.

Men bortom sina generaliseringar – ”folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital” – ställer Mustafa Can en korrekt diagnos.

Stockholm rämnar. Stadens inre kretsar tjänar mycket mer och lever betydligt längre än dess yttre, där tudelningen angriper kroppar med fattigdom och för tidig död.

”Geografin påverkar vilket värde vi tillmäter människan. Innerstaden blir platsen för de framgångsrika, intressanta, kreativa, medvetna och toleranta”, skriver Mustafa Can.

Vinnare och förlorare.

Om du bor i Stockholm kan det här inte ha undgått dig.

Givetvis kopplat till att våra bostäder förlorat sin sociala funktion och blivit handelsvara. Det berättade Leilani Farha i en intervju som Dagens ETC publicerade. Hon är FN:s särskilda sändebud för bostadsfrågor.

”Ska vi ha städer helt utan låginkomsttagare? Jag vet inte var bristningsgränsen går, men det är inte hållbart.”

Bakom varje hipsterhån om barberade skägg finns något annat. Bakom varje Annie Lööf-entusiasm om att Spotify är den nya skogen och startups det nya stålet finns något annat.

Vad? Inte vad. Vem. Han heter Richard Florida.

Den amerikanske forskaren släppte sin bok ”Den kreativa klassens framväxt” för 15 år sedan. Genomslaget blev enormt. Så erbjöd den också en optimistisk modell som hanterar det postindustriella problemet utan att ägna allt för mycket tid åt vanliga, trista knegare. Hellre en techentreprenör (då kallades det ingenjör). Eller en arkitekt. Till och med en poet är att föredra framför en ordinär niotillfemare. Richard Florida redovisade ”bohemindex” och ”coolhetsfaktor”. Han länkade urban tillväxt till teknologi, talang och tolerans. Utan de kreativa kan en stad aldrig ta nästa steg.

Även om du har missat Richard Floridas bok kan du känna idéerna fortplantas under asfalten i Stockholm, och hos politikerna som styr staden.

Ibland behövs bara ett snärtigt begrepp, som dessutom rymmer en attraktivt förhöjd identitet, för att en grupp ska kunna motivera egna privilegier och nonchalera andras svårigheter.

En poet lyckas skaffa sig centralt boende utanför det krympande hyresbeståndet …

100 000 kronor/kvadratmeter.

Troligt.

Richard Florida hade fel. Det erkänner han efter att ha studerat tilltagande ekonomisk ojämlikhet. Pådriven av den kreativa klassen, och av politiker som sviker andra yrkesgrupper, som i San Francisco där en Google-logotyp är en påminnelse om att tillväxt inte är detsamma som fördelning, utan kan betyda undanträngning (2000–2013 ökade fattigdomen med 29 procent i amerikanska städer men med 66 procent i amerikanska förorter).

Denna uppenbarelse delar han med sig av i sin nya bok, ”The new urban crisis”. Stadens kris är hela samhällets kris – och kapitalismens kris, skriver Richard Florida, som ändå måste betraktas som en utpräglat marknadsliberal tänkare.

När bara rika har råd att leva i en stad förlorar den sin innovationsförmåga, menar han i en intervju: ”Det är svårt att upprätthålla en funktionell ekonomi i staden när lärare, sjuksköterskor, poliser, brandmän, och restaurangpersonal inte har möjlighet att bo.” Nu efterlyser han en politisk kraftsamling som kombinerar uppmuntran av kreativitet med storskaliga insatser för att generera arbetstillfällen, bygga bostäder och infrastruktur, höja levnadsstandarden.

Richard Florida har förstått.

Stockholm?

Tyvärr.

Stockholm balanserar farligt på bristningsgränsen, utan sjukdomsinsikt.

”Vi kan skapa en mer inkluderande urbanism”, säger Richard Florida.

Det är stadens mänskligare framtid.

Att välja jämlikhet.