Ledare. Andreas Gustavsson.

2017-04-06 03:00
Bild: Edlib Media Center/AP

Syrien måste befrias från barngasaren Assad

Bilderna är outhärdliga. Barn kippar efter syre, deras ögon rullar bakåt i huvudet. Vad ska vi göra? Vad övertygar regeringar om att solidaritet gentemot syrier är viktigare än någonting annat?

Det första tecknet är att pupillerna snävar in till svarta knappnålar. Din syn påverkas. Det kommer tårar, saliv börjar flöda. Du får svårt att andas. Luftrören krampar, slem ansamlas. Du kan inte längre kontrollera dina muskler. Slutstadiet är att du kvävs, under extrema plågor. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det är vad som nu drabbat flyktingarna i Khan Sheikhun. Med största sannolikhet handlar det om kemiska stridsmedel, troligen sarin (tidigare har klorgas använts i området), en nästan luktfri gas som dödar dig innan du förstått vad som händer. 

Bilderna är outhärdliga. 

De vi visar i Dagens ETC är inte de värsta, inte ens i närheten.

Barn kippar efter syre, deras ögon rullar bakåt i huvudet. 

Vittnen berättar att det var stridsplan som fällde sprängladdningarna. Från detta kan bara en konklusion dras:

Regimen gasar barn.

Bashar al-Assad gasar barn.

Sedan är det upp till Ryssland att bevisa att de inte varit delaktiga i detta. Signalerna från Kreml är långt ifrån förtroendeingivande. Det heter att ryska plan inte befann sig runt Khan Sheikhun, men samtidigt hälsar försvarsdepartementet att en annan stad i norra Syrien utsatts för någon typ av gift efter ett bombanfall av syriska flygvapnet, det vill säga att rebellerna haft en hemlig arsenal. Den sortens reflexmässiga skuldöverföring väcker misstanke.

I början av året rapporterade Dagens ETC om att det sista stora slaget i Syren kommer att stå i regionen Idlib, som gränsar mot Turkiet och ligger ungefär sju mil väster om Aleppo. Där finns Khan Sheikhun. Där finns rebeller och civila (många från just Aleppo), som tvingats dit av regimens militära framryckning, alltid med understöd av Ryssland – och av omvärldens konsekventa oförmåga/ointresse. 

200 000 människor kan inom kort vara mördade. 

Det är ingen överdrift. 

En av regimens ministrar, Ali Haidar, har aviserat att Idlib har ”öppen strid” att vänta. Titta på bilderna från Khan Sheikhun. Minns vad som hände i Aleppo. Utgå från att Bashar al-Assad klamrar sig fast vid makten, även om det betyder att han förintar sitt eget folk.

Bashar al-Assad har till franska medier sagt att strategin vad gäller Aleppo var riktigt lyckad. Trots alla mördade män, kvinnor och barn.

”Det är priset ibland, och i slutänden har befolkningen befriats från terroristerna”, säger han.

Vem tror honom när han beskriver förstörelsen av Aleppo – och stadens befolkning – som ”smärtsam”? Bashar al-Assad har gjort sig skyldig till krigsbrott. Som han nu ursäktar.

”Är det bättre att lämna civila till rebellerna, så att de kan förtryckas, halshuggas och mördas?”

Det är argumentation som inte ens simulerar medmänsklighet. Regimen menar att den mördar civila för att de inte ska kunna mördas av andra parter i konflikten. Det är logiken som man tar med sig till Idlib.

Bashar al-Assad lovade efter sarinattacken i Ghouta, ett rebellkontrollerat område i Damaskus, för fyra år sedan att Syrien skulle förstöra hela sitt lager av kemiska stridsmedel. Processen övervakades av FN. Men det är uppenbart att FN-personal är skeptiska till att allt verkligen destruerades. Massmordet i Khan Sheikhun ger dem rätt. 

Borde omvärlden – helst FN, annars en så bred koalition som möjligt – intervenerat redan 2013?

Ja.

Borde omvärlden agera när 400 000 syrier dödats (de allra flesta av regimen, Islamiska staten snuddar inte ens vid den sortens förmåga till omfattande folkmord)?

Ja.

Borde den svenska delegationen i säkerhetsrådet styra all kraft till den syriska katastrofen?

Ja.

Det är ur passivitet, ur låsningen mellan stormakter, ur regionens geopolitiska dragkamp, ur Europas prioritering att stänga sina gränser, ur det skamliga ointresset för människoliv, ur Rysslands revanschism, som Bashar al-Assad hämtar sin övertygelse att han sitter säkert som diktator.

Allt som sker efter Khan Sheikhun – om det sker – är redan för sent, men därmed inte meningslöst.

Den nya administrationen i Vita huset fördömer visserligen det som hänt, men varför skulle Bashar al-Assad skrämmas av den sortens utspel? När samma politiker nyligen förklarade att han knappast kommer att tvingas bort. En policy som inte kan skyllas på Donald Trump, utan som är ett arv från Barack Obama.

Det är många som bär skuld till det som nu sker i Syrien: USA, Ryssland, Iran, Saudiarabien, Turkiet, EU, det paralyserade FN. Men ingen mer än Bashar al-Assad och Vladimir Putin. I höstas gjorde Dagens ETC en hel tidning om detta. Satans mördare, var rubriken. Det är vad de är. Satans samvetslösa, kalkylerande mördare.

Det är omöjligt att se bilderna från Khan Sheikhun utan tilltagande frustration.

Vad ska vi göra? Vad övertygar regeringar om att solidaritet gentemot syrier är viktigare än någonting annat? (Definitivt viktigare än fördriva dem som söker sin fristad här hos oss.) Hur skapar vi det tryck som blir början till slutet för Bashar al-Assad?

15 februari 2003 demonstrerade runt om i världen tio miljoner människor mot kriget i Irak.

Jag tror verkligen att det är så det måste börja. 

Mördarnas ekvation är inte vår.

Syrien får inte dö.