Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-06-26 12:09

Självklart kan H&M dubbla lönerna till fattiga sömmerskor

H&M skulle egentligen inte ens skulle behöva höja sina priser för att höja lönerna i fabrikerna, skriver Jenny Bengtsson.

Visst vet nog de flesta, med handen på hjärtat, att tröjan eller byxorna som man köper till sina barn kanske tillverkats av andras barn. Eller att den där måste-ha-snygga klänningen sytts av en kvinna som svimmat vid symaskinen efter att ha arbetat så många timmar i sträck att kroppen lagt ner. Visst är vi ändå rätt medvetna om att kläder och skor som tillverkats i fjärran länder oftast har tillverkats under arbetsförhållanden som ingen av oss här i Sverige skulle acceptera. Vi vet att det är näst intill omöjligt att köpa kläder som inte tillverkats av förtryckta arbetare i något led.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det kommer ständigt rapporter om att det råder närmast slavliknande villkor för arbetarna i flera av de länder som dominerar i textilbranschen. Människor tvingas att arbeta under vidriga förhållanden, för löner som i majoriteten av alla fall är så låga att de inte går att överleva på och i en arbetsmiljö så bristfällig och farlig att den, om dessa fabriker funnits i Sverige, hade dömts ut direkt. Stängts ned.

Särskilt utnyttjas minoritetsgrupper, flyktingar och deras barn till de värsta jobben med de sämsta villkoren. Och att det dessutom fortfarande förekommer barnarbete i många fabriker i många länder kan knappast vara okänt för någon. Ändå fortsätter vi handla. Och ändå fortsätter företagen betala ut svältlöner. 

Men det behöver faktiskt inte fortsätta så här. Det går att ändra på rådande situation, men det kommer inte att gå om inte företagen, som exempelvis H&M – Sveriges största klädkedja och ett av världens största varumärken i klädbranschen – själva inser att de kan och måste göra något själva. Eller tvingas till det.

Sasja Beslik, chef för hållbara finanser inom Nordea, gjorde för ett par veckor sedan en uträkning på hur mycket H&M skulle behöva – och kunna – höja lönerna för de som tillverkar företagets kläder för att de skulle komma upp i någorlunda anständiga nivåer. Enligt beräkningen sysselsätter H&M:s underleverantörer i Bangladesh 272 580 anställda. I Bangladesh tjänar en arbetare i dag 754 kronor i månaden. Levnadslönen däremot – alltså den minsta lönesumma som anges som möjlig att överleva på, är 2 083 kronor. Nästan tre gånger så hög som nuvarande lön med andra ord. Snittpriset för en skjorta, vid försäljning i Sverige, är 174 kronor.

Enligt Beslik skulle H&M genom en prishöjning på 2,88 kronor på skjortan kunna dubbla lönerna till textilarbetarna. Och höjs priset med ytterligare 2,18 kronor hade H&M kunnat betala ut levnadslöner till fabriksarbetarna.

Enkelt, fortfarande billigt, och bra. Om det bara varit så att H&M ville. Men i en kommentar till Göteborgs-Posten skriver Petra Buchinger, presskontakt för H&M Sverige, att resonemanget som Beslik för inte håller: 

”Sömmerskan får exakt samma lön oavsett om hon eller han syr för ett varumärke som sätter högre eller lägre priser i butik och oavsett om tröjan kostar 199 kronor eller 1 999 kronor”, menar hon.

Så det spelar alltså ingen roll vad man gör med priserna här. Enligt H&M är det istället arbetsmarknadens parter i de olika länderna som behöver komma överens om löner och villkor och inte de internationella varumärken som sysselsätter arbetarna där och man säger att företaget också ser till att alla anställda i de olika fabrikerna företräds av demokratiskt valda representanter som förhandlar löner kollektivt. Och så för man samtal med andra varumärken och med de nationella regeringarna som är ansvariga för lönenivåerna.

Men håller det resonemanget då? Nej, det gör det inte. För här handlar det ju om länder där fackföreningsaktivitet ofta förknippas med hot och negativa konsekvenser. Länder där arbetstagarnas organisering är otroligt tillbakatryckt och fackens rörelser slås sönder – av samma arbetsgivare som H&M har under sina vingar, som anställer arbetarna i fabrikerna. Där tycker H&M att det är mer lägligt att skjuta över ansvaret på ”parterna” än att ta sitt eget.

Gör man tillräckligt? Nej, det gör man inte. H&M är ett av världens största varumärken inom klädindustrin. Det är självklart att man skulle kunna göra otroligt mycket mer, föregå med det bästa exemplet och tvinga, ja tvinga, fram drägliga villkor för alla som sysselsätts i företagets stora tillverkningsapparat. 

Men istället är H&M, som så många andra företag, ett i allra högsta grad vinstmaximerande sådant. Med stenrika ägare, aktieutdelningar och hög vinst. Faktum är att H&M egentligen inte ens skulle behöva höja priserna för att höja lönerna i fabrikerna. Det finns onekligen utrymme att ta ifrån ändå. Det handlar om att vilja. Men uppenbarligen spelar andra saker en större roll.
Vinsterna, till exempel. 

 

Jenny Bengtsson
Jenny Bengtsson 

Fackligt aktiv i Hotell- och restaurangfacket.

Skriver ledare i Dagens ETC varje lördag.

Finns på Twitter som @klasskamp.