Ledare. Beatrice Rindevall.

2017-08-27 03:00

Radikalisering bekämpas bäst innan den hänt

”Svaret på hur vi ska hantera radikalisering är alltså inte nödvändigtvis “fler poliser”. Snarare är svaret mer välfärd och inkludering” skriver Beatrice Rindevall. 

Samhällsdebatten om radikalisering och extremism är ofta högljudd, med fokus på hårda straff och fler poliser. Alltför sällan diskuteras det viktigaste vi kan göra för att motverka extremismen – det förebyggande arbetet.

Sverige har skilt sig från många andra länder genom att vi haft en tanke om att förebygga brott och rehabilitera brottslingar. Vårt rättssystem har haft en grundtanke att de som går in i fängelserna ska komma ut med en mindre risk att begå fler brott, till skillnad från till exempel USA där fokus ligger på straffet.

Dagens debatt har däremot blivit alltmer amerikansk, och diskussionerna om radikalisering är inget undantag. Faran är att resurser kan satsas fel.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Många har berörts av attentaten i Europa, inte minst av det som nyligen skedde i Barcelona. Trots stora satsningar på kontraterrorism är terrordåd svåra att motverka. Som säkerhetsexperten Dan Larsson skrev i SvD i veckan: “Vi kan inte skydda alla platser där det vistas många människor. Vi kan inte förvänta oss att vi ska känna till alla personer som har ‘avsikt och förmåga’.

Det finns dessutom obegränsade mängder ‘vapen’ tillgängliga i form av till exempel bilar och knivar, som det inte går att undanhålla dessa personer. Hur ska vi då skydda samhället mot terrorism?”

Svaret är ingen skräll. Vi måste jobba förebyggande. Kraven som nu haglar om satsningar på polis och kontraterrorism, svårare sätt att ta sig in i landet och ökade kontroller när man hyr bil är snabba att höja rösten kring. Bristen på krav på förebyggande åtgärder och granskning av dem är däremot anmärkningsvärda.

Den våldsbejakande extremismen i Sverige delas upp i tre delar; högerextremism, vänsterextremism och islamistisk extremism. Antalet extremister ökar, vilket enligt Säpo främst beror på propagandan från Islamiska staten. Men det är inte bara islamistiska extremister som ökar. De senaste sju åren har de våldsbejakande extremisterna ökat från 400 till 3 000 individer, där ungefär 2000 av dem är islamistiska extremister medan resten finns på höger- och vänsterkanterna.

Det är däremot ett fåtal av dem som har avsikt och förmåga att begå terrorattentat, och det finns enligt Säpo stora likheter mellan de som radikaliseras oavsett vilken extremistgrupp de hamnar i. Det handlar om personer som:

• Upplever orättvisor, kränkningar och socialt utanförskap eller identifierar sig med andra som upplever det,

• Attraheras av förenklade världsbilder där världen delas in i goda och onda krafter,

Attraheras av känslan av att tillhöra en grupp med stark gemenskap och lojalitet, där man anser sig ha en plikt att kämpa på det godas sida — med våld om så krävs.

Idag ligger mycket av förebyggande arbetet på kommunerna, och det pågår just nu ett forskningsprojekt som för att se hur arbetet fungerar. Det finns däremot tecken på att kommunerna saknar såväl kompetens som resurser för att hantera uppdraget på ett bra sätt, och om vi ska diskutera extremismen borde det här vara en av de största frågorna.

Svaret på hur vi ska hantera radikalisering är alltså inte nödvändigtvis “fler poliser”. Snarare är svaret mer välfärd och inkludering, men många debattörer verkar i bästa fall bli uttråkade av det förebyggande och avradikaliserande arbetet, i andra fall hånas det.

I Sverige har vi historiskt arbetat efter en förståelse för hur samhället formar individer och strävat efter att skapa ett samhälle med en i grunden välmående befolkning, vilket gjort oss till ett föregångsland i välfärdsfrågor. När vi faktiskt har insikt om hur vi kan motverka brott innan det hänt borde det vara vår skyldighet att agera utefter det. Då får vi inte bli lurade av ett kallt debattklimat som fokuserar mer på repressalier än förebyggande arbete. Det förlorar vi bara på.

Beatrice Rindevall
Beatrice Rindevall 

Hårt arbetande miljöredaktör för Supermiljöbloggen. Ägnar sin tid åt att göra världen bättre och kommunicerar gärna med memes.

Skriver krönikor i ETC:s lokaltidningar en gång per månad.