Ledare. Andreas Gustavsson.

2017-12-07 03:00

När julen kommer vill svenska kändisar rädda svarta barn

”Det är att kompensera frånvaron av omstörtande aktivism med kortsiktig välgörenhet. Det är, goda intentioner till trots, att upprätthålla en orättfärdig ordning.”

Kognitiv dissonans är smärtsamt. Det kan jag berätta efter att ha sett både uppladdningen inför årets upplaga av Musikhjälpen och senaste En resa för livet, för att därefter läsa journalisten Afua Hirschs dissektion av det återkommande fenomenet att celebriteter sänds ut till världens alla hörn – fattiga hörn, i Afrika och Asien – för att mingla med drabbade och därmed bryta hemmapublikens apati.

Det är produktioner som kramar varje droppe ur din tårkanal. Jävliga omständigheter. Tomma tallrikar och håliga skyddsnät. Barn som far illa, saknar exakt allt men ändå drömmer oändligt stort.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Influgna kändisar ur populärkulturens lägre skikt bryter ihop. Det här är fel! Det här måste vi ändra på! Identifikation som överförs till dig som från tv-soffan följer mötet med världens obarmhärtiga orättvisa.

Biståndsorganisationerna har hittat ett sätt maximera utdelning, en emotionell ingång som öppnar upp viljan till välgörenhet, speciellt när julen närmar sig. Samtidigt får kändisar en möjlighet att göra skillnad (och ladda annars substanslösa varumärken med positiv energi).

Win-win-win. Organisationerna blir glada. Kändisarna blir glada. Barnen blir glada. Ja, kanske inte just barnen som kallas in för att agera namnlösa, ömhetsdrivande statister. Men andra.

Så varför blir jag illamående?

2012 rullade norska gruppen Radi aid ut en spektakulär kampanj. Syftet var att övertyga afrikaner att donera element till stackars norska barn som annars skulle tvingas genomlida ännu en arktisk vinter: ”Frostskador dödar också”.

En video lanserades, inspirerad av 80-talets initiativ Band aid, självklart med en hittig sång à la ”Do they know it’s christmas?”, bara det att relationen var inverterad, här var det svarta som skulle lyfta vita ur armod.

Nej, det var inte en riktig kampanj för att skeppa element till Norge. Syftet var att visa på de mer obehagliga sidorna hos välgörenhetsindustrin, där engagemang flyter samman med koloniala traditioner, enligt föreställningar om den vita mannens börda.

Hur svarta (egentligen alla icke-vita) blir stereotyper. Hur medier struntar i bakomliggande orsaker men gärna uppmärksammar en svältkatastrof om bilder på avmagrade små kroppar kan kombineras med den halvt bortglömda Idol-deltagarens upprivna vittnesmål. Hur hela kontinenter smälter samman utan nyanser. Hur välgörenhet utgår från givarens och inte nödställdas behov.

Afua Hirsch använder begreppet fattigdomsporr, som en egen exploaterande genre. Just nu översköljs den brittiska allmänheten av flera sådana kampanjer, upphängda på varsin känd person: sångaren Ed Sheeran möter fattiga i Liberia, skådespelaren Tom Hardy ber om bidrag till Jemens fördrivna, skådespelaren Eddie Redmayne varnar för att miljoner kommer hungra ihjäl i Östafrika.

Samtliga dessa kampanjer har tilldelats ”priset” Rostiga elementet av Studentenes og akademikernes internasjonale hjelpefond (SAIH), norska gruppen som låg bakom Radi aid. Avsändarna – organisationer och celebriteter, men där skuldbördan vilar tyngst på organisationer – misslyckas kapitalt med att ge kontext.

Särskilt då politisk kontext. Varför svälter miljoner? Var kommer bomberna ifrån som faller över Jemens civila? All fördjupning ersätts av narcissism. Det här är kampanjer som berövar människor deras värdighet, skriver Afua Hirsch: ”Här är vi, resursstarka och välvilliga agenter för förändring, medan de är passiva andra som behöver vår välgörenhet”.

Hon efterlyser aktivism i stället för välgörenhet. Vill du hjälpa Jemen? Kräv då att din regering sätter press på Saudiarabien. Det gör skillnad. Det angriper orsak i stället för att mildra konsekvenser. Afua Hirsch vill stoppa evighetsmaskinen. Då handlar det om att ställa frågor, inte bara acceptera akuta kampanjer som svar.

2015 flyttade multinationella företag mer pengar från de 54 nationerna på afrikanska kontinenten till skatteparadis än vad de samtidigt fick i bistånd. Hur ska vi bromsa det flödet? Här finns en möjlighet att förändra.

Att exempelvis skicka Molly Nutley till Tanzania – fjolårets Musikhjälpen – för att umgås med gulliga barn är inte att förändra. Det är att kompensera frånvaron av omstörtande aktivism med kortsiktig välgörenhet.

Det är, goda intentioner till trots, att upprätthålla en orättfärdig ordning, menar Afua Hirsch.

En annan dimension är att svenskar är givmilda, dessutom tilltagande så. Det handlar om miljardbelopp som internationella organisationer vill få del av. Sverige är en attraktiv marknad för välgörenhetsindustrin, som vet att aggressiva metoder fungerar.

Till tidningen Omvärlden säger kommunikationschefen på SOS Barnbyar att utsatta barn utanför Sveriges gränser saknar nyhetsvärde. För att få uppmärksamhet – och pengar – krävs något mer.

I fallet SOS Barnbyar är lösningen En resa för livet, en tv-produktion med kändisar som kompensatoriskt nyhetsvärde. I år har programmet flyttat till TV3 där Mia Parnevik, Robert Aschberg, Sanna Lundell med flera ska visa hur verkligheten ser ut för barn i Nepal efter den stora jordbävningen.

”Vissa barn går bara rätt in i ens hjärta. Som den fantastiskt vackra flickan som drömde om att gå på college, som mina barn gör, trots att hennes mamma både slår och säljer henne”, säger Mia Parnevik i ett pressmeddelande.

Nästa vecka rullar Musikhjälpen igång, med bland andra Kalle Zackari Wahlström. ”Jag blir tokig när jag tänker på att det finns barn i världen som far illa”, säger han.

Årets tema: barn är inte till salu. Kändisarna ställer naturligtvis upp. Kommer till glasburen. Auktionerar ut sig själva, som att Sven Thorgren och Niklas Ekstedt utlovar en ”epic weekend med snowboard och utekväll”.

Nej, det är inte kändisarna som gör fel (deras insikter är kanske oreflekterade, men hellre sådana än att de bojkottar välgörenhet för att egokränga mobilabonnemang eller något skumt nätcasino).

Nej, det är naturligtvis inte fel av dig att ge pengar till sådana här insamlingar. Men vi vill väl sabotera evighetsmaskinen för gott? Att vi kollektivt låter den rulla vidare är utslag för en ”pågående psykos”, tycker Afua Hirsch. Hon har rätt.

Svält är ingen jultradition.

Svält är ett fördelningsproblem.