Ledare. Agneta Stark.

2017-01-23 03:00

Mod är inte rädslans motsats

”Motsatsparet är falskt. Det är ju tvärtom så att bara den som verkligen vet något om rädsla kan vara modig” skriver Agneta stark i dagens ledare.

Var inte rädd för globalisering! Var inte rädd för att starta eget företag, för digitalisering, för gymmet, för att äta mer salt, för förändringar, för att ta i, för att slappa, för hormoner, för framtiden, för hundar, för spöken, för regn, för banken, för pensionen eller för det insprängda fettet. Var inte rädd för Nato! Var inte rädd för chefen! Eller ännu mer specialiserat: Var inte rädd för högskoleavgifter! Var inte rädd för att bygga på höjden! Var inte rädd för att plantera vintergrönt!

Jag har en stor samling av uppmaningar att ”inte vara rädd” för olika saker, hämtade från media i vitt skilda sammanhang. Inbyggt i dem alla är att modigt att göra motsatsen. Alltså: Var djärv! Kasta dig dådkraftigt ut bland hormoner, framtiden, hundar, insprängt fett och Nato.

Inte så få av dem som under 90-talets ekonomiska kris verkligen satsade på att starta eget företag finner sig 20 år senare vara skuldsatta för livet. Vissa som byggde vid strandkanten har idag lärt sig att ha gott om sandsäckar i beredskap för fortsatta översvämningar. Är detta rädslans seger över djärvheten? Är det lugnast att låta bli att förändra livet?

Uppmaningen att sluta vara rädd är ett tröttsamt och djupt felaktigt uttryck, där den som argumenterar för en viss ståndpunkt utpekas som rädd, orolig och ångestfylld, helt i onödan. Medan den motsatta ståndpunkten skulle innehas av dem som är djärva och handlingsinriktade.

Tanken är gammal. ”Lyckan står dem djärvom bi.” Men motsatsparet rädd – modig leder fel. Den som brakar på utan att tänka efter orsakar sorgligt ofta utryckning av fjällräddningen, där verkligt kunniga människor letar reda på den som med dålig utrustning dragit till fjälls.

Många ekonomiskt djärva har tvingats lära sig att anställda hos Kronofogden kan ge råd om många bra åtgärder för att få en kraschad ekonomi på fötter igen.

Rädslans tvångströja mot djärvhetens fartränder?

Nej, motsatsparet är falskt. Det är ju tvärtom så att bara den som verkligen vet något om rädsla kan vara modig. Den ettåring som lär sig gå är inte modig när hon ställer sig upp på benen för första gången. Hon är i stället vetgirig och stark, och mitt i en underbart normal utveckling. Den 81-åring som ställer sig på benen efter ett höftbrott är däremot mycket modig. För hon har minnet av fallet och av den ohyggliga smärtan färsk i medvetandet. Hon minns, hon vet och hon ställer sig ändå upp. Om och om igen. För hon minns också den underbara friheten i att kunna gå själv.

”Jag är trygg med att biljettsystemet fungerar, enstaka händelser ändrar inte på det.” ”Jag känner mig trygg med den vård vi bedriver.” ”Jag känner mig trygg med att myndigheten har bra rutiner.” ”Jag känner mig trygg med det beslut vi har fattat.”
En vurm bland höga beslutsfattare för ”att känna mig trygg” kan spåras. Här är det inte fråga om djärvhet – ett ”djärvt beslut” är ett beprövat sätt att egentligen mena ett ”våghalsigt beslut”, eller till och med ett ”dumdristigt beslut”.

Troligen är trygghetsvurmen i stället en spegelbild av ”vi måste ta människors oro på allvar”. Oroliga kunder, patienter, klienter eller föräldrar ska bli lugnade av att en hög chef säger sig vara helt trygg.

Att sprida oro och att sprida trygghet är viktiga inslag i dagens opinionsbildning. Kvällstidningarnas löpsedlar om ”5 symtom på dödlig sjukdom – vi har listan” får väl sägas vara en rätt beskedlig fast obehaglig version. Värre är det med osanna eller hårt skruvade påståenden, avsedda att pressa fram en opinion, som sedan kan användas för avsändarens syften.

Men rädsla och oro är oundvikliga inslag i våra liv. Var är nalle – har vi glömt nalle? Klarar han att gå över gatan själv? Blev jag godkänd på provet? Vill hon ha mig? Får jag ha jobbet kvar? Vad sa doktorn? Har mormor ramlat igen, hon svarar inte i telefonen? Hur ska jag orka en dag till?

De byts ofta i: Titta, här är nalle! Bra betyg! Ingen fara! Mormor satt på balkongen och hörde inte telefonen! Men åskan slår också ner, våra liv går i stycken och måste lagas. Om och om igen.

Det svåraste för mig är att orka fortsätta att vara rädd, så rädd som jag tycker att det finns goda grunder att vara. Det är så frestande att gömma undan den berättigade, väl grundade rädslan i pladder och ­distraktion.

Istället måste jag både vara rädd och göra någonting åt det jag är rädd för.  
Samtidigt.
Hela tiden.
Men i det är jag inte ensam.
 

Agneta Stark
Agneta Stark 

Docent i företagsekonomi, har arbetat som gästprofessor vid Linköpings universitet och rektor vid Högskolan i Dalarna. Var även bland annat en av initiativtagarna till nätverket Stödstrumporna.