Ledare. Göran Greider.

2017-02-15 03:00

Landsbygden behöver en välfärdsturné

Det betyder något att den ledande politikern är ute och rör på sig på platser där storpolitiken sällan sätter sin fot.

Länge krävdes av det av socialdemokratin att den måste satsa på att vinna ”Stockholm”. Där bor en så stor del av väljarkåren och där finns den enda tänkbara framtiden för ett parti som vill regera landet. Så löd tankegången. Budskapet hördes från den högra sidan av partiet och ett borgerligt kommentariat kunde bara glatt instämma. Under Reinfeldterans guldålder var detta det stående temat i debatten om socialdemokratins vägval.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Men i princip var det där knappast något annat än ett förtäckt sätt att säga att S skulle inrikta sig på att tillfredsställa medel- och övre medelklass i storstäderna och i synnerhet i huvudstaden. Och därmed glömma normal- och låginkomsttagare både i samma storstäder och på landsort och landsbygd. Urbanisering blev närapå liktydigt med förborgerligande. Plötsligt var det helt bortglömt att skillnaden i medellivslängd mellan en högutbildad Danderydsbo och en lågutbildad i Vårby är – 18 år. ”Stockholm” smälte samman till ett monolitiskt medelklassblock och helst skulle dessutom de mer osolidariska sidorna av dessa människor tilltalas: Behöver ni mer skattesänkningar? Mer Rut och Rot? 

Idén att medelklassen också har solidariska sidor som kan väckas av ett visionärt budskap, om fördelningspolitik och ökad social jämlikhet, syntes aldrig till.

Under dessa år växte sig också landsbygdsföraktet starkare än tidigare. Centerpartiet slutade ett tag nästan prata om landsbygden (de har blivit bättre på det sista året) och istället uppsteg Sverigedemokakraterna ur periferierna. Det där landsbygdsföraktet finns kvar men de som bär på det har blivit lite oroade på sista tiden. 

I förra veckan hörde jag i radions Studio 1 två Stockholmsbaserade programledare diskutera med två lika Stockholmsbaserade journalister om vad som var meningen med Stefan Löfvens nyligen genomförda småortsturné. Jag tyckte de sa rätt bra saker, det är inte det. Men det kändes onekligen lät bisarrt att inte en enda röst från världen utanför tullarna hördes i diskussionen.

Den mediala bilden av landsbygden sätts i allt högre grad i Stockholms innerstad. Det är där de stora redaktionerna finns. Över allt större delar av landsort och landsbygd och glesbygd sänker sig istället den mediala skuggan. På små orter där det nyss fanns åtminstone ett par lokala journalister finns numera inte en enda. Vad gror i den medieskuggan?

Håller det alltså på att segla upp en konflikt mellan stad och land i Sverige? Allt oftare diskuteras det i sådana termer och mot varandra ställs en urban medelklass i storstäderna mot någon sorts lantliga människor i byar och små orter runt om i Sverige. Socialdemokraterna är oroade över att partiet förlorat väljarstäd på landsbygden. Liberala kommentatorer tenderar att se en konflikt mellan ett efterblivet Trumpland och ett modernt liberalt och globaliserat Sverige. Löfvens landsortsturné kan jag bara hylla. Det betyder något att den ledande politikern är ute och rör på sig på platser där storpolitiken sällan sätter sin fot. I Falun åt regeringen semlor på ett kafé mitt i stan. Inte omstörtande, men jag märkte att många kastade sig över den lokala medierapporteringen om detta semmelätande.

Men det är ingen konflikt mellan stad och land detta i grund och botten handlar om. Det är välfärdsförluster det handlar om. Det är slående i landsort och på landsbygd hur både offentlig och privat service dragit sig tillbaka och ibland lämnat ett nästan öde land efter sig. Banker och postkontor är borta. Vill man ha bredband när vanlig telefoni läggs ner kostar det skjortan. Bussturer glesas ut. Apoteksbolagen håller sig borta från världen utanför tätorterna.

När BB i Sollefteå läggs ner får en del gravida över 15 mil till närmaste BB. Hur känns det när väglaget är dåligt och delar av vägen går genom områden där ingen mobiltäckning finns? Det är nervöst att bli sjuk om man är långt från närmsta sjukhus. I Dala-Floda har jag en gång ringt efter ambulans. Det är drygt sex mil till sjukhuset i Falun och man kan bara hoppas att ambulansen tar rätt bro över älven, den som tål en tung ambulans.

Det är inte land mot stad detta handlar om. Det är sviktande välfärd. Om det inte åtgärdas med välfärdssatsningar kan det med tiden gro ett missnöje med obehagliga förtecken. Människor på landsbygden är inte annorlunda än de som bor i storstäderna. Även landsbygden bebos av urbaniserade människor och inte något slags förmodernt folkslag. Men en större andel av landsbygdens befolkning är låginkomsttagare och har sämre utbildning och oftast lite sämre hälsa och känner därför starkare av om den offentliga välfärden fungerar sämre, liksom den privata servicen i form av till exempel nedlagda lanthandlar.

När oron nu i elitskikten kanske ökar för en trumpifiering av svensk landsbygd riskerar nidbilden av landsbygdsbefolkningen att stärkas igen. På detta finns bara ett svar: Fördelningspolitik, klasskänsla, jämställdhetskänsla, likvärdighetskänsla. Jag tror inte Löfven sa nog mycket om det på sin turné.