Ledare. Hanna Gustafsson.

2017-06-11 03:00

Kan män föreställa sig sin uppväxt fylld av kvinnliga actionhjältar?

”Det är de ögonblicken, när en kvinnlig superhjälte på film kan påverka en elvaårig flickas självbild, som är de som faktiskt räknas.”

Efter alla år av att ha deltagit i den feministiska debatten har jag lärt mig vilka ämnen som väcker mer reaktioner än andra. Att skriva om våldtäktskultur brukar till exempel innebära många arga kommentarer från folk – och ledarskribenter – som inte förstår vad ordet faktiskt betyder.

Att skriva om att man inte kan se på en persons utseende (hudfärg, kulturell bakgrund och så vidare) om hen är en potentiell våldtäktsman eller inte brukar innebära många kommentarer från folk som, öh…inte gillar fakta, antar jag. Och så vidare.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Även inom den internfeministiska debatten är det några ämnen som tycks väcka starka reaktioner, och där jag märkt att jag står ganska långt ifrån vad många tycker.

Det ena av dessa ämnen är individualiserad föräldraförsäkring. Det andra är könskvotering.

Könskvotering är ett ämne som får mycket mediauppmärksamhet, trots att det (enligt mig) inte är en särskilt intressant feministisk fråga. Könskvotering ett ganska trubbigt verktyg att försöka förändra ett strukturellt, kulturellt problem med. I alla fall om man vill förändra mer än på ytan.

Könskvotering medför också uppenbara inneboende problem som till exempel att det suddar ut alla symptom av en samhällsstruktur utan att faktiskt tackla strukturen, samt förstås att kategorisering av människor alltid kommer med en risk.

Dessutom tenderar könskvotering att fokusera på problem i ”toppen” av samhället i tron att de förändringarna sedan ska ”sippra ned” till resten av samhället. Och riktigt så fungerar det ju inte.

Däremot anser inte jag, som många högljudda kritiker tycks göra, att könskvotering innebär orättvisa. Kvotering handlar nämligen om att motverka den kvotering som redan förkommer i samhället. Och att det förekommer är inte särskilt svårt att se.

Någon som någon gång suttit i en valberedning skulle nog aldrig få för sig att säga att frågor om mångfald och representativitet är frågor som brukar ”lösa sig av sig själv.” De flesta behöver någon form av hjälp på traven.

Och sedan finns det ju ett område där kvotering som verktyg verkligen kan ge en konkret effekt. Förebilder.

Förebilder är viktiga. Ärligt talat går det nog inte att överskatta den sociala och kulturella inverkan som förebilder har på oss. Det är därför populärkultur är ett så viktigt ämne att diskutera, även om det finns de som avfärdar alla debatter om film och tv som ”ytliga”.

Populärkultur skapas inte i någon sorts neutral bubbla. Den speglar oss. Men den kan också leda kulturell förändring istället för att bara följa den.

Jag tror att de män som talar om för mig att ”det finns viktigare saker, herregud” när jag lyfter ämnet om kvinnlig representation på film, skulle ha svårt att föreställa sig sin egen uppväxt fylld av kvinnliga actionhjältar, där folk talade om för dem att inte gnälla eftersom det ju finns en ”stark, manlig karaktär” i ”Alien”-filmerna.

Och jag antar att de som talar om för mig att folk skulle tycka det var ”orealistiskt” med hälften kvinnliga actionhjältar som räddar hjälplösa män på film, även höjde sina röster när Harrison Ford, 65 år, överlevde en kärnvapenexplosion genom att klättra in i ett kylskåp. Eller när en studie bedömde att Bruce Willies skulle behövt sju liv för att ta sig igenom hela första ”Die Hard”-filmen. Om vi nu är noga med realismen, alltså.

Center for Study of Women in Television and Film har undersökt kvinnlig representation i de 100 största filmerna varje år sedan 2006. År 2016 hade kvinnor huvudrollen i 29 procent av filmerna. Det är en rekordsiffra jämfört med övriga år, och räknas som en ovanlighet. Vilket kan vara det mest deprimerande jag hört.

Om en kvinna regisserat/skrivit manus ökade denna siffra dock till 57 procent. Ett bättre argument mot sådana som mig som påstår att kvotering inte kan skapa reell förändring har jag nog aldrig hört.

Och då är det ju av mindre vikt att den kvinnliga regissören av ”Wonder woman" nedlåtande har kallats ”inkvoterad" av kritiker, även om filmen redan under sin första vecka blivit en större kassasuccé än många filmer gjorda av manliga regissörer – män som ändå får fortsätta göra film efter film utan att få samma epitet tillskrivna sig.

För det är så vi förändrar världen. Vem bryr sig då om ett epitet hit eller dit? Det är de ögonblicken, när en kvinnlig superhjälte på film kan påverka en elvaårig flickas självbild, som är de som faktiskt räknas.

Och eftersom jag tydligen inte kan sluta argumentera mot mig själv när jag väl börjat vill jag avsluta med detta citat av Geena Davis: 

”Under den tid som det tar att göra en film, kan vi förändra hur framtiden kommer se ut. Det finns sorgligt få kvinnor i maktpositioner världen över, men det kan finnas många av dem på film. Hur uppmuntrar vi flickor att välja yrken inom vetenskap, teknik och fysik? Genom att ha mängder av kvinnor i dessa yrken på film.”