Ledare. Hanna Gustafsson.

2017-08-20 08:00

Kan hon ersättas av en sexig lampa?

Hollywood kan mycket väl göra bra, kvinnliga karaktärer som inte definieras av relationer till de manliga karaktärerna. Man måste bara be dem skriva rollen för en man.

Det finns ett mycket användbart franskt uttryck: Raison d’être. Översatt till svenska betyder det ungefär ”anledning att finnas”. Det är användbart inte minst när man diskuterar kvinnliga karaktärer på film.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det finns, som alla vet, många viktiga komponenter för att en film ska lyckas. Men hur bra specialeffekter eller skådespelare en film än har så behöver man som publik förstå karaktärernas raison d’être för att känna sig engagerad i det som händer. Man behöver förstå varför karaktärerna gör som de gör, vad som driver dem och vad som är anledningen till att de är med i filmen.

En karaktärs raison d'être måste inte vara komplicerad. Men den måste vara mer än ”vi behövde en kvinnlig karaktär för att väga upp att vår film är skriven av män, för män och bara handlar om män”.

Anledningen att man så ofta blir besviken på hur kvinnliga karaktärer representeras på film och varför de så ofta känns mindre utvecklade eller realistiska jämfört med de manliga karaktärerna, är just för att de saknar en raison d’être utanför detta.

Lata manusförfattare, med andra ord, är anledningen. Herregud, vad trött jag är på lata manusförfattare.

En illustration av detta sätt att behandla kvinnliga karaktärer är när en roll skriven för en man får spelas av en kvinna. Det mest kända sådana exemplet är antagligen när Ridley Scott gav huvudrollen i ”Alien” – egentligen skriven för en man – till Sigourney Weaver. Hennes karaktär Ellen Ripley har sedan dess om och om igen hyllats som en av filmhistoriens viktigaste kvinnliga protagonister och beskrivits som en av de första som ”inte definieras av sitt förhållande till männen i sin omgivning”.

Så Hollywood kan mycket väl göra bra, kvinnliga karaktärer som inte definieras av relationer till de manliga karaktärerna. Man måste bara be dem skriva rollen för en man.

En ny studie som kom häromdagen visade åter hur olika manliga och kvinnliga karaktärer behandlas på film. Studien som är gjord av University of Southern California’s Viterbi School of Engineering har med hjälp av artificiell intelligens tagit fram en lingvistisk analys av manusen för 1 000 populära filmer, från de närmsta årtiondena.

Av de cirka 7 000 karaktärerna som studerades visade sig 5 000 vara män och 2 000 kvinnor. Av alla dialoger hade män ungefär 37 000 och kvinnor ungefär 15 000. Men, precis som andra studier tidigare visat, antalet kvinnliga karaktärer ökade med hela 50 procent om en kvinnlig manusförfattare varit involverad någonstans i processen.

I studien analyserades även vad som sägs i manusen. Resultatet visade att svarta karaktärer ges fler svärord och latinamerikanska karaktärer ges ett mer sexistiskt språk än övriga karaktärer.

En annan sak som analyserades var karaktärernas förhållande till varandra och hur centrala de är för filmens handling. När man tog bort en kvinnlig karaktär ur filmen spelade det i de flesta fall ingen större roll för filmens fortsatta handling. (Förutom i skräckfilmer – av den enkla anledningen att kvinnliga karaktärer ofta är offret.)

För att sammanfatta: Manliga karaktärer är flest och pratar mest. Icke-vita karaktärerna uppfyller rasistiska, kulturella stereotyper. Kvinnliga karaktärer kan plockas bort utan att påverka filmens handling.

När jag läser resultaten kan jag inte låta bli att tänka på det så kallade ”Sexig Lampa”-testet.

Det mest kända testet för kvinnlig representation på film är förstås Bechdel-testet. För att en film ska klara Bechdel-testet ska den innehålla 1. minst två namngivna kvinnliga karaktärer, som 2. pratar med varandra om 3. något annat än män.

Jämfört med Bechdel-testet (som skrämmande många filmer inte klarar, förresten) tar ”Sexig Lampa”-testet ytterligare ett steg för att bedöma kvinnors representation på film.

Serieförfattaren Kelly Sue DeConnick som myntade ”Sexig Lampa”-testet beskrev testet så här: ”Om du kan ersätta din kvinnliga karaktär med en sexig lampa och storyn fortfarande i princip fungerar, behöver du skriva om ditt manus.”

Och det är så man känner efter att man läst studien från University of Southern California. Att vi behöver skriva om manuset till den här filmen vi lever i, tills det faktiskt blir rätt. Att vi måste sluta vara lata manusförfattare. Publiken borde kunna förväntar sig mer.