Ledare. Göran Greider.

2017-06-14 03:00

Jeremy Corbyn är mer En marche! än Emmanuel Macron

”Emmanuel Macron väckte inte det franska folket ur den politiska apatin. Men han fick i alla fall svensk borgerlighet med sig som är genomentusiastisk.”

Överlägset största segraren i första omgången av det franska parlamentsvalet blev valskolkaren – över 50 procent valde att avstå från att gå och rösta och det är ett rekord. Visst, jag gläds över att extremhögern backat i de franska valen och visst finns det något hoppfullt i att Emmanuel Macrons En marche! lyckats få med sig helt nya människor i det politiska spelet.

Det är lätt att glömma att Frankrike bara var en politikerskandal från att få en riktigt utpräglad högerpresident, i form av François Fillon. I jämförelse med det är Emmanuel Macron rena välsignelsen. Och en förklaring till det låga valdeltagandet är förmodligen att opinionsmätningarna redan hade korat Emmanuel Macron som segrare.

Men det extremt låga valdeltagandet, särskilt bland unga, vittnar om att den politiska krisen i Frankrike och i Europa inte är över. Här finns en tickande bomb.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När det franska valresultat började rulla in var det intressant att se vad de ledande borgerliga profilerna i Sverige hade att säga och jag tittade på Twitter.

”Folket i Frankrike sluter upp bakom en ny, socialliberal reformagenda ledd av Macron. Nationalisterna pressas tillbaka. Nytt hopp i Europa!” utropade centerledaren Annie Lööf.

Liberalernas Jan Björklund fyllde på: ”Liberalerna mot storseger i franska valet. Extremismen slås tillbaka.”

Anna Kinberg Batra var lika glad:

”Ser ut att bli starkt stöd för Macron även i parlamentet. Det ger möjlighet att genomföra viktiga jobbreformer, som Frankrike skulle behöva.”

Dagens Nyheters liberale ledarskribent – jodå, han är dessutom chefredaktör – Peter Wolodarski gladde sig också han åt att hoppet nu tänts i Europa: ”Macrons seger i Frankrike påminner om att politiker måste erbjuda hopp om framtiden.”

Vad politiker och skribenter säger på Twitter ska visserligen inte övervärderas (utom i Donald Trumps fall, möjligen, som gjort Twitter till en del av statsapparaten).

Men jag är direkt chockerad över att liberaler och socialliberaler lyckas blunda för ett så avgörande faktum för demokratin som det innebär att valdeltagandet rasar ner till de lägsta nivåerna på mycket länge. Lågt valdeltagande är ett mått på hur djup den politiska apatin är i en demokrati och oftast också ett tecken på att vänster-högerskalan försvagats.

Några dagar före det franska valet blåste det istället upp en helt ny vind på de brittiska öarna. Jeremy Corbyns Labour vann inte valet men partiet reste sig ur spillrorna och tog ifrån de konservativa deras majoritet. Framför allt lyckades Labour mobilisera unga väljare att gå och rösta och inte bara det: Det högerextrema Ukip blev nästan utraderat; åtskilliga arbetare som tidigare röstat på Ukip vände nu om, tillbaka till rötterna, och la sina röster på ett nymornat Labour när vänster-högerdimensionen i politiken åter blivit synlig.

Efter valet har Labour fått se en mäktig medlemstillströmning. 150 000 nya medlemmar på några dagars tid – i ett parti som under Jeremy Corbyns ledning redan tidigare attraherat unga människor som aldrig förr.

På fredagsförmiddagen efter att resultat stod klart försökte jag hitta några glädjeutbrott över detta bland ledande socialdemokrater men jag gav snart upp. Det som hördes var istället mest en bekymrad ton över hur Sverige nu skulle drabbas av krångligare Brexitförhandlingar. Ibland lät det nästan som om de skulle ha föredragit en klar och tydlig seger för Theresa May istället för Jeremy Corbyns kaos.

Varför har S-toppen i Sverige så svårt att glädjas över Jeremy Corbyns framgång? Jag tror att det handlar om en generation S-politiker som är så grundligt fostrad i mittenorientering och marknadsliberalism att den helt enkelt inte kan hantera något annat.

Det är därför vi på senare år fått se denna märkliga symbios mellan åldrade vänsterledare som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders – och nyvaknat engagemang bland de yngsta väljarna. äldre politiker i europeisk arbetarrörelse eller i det demokratiska partiet i USA fick sina världsbilder formade före den nyliberala revolutionen på åttio- och nittiotalen och låter därför i unga människors öron mycket mer spännande när de talar om politik än de där mellangenerationerna som sedan länge gett upp alla id–politiska visioner.

Emmanuel Macron väckte inte det franska folket ur den politiska apatin. Men han fick i alla fall svensk borgerlighet med sig som är genomentusiastisk. Emmanuel Macrons En marche! är långt bättre än de alternativ som gavs i det franska valet. Vi får se vad som händer på gator och torg när den nya franske presidenten med dekret eller på basis av närmast total majoritet i parlamentet genomdriver de marknadsliberala arbetsmarknadsreformer som Anna Kinberg Batra anser är ”viktiga jobbreformer, som Frankrike skulle behöva”.

De få, inte de många, röstade på Emmanuel Macron men Jeremy Corbyn är En marche!

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.