Ledare. Åsa Petersen.

2017-04-09 09:58
Bild: Jonas Ekströmer/TT

Industrins och välfärdens arbetare bygger Sverige

Jag valde en gång socialdemokratin för att den genom reformer ville förbättra människors vardag, och på det sättet öka tilliten till det gemensamma. Nu är det dags för Socialdemokraterna att rycka upp sig. 

Jag brukar säga att åren som talskrivare på Kommunal och IF Metall lärde mig hur den svenska lönebildningen och arbetsmarknaden fungerar. Men egentligen lärde jag mig hur samhället hänger ihop i alla sina delar. Hur välfärdsarbetare och industriarbetare tillsammans bygger det vi kallar Sverige.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Först kom jag till Kommunal. En halv miljon medlemmar, varav 80 procent kvinnor. Med lägre löner och sämre arbetsvillkor för att de arbetar i kvinnodominerade välfärdsyrken.

Vi gjorde en uträkning som visade att en undersköterska tjänade 2 800 kronor i månaden mindre i månaden än en verkstadsarbetare, trots att de har lika lång yrkesutbildning. Detta förutsatte att undersköterskan jobbade heltid. Om (det ofta ofrivilliga) deltidsarbetet räknades in tjänade undersköterskan hela 6 700 kronor mindre än verkstadsarbetaren.

Eftersom Kommunal förhandlade fram en särskild satsning på undersköterskornas löner i avtalsrörelsen 2016 borde lönegapet börja minska. Men detta är fortfarande ett av de mest flagranta exemplen på svensk sexism.

Sedan kom jag till IF Metall och lärde känna industriarbetarna. De hade förvisso högre löner och bättre arbetsvillkor än välfärdsarbetarna. Men de levde ständigt under hot om arbetslöshet.

Digitaliseringen och robotiseringen innebär att industriarbetet förändras. Om industriföretagen underlåter att se industriarbetarna som en resurs – vars yrkesskicklighet behövs för att utveckla den nya tekniken – riskerar många av dem att förlora sina jobb.

Industriarbetarna är beroende av framsynta arbetsgivare som står över ryckig kvartalskapitalism. Och en politik som ger förutsättningar för livslångt lärande, på riktigt. Samhället måste på ett helt annat sätt än i dag möjliggöra ständig vidareutbildning och omskolning flera gånger under ett arbetsliv.

Under mina år i facket mötte jag välfärdsarbetare och industriarbetare med skilda anledningar till oro, som på olika sätt har anledning att känna sig förbisedda av samhället. Men jag mötte framför allt löntagare som tillsammans är helt avgörande för svensk tillväxt och välfärd.

Välfärdsarbetare gör att andra yrkesgrupper över huvud taget kan gå till jobbet om dagarna. De tar hand om våra barn och gamla. De vårdar oss när vi gått sönder, så att vi kan bli hela och börja arbeta igen. Och trots att tjänstesektorn växer, står industrin fortfarande för huvuddelen av Sveriges exportinkomster och 20 procent av Sveriges BNP. Industriarbetarna drar in pengar som betalar välfärden.

Det går alltså inte att tala om den offentliga sektorn som tärande och den privata sektorn som närande. Tillsammans lägger välfärdsarbetarna och industriarbetarna grunden för Sverige.

I helgen har Socialdemokraterna kongress. Jag önskar mig en socialdemokrati som satsar sin kraft på att lösa vardagsproblemen för de löntagare som bygger vårt land. Istället för att ägna sig åt symbolpolitik som tiggeriförbud – vilket bara stärker de högerextrema krafternas agenda och förflyttar initiativet i politiken ännu längre bort från socialdemokratin.

Ett exempel, som kan tyckas litet men är avgörande för hundratusentals undersköterskor och vårdbiträden, är frågan om fria arbetskläder i vården och omsorgen. Socialstyrelsen ställer strikta krav på att personalen ska bära arbetskläder, naturligtvis för att hindra smittspridning. Det finns dock inget krav på att arbetsgivaren ska tillhandahålla dessa arbetskläder.

Det är bisarrt och det vill en motion till S-kongressen för att ändra på. I veckan visade det sig dessutom att Arbetsmiljöverket redan jobbar på frågan på grund av ett EU-direktiv. Men partistyrelsen har valt att besvara motionen, med motiveringen att arbetskläder är en fråga för arbetsmarknadens parter att hantera.

Följden blir att undersköterskor och vårdbiträden själva måste betala för de arbetskläder som lagen kräver, om de inte har turen att ha en bra arbetsgivare. Eller att facket i förhandlingar med arbetsgivarna måste byta arbetskläder mot sämre löner och villkor.

Jag kan inte förstå varför Socialdemokraternas ledning väljer att sätta system framför människor på det sättet. Det är ett svek mot de välfärdsarbetare som Socialdemokraterna alltid har sett som självklara sympatisörer och väljare. Men som inte längre är det – och som partiet faktiskt måste förtjäna sitt förtroende av.

Jag valde en gång socialdemokratin för att den genom reformer ville förbättra människors vardag, och på det sättet öka tilliten till det gemensamma. Nu är det dags för Socialdemokraterna att rycka upp sig. Att i praktisk politik visa att de står på samhällsbyggarnas sida.

Börja med arbetskläderna.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.