Ledare. Claes Borgström.

2017-01-31 03:00

Har svenska kvinnor mänskliga rättigheter?

Sverige är inte ”jämställdare” än andra länder. Jämställdhet kan inte jämföras - det är antingen eller. Men självklart tar sig ojämställdheten sig olika starka uttryck.

Vid FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 ansågs det vara mycket betydelsefullt att det i slutdokumentet från konferensen skrevs in att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter under åren 1997–2002, Mary Robinson, konstaterade inför millennieskiftet att en av de viktigaste uppgifterna för 2000-talet var att slå fast att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter (observera att vi talar om slutet av 1900-talet, inte 1800-talet).


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Kan det anses vara fastslaget nu? På de flesta håll i ord, ja, dock inte överallt. Men hur ser det ut i praktiken? I exempelvis Sverige kan det väl inte råda någon tvekan om att kvinnor kommer i åtnjutande av de grundläggande mänskliga rättigheterna? 

En förutsättning för att det förhåller sig så är naturligtvis att det inte förekommer en enda millimeters skillnad mellan hur rättigheterna tillämpas på kvinnor och män. Jag tror att George Orwell skulle ha sagt att mänskliga rättigheter gäller kvinnor och män i lika grad i Sverige, men lite mer när det gäller män.

Vi påminns återkommande om att det inte råder jämställdhet mellan kvinnor och män (säg inte ”män och kvinnor”, bokstaven ”k” kommer före bokstaven ”m” i alfabetet) någonstans på jorden. Och det går inte att säga att Sverige är ”jämställdare” än andra länder. Jämställdhet kan inte kompareras. Det är antingen eller. Men självklart tar sig ojämställdheten sig olika starka uttryck.

Ett färskt exempel – Ryssland. Där har införts en lag som avkriminaliserar våld i hemmet. Det ger män rätt att misshandla sina fruar så länge det inte leder till allvarligare skador som frakturer eller liknande. Kvinnor får trösta sig med att lagen tillåter dem att misshandla sina män på motsvarande sätt. Även barn får enligt lagen utsättas för misshandel, hur ska de annars kunna uppfostras. 

Den ryska baklängesgången är obeskrivligt upprörande. Men det finns anledning att påminna sig om hur den svenska lagstiftningen har förhållit sig till ”våld i hemmet”, det vill säga mäns våld mot kvinnor. Fram till 1980-talet krävdes att en kvinna som misshandlats eller våldtagits av sin man i hemmet gjorde en anmälan till polis eller åklagare för att rättsapparaten skulle aktiveras. Först 1984 ändrades lagen så att våldtäkt och andra sexuella övergrepp i hemmet därefter faller under allmänt åtal. 

Den nu pågående prövningen i Arbetsdomstolen som gäller frågan om en barnmorska utsatts för diskriminering aktualiserar också frågan om kvinnors mänskliga rättigheter, bland annat rätten att bestämma över sin egen kropp. Med hänvisning till sin kristna tro vägrar kvinnan att utföra abort eller att sätta in spiral och får därför inte anställning som barnmorska. Hon hävdar att hon diskrimineras på grund av sin religiösa övertygelse.

Arbetsdomstolen kommer nog, precis som tidigare tingsrätten, att ogilla hennes talan eftersom det är ett sakligt skäl att inte anställa personer som vägrar att utföra de arbetsuppgifter som ingår i anställningen. Men har abortfrågan med jämställdhet att göra? Ja, även om det i förstone inte är uppenbart. Men gör tankeexperimentet att det är män som föder barn. Då skulle rätten till abort aldrig ifrågasättas.

Det finns naturligtvis ännu värre uttryck för ojämställdheten mellan kvinnor och män även om det ryska exemplet är nog så illa. Men det är angeläget att inse att kvinnors mänskliga rättigheter kontinuerligt åsidosätts i det vardagliga livet. En ständigt pågående diskriminering gäller lön. Lika lön för lika arbete är en självklarhet för de flesta. Men det eliminerar inte problemet med den omfattande och orimliga diskrimineringen som gäller att kvinnor får lägre lön än män för likvärdigt arbete.

FN:s kvinnokonvention från 1979 stadgar (artikel 11) att konventionsstaterna ska säkerställa ”rätten till lika lön, inklusive förmåner, och till lika behandling vad beträffar arbete av lika värde (min kursivering) liksom till lika behandling i fråga om arbetsvärdering”. En motsvarande bestämmelse finns i den svenska diskrimineringslagen. 

Att en betydande lönediskriminering alltjämt pågår när det gäller likvärdigt arbete är oursäktligt. Vi har metoder att jämföra och värdera olika arbete när det gäller kraven på arbetstagaren, ansvar och annat som ligger till grund för lönen. Även utan dessa instrument är det lätt att konstatera att kvinnodominerade yrken, som inom vård och omsorg, är kraftigt undervärderade och därmed under-betalda. 

Boven i dramat är det mansdominerade kapitalistiska samhället. Kom igen vänstern!