Ledare. Linn Spross.

2017-07-11 03:00
BILD: Henrik Montgomery/TT

Håll i hatten, högern har börjat prata klass

”Högerns nylansering av utanförskapet sker nu genom att ha exakt samma idéer som tidigare men svänga sig med ett klassbegrepp för att göra det hela lite nytt.”

Att vi måste börja prata om klass är ett slags mantra som har upprepats med jämna mellanrum i ett antal år. Men att börja tala om klass är ingenting som automatiskt borgar för en vänsterpolitik. Klass kan ju vara lite vad som helst. Få begrepp är så luddiga, utifrån vilken politisk ideologi någon talar. Grundkärnan verkar vara att det på något sätt handlar om skillnader mellan grupper. Att tala om klass innebär också nästan alltid att dessa skillnader på något sätt springer ur ekonomisk ojämlikhet.

Högern har då och då kunnat tala om ett utanförskap, en grupp människor som står utanför samhället. Denna grupp benämns som arbetslösa bidragsberoende och att bryta utanförskapet ska ske genom att dessa ”aktiveras”. Högerns nylansering av utanförskapet sker nu genom att ha exakt samma idéer som tidigare men svänga sig med ett klassbegrepp för att göra det hela lite nytt. Kanske är det för att det här med ekonomisk ojämlikhet är lite inne. Kanske har man sett Pikettys försäljningssiffror och Sanders respektive Corbyns valframgångar.

Liberalernas Jan Björklund menar att den största uppgiften är att motverka klassklyftor, Annie Lööf oroar sig för att ett nytt klassamhälle håller på att växa fram. Att klass handlar om ekonomisk position kan man med extrem välvilja tolka in i Jan Björklunds och Annie Lööfs uttalanden, som uttrycker en slags oro över att klassklyftorna i Sverige växer. Ett nytt tilltal, men med syfte att få fram samma tröttsamma politiska lösningar som vanligt. Enkla jobb med lägre löner! Så blir fler anställda och klyftorna försvinner.

Jag förstår verkligen hur idén om låga löner = fler i arbete = bra kan verka helt okej. Om man tittar på avstånd och kisar. Ett basalt ekonomiskt tänkande gör ju gällande att varor styr regler kring utbud och efterfrågan. Låt oss för tydlighetens skull ta ett exempel.

Det finns en viss mängd linnerockar tillgängliga på en marknad. Dessa är på modet och många vill ha, men utbudet är litet i proportion till förfrågan. Linnerocken blir då dyr. Sedan växlar modet och sagda linnerock vill ingen längre kännas vid. För att de ska gå att sälja måste priset sjunka.

Sedan är dessa faktorer till syvende och sist inte allenarådande bestämmande för en varas pris. Men framförallt måste man förstå att en människa inte är samma sak som linnerock. Det är detta led som verkar särskilt svårt att begripa för marknadsliberaler. Att arbetskraften ska behandlas som en vara är problematiskt, eftersom varan arbetskraft inte kan skiljas från den människa som säljer den.

Linnerocken behöver varken sömn eller mat och kan ligga på ett lager någonstans utan problem, men det kan inte människor som säljer varan arbetskraft. Därför skulle en fri arbetsmarknad vara en oändlig tragedi. Att göra människor helt och fullt beroende av endast lönearbete för att arbetsmarknaden är och måste vara något annat än en teoretiskt fri marknad.

Den är omgärdad av vissa regler för att skydda arbetskraften, regler som har kommit till genom enveten kamp. När högern vill avreglera handlar det allt som oftast om att ta bort skydd för de som arbetar och ge extra stöd till de verkligt bidragsberoende, nämligen företagen. Annie Lööf föreslår (återigen) en privatisering av arbetsförmedlingen och att företag som kan ”ge” en långsiktig anställning ska belönas med upp till 100 000 kronor i ”arbetsförmedlarpeng.”

Företagen ska få mer och de som arbetar mindre. Så kan en klasskonflikt underblåsas på politisk väg. Tidigare i år föreslog Jan Björklund lagstiftning om längre löner till nyanlända och unga. Att lagstifta om löner är således inte en del av krångliga system på arbetsmarknaden, inte en del av den ”k-märkta ringmuren” kring arbetsmarknaden som Jan Björklund kallade det i sitt Almedalstal.

Den nya klassmedvetna högern vet att anställningsskydd är dåligt, men lagstadgade löner bra. Den fria marknaden är bra, men behöver en hel del hjälp på traven. Ja, nog behöver man både kisa, ställa sig på avstånd, och betrakta verkligheten genom ett mörkblått filter för att förstå hur försämringar för arbetande på ett magiskt sätt är en politik för att minska klassklyftor.