Ledare. Linn Spross.

2017-08-08 03:00
Bild: Staffan Claesson / TT

Falska konflikter när arbetsmarknaden ska bli modern

Det målas upp en konflikt mellan de som har ett arbete och de som saknar ett arbete, underförstått att den första gruppen har det bra på den senares bekostnad.

Det stormade rejält när den franska regeringen försökte genomdriva nya arbetsmarknadslagar förra året. En proteströrelse, som fick namnet Nuit debout, samlades om nätterna på gator och torg för att protestera mot de nyliberala reformförslagen som bland annat skulle göra det lättare att avskeda, beordra övertid och förlänga arbetstiden.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Trots motståndet genomdrevs vissa av dessa förändringar i augusti förra året. Då var det den sittande socialistregeringen som drev förändringarna. Nuvarande presidenten Emmanuel Macron har för avsikt att fortsätta ”flexibilisera” och ”förenkla” arbetsmarknaden i Frankrike. Det verkar inte spela någon roll om regeringen kallar sig socialistisk eller är av en mer obestämbar mittenkaraktär. Viljan att driva igenom arbetsmarknadspolitiska förändringar, trots ett massivt motstånd, är likaledes stark.

I onsdags röstades förslagen på avregleringar igenom. Motståndet är fortsatt starkt. Tusentals människor har demonstrerat och fackförbundet CGT, ett av de största, har svarat med att kalla till generalstrejk den 12 september. 

Nog känns det franska exemplet välbekant. En liknande diskussion finns runt om i Europa, inte minst i Sverige, där regleringar på arbetsmarknaden ofta angrips.

Låglönejobben (som det fortfarande är tveksamt hur de ska genomföras, då Sverige i väldigt många år saknat lagstiftning om just löner) dyker upp titt som tätt som lösningen på problem med arbetslöshet. Forskare är inte eniga om vilka effekter ett sådant förslag får. Jonas Olofsson, professor i hälsa och samhälle, kallar låglönejobb för en återvändsgränd och menar att lärlingstillfällen är en bättre lösning.

Bakom kodord som modernisering och flexibilitet, snack om att arbetsmarknaden är alltför reglerad och ”krånglig” som våra svenska politiker gärna uttrycker det, syns idéer om att de som
arbetar har det lite för bra.

Det målas upp en konflikt mellan de som har ett arbete och de som saknar ett arbete, underförstått att den första gruppen har det bra på den senares bekostnad. Den skenbara konflikten mellan de som arbetar och de arbetslösa används också för att förespråka hårdare tag mot arbetslösa, som då är dem som har de alldeles för bra. De stackars arbetande får betala för att somliga lever för gott för att motiveras till arbete.

Det finns dock starka skäl att misstänka att konflikten inte ligger där, utan mellan de som tjänar pengar på andras arbete och de som faktiskt arbetar. 

Jag undrar ibland varför politiker är så fruktansvärt angelägna om att avreglera.

Varför vill man under sin tid som politiskt aktiv, göra det till sin stora gärning och bli ihågkommen som en människa som drev på för att sänka löner och försämra anställningsvillkor?

Företagare älskar naturligtvis sådana förändringar, likväl som de går i taket över vinsttak i välfärden eller minsta skattehöjning. Politikernas och näringslivets språkbruk glider samman allt mer. Kanske gillar de bilden av sig själva som starka ledare som inte är rädda för att ta obekväma beslut.

Möjligen är det en iver att vara ny och modern som ligger bakom. Troligtvis är politikerna barn av sin tid, färgade av den maktförskjutning mellan arbete och kapital som de senaste decennierna har inneburit. Men konflikten finns där och späs på av att politiker själva ofta har en förkärlek för att måla ut politik och ekonomi som svåra grejer som inte vem som helst begriper. De är mycket bra på att tala i termer av saker som måste göras.

Trots dessa ord av nödvändighet måste man ibland fråga sig varför och för vem.